Sedan en tid tillbaka har jag blivit alltmer intresserad av kläder och textilier som investeringsvaror, fast då kopplat till mina studier av de första decennierna efter andra världskriget. Slitstark kvalitet fick kosta och kvinnor ägnade mycket omsorg om sänglinne och andra textilier. Det var inte ovanligt att spara länge till en kappa i ylle. Eller att återanvända plagg flera gånger, till exempel att sy gossens söndagskostym av tyget från faderns avlagda. Så kom den billiga importen av såväl textilier som kläder. Kvinnor började förvärvsarbeta på heltid. Att brodera monogram, krusa örngottsband och stenmangla lakan blev något som tillhörde det förgångna. De svenska fabrikanterna hade svårt att anpassa sig till att kvinnor hellre köpte tre billiga kjolar i ”undermålig” kvalitet istället för en ordentlig, svensk yllekjol som skulle hålla länge.

Denna omvälvning var naturligtvis vittomfattande. Vi historiker brukar prata om 1960-talets konsumtionsrevolution, om framväxten av slit-och-slängsamhället. Idag har pendeln verkligen svängt och de som sätter sig in i hur diskussionerna fördes då känner lätt igen tongångarna. Inte bara det att hemmafruidealet numera frodas, utan också den ökande kritiken mot lågprisprodukter (och lågprisimport). Det som idag kallas slow fashion har också många kopplingar tillbaka till ett sparsamhetsideal. Det handlar om att återigen behandla kläder som investeringsvaror, om kläder som håller säsong efter säsong, om kläder som man vårdar.

Nytt för idag är miljöargumenten i samband med människors konsumtion, medan hållbarhetsbegreppet till viss del går att översätta i den skötsel och omsorg som då ägnades hushållens materiella ting och mathållning. Jag tror att designern Amy Twigger Holroyd, som jag lyssnade till på Röhsska igår på ett arrangemang av ADA, skulle trivts bra i den kultur som föregick framväxten av slit-och-släng. Hennes utgångspunkt är att återvinning är ett okej alternativ, men att det är än bättre att behålla sina materiella ting: ”the more definitive solution is to keep”. I sin designprocess är hon intresserad av att utforska hur ett klädesplaggs psykologiska livslängd kan öka, eftersom orsaken till att vi gör oss av med plagg oftast inte beror på att de nått sin fysiska livslängd. I detta arbete, som materialiseras i hennes affärsverksamhet med stickade plagg, har hon funnit att bärarens känslor för plagget är avgörande för dess livslängd. Genom att ge plaggen en historia, genom att sätta in dem i ett sammanhang och till och med erbjuda kunder att själva komma till hennes verkstad för att sticka, laddas plaggen med känslor. Sett ur ägarens synvinkel kan, framhöll hon, värdet på plagget till och med öka med tiden. Helt enkelt för att ägaren själv laddar plagget med känslor och minnen. På så sätt hoppades hon att behovstillfredsställelsen skulle vara så stor att det kompenserade att vi inte köpte lika många saker.

Svenska fabrikanter av kjolar på 1950-talet däremot var inte inriktade på varumärkesbyggande och storytelling, de ägnade sig åt att optimera produktionen för att skära kostnader. Men även om de haft en annorlunda strategi, så kanske det ändå hade varit svårt att få tillräckligt många kvinnor att välja yllekjolen framför de tre sladdriga och färgglada slit-och-släng-kjolarna. Det verkar finnas en stark dragning hos människan att fynda till låga priser samtidigt som den här andra typen av konsumtion är bra mycket lättare att ägna sig åt om man är välbärgad eller sparsam.

Till sist måste jag bara tipsa den som är intresserade av konsumtionskritik i ett längre perspektiv att läsa den lysande artikeln “Den rätt känslan för tingen. Debatten om köp-slit-och-släng i Sverige 1960-1961 i en historisk kontext” av Orsi Husz, publicerad i den nyutkomna antologin Mode – en introduktion.