Universum expanderar - en svart kärna med transparenta nebulosor i rymdsvarta plastband som rör sig runt kroppen.

Ändå har dessa två uttryck mycket gemensamt. Man kan hoppas att förståelsen för detta är anledningen till att Nobelmuseet på nobeldagen öppnade utställningen Fashion Innovation. Modestudenter i första årskursen vid Beckmans Designhögskola har tolkat året nobelpris i form av gestaltningar av de sex priserna. Projektet vill utforska den kreativitet som förenar nobelpristagare och modeskapare.

Bland de modeutställningar som just nu pågår i Stockholm är denna lilla miniutställning den mest intressanta. Med träffsäkert fokus – kanske omedvetet – har Nobelmuseet hittat den tankebana som länkar ihop dessa olika roller: forskarens och kreatörens. Det gemensamma inspirationslandskapet för båda heter nyfikenhet, innovation, ifrågasättande, nyskapande visioner och fantasi.

En ren konceptuell dräktutställning av detta slag är inte vanlig i vårt land. Därmed känns den också nyskapande. Närmast påminner den kanske om Nationalmuseums utställning ”Sverige i tio skepnader” som visades 2005 då svenska nationella värderingar visualiserades i dräktform.

Tomas Tranströmers tankar och ord svävar fritt och låter fantasin spela.

Resultatet är i flera fall imponerande. Fysikpriset som handlar om upptäckten av universums accelererande expansion har gestaltats i en kreation med en svart kärna som omges av svävande transparenta plastband. Likt nebulosor rör de sig i mjuka former runt kroppen, ljusreflekterande i magiskt rymdsvart. Fantasieggande och tekniskt mycket skickligt, förmodligen med stort stöd av handledaren Kumi Edström Kawaji.

Runt kreationen som tolkar poeten Tomas Tranströmers litteraturpris svävar tankens och ordets frihet. Här gestaltas möjligheten att från en intellektuell och fokuserad strikt verklighet låta orden breda ut sig, skapa fantasibilder. Ord som ”i förtätade och genomlysta ordbilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Gestaltningen av fredspriset knyter ihop den enade styrkan hos kvinnor i deras kamp för en bättre tillvaro.

Medicinprisets upptäckt om kroppens aktivering av medfödd immunitet har gestaltats i en poetiskt vacker helsvart klänning där en yttre innovation av fiender (svartfärgad cornflakes) angriper den mänskliga kroppen. På samma gång vill tolkningen väcka tanken på en invasion av det etablerade högtidsmodets och frackens traditioner.

Lek med orsak och verkan i den internationella makroekonomin är utgångspunkten för kreationen som speglar ekonomipriset. Jämställdhetstänkande i en unisexinspirerad power-suit tolkar årets kemipris (upptäckten av kvasikristaller). Även män kan stråla av glitter.

Som helhet inspirerar kreationerna den reflekterande betraktaren att försöka förstå vad de olika priserna representerar och varför just dessa forskare och poeter har tilldelats priset.

Men i mina ögon är utställningens största styrka att den lyft fram och testat förmågan hos unga kreatörer att sätta sig in i de djupa, vetenskapliga rön som ligger bakom priserna. Och sedan, med sin egen kreativitet, söka kärnan i budskapet och visualisera det i form av den mänskliga ram som kanske är den mest talande av allt: klädedräkten. Mera reflekterande frågeställningar runt detta saknades dock tyvärr i den inledande intervjun med studenterna på öppningsvisningen.

Beckmans lärarteam skall också nämnas då det gäller utställningens kreativa resultat. Martin Bergström, Carita Brodd, Pär Engsheden och Göran Sundberg är några namn som säkert förmedlat både kreativ inspiration och teknisk kunnighet till studenterna.

Flera liknande (och nyskapande) projekt vill vi gärna se i vårt land.

Wallin verkar under åren inte ha varit rädd för att utmana, och enligt eget huvud skapat sig en uppfattning om vad svensk couture-design kan och inte kan innefattar. Till skillnad från den strikta och traditionella värld ifrån vilken haute couture växte fram, och så småningom formaliserades, har Wallin tagit ut svängarna och inte tycks sig vara styrd utav konservativa och centraleuropeiska influenser. I det här sammanhanget gör sig Wallin sig som allra bäst, i sin provokativ och inkluderande syn på det mest exklusiva av moden.

En annan genomsyrande aspekt är den lokala kontext inom vilken Wallin under sin karriär har verkat. Charlotte Perrelli, Agneta Sjödin, Carola och alla andra storheter inom landets kändiselit, som det uttrycks i utställningstexten, blandas friskt med designade smörkartonger och sovrumskollektioner. Det är därefter kryddat med en och annan kunglighet, och en aftonklänning som vann första pris i tävlingen Miss World. Även fast Wallins kreationer inte ger intryck av ett splittrat skapande, utan snarare en medveten utveckling inom vilket Wallins kännetecken lätt känns igen, går detsamma inte att säga om hans kundkrets.

Men det säger desto mer om den svenska marknaden för exklusivt mode avsett för en handfull snarare om Wallin själv. Den fråga som är ack så lockande att framöver få svar på, är vad Wallins kreativa uttryckssätt kommer kunna åstadkomma i en annan kontext än den svenska. Givet hans produktiva och målinriktade karriär hitintills kommer säkerligen det bjudas ett elegant svar på den frågan vid nästa högtidstillfälle.

Udstillingen Madame Grès. La couture à l’œuvre, kurateret af Olivier Saillard (Musé Galliera), viser hvad det vil sig at være en designer med en designprofil som kan forfølge moden uden at gå på kompromis med sit eget, enestående signalement. På tværs af en mere end en 60-årig karriere i den franske modeverden, er der ingen tvivl om Madame Grès designsignatur. Som en håndskrift forandrer den sig kun minimalt som tiden går og bliver kun smukkere. Grès (1903-1993) karriere i modeverdenen begyndte i 1930’erne, under navnet ”Alix”, og tidligt blev hun kendt for sine klassicistiske silhuetter, som er der tale om statuer af græske gudinder, skabt med udgangspunkt i drapering og brugen af plisseringer i hvidt materiale. Udstillingen vises i skulptøren Antoine Bourdelles museum og det er svært at forestille sig en bedre iscenesættelse af Madame Grès bidrag til modeverdenen.

Selv betragtede hun det at formgive tøj som en skulptørs arbejde. Det er overbevisende når hendes kreationer, der er en del af Musée Galliera’s samling, får lov til at blive vist både som del af et indblik i skulptørens arbejdsproces i atelieret og side om side med resultatet i den øvrige del af museet. Udstillingens enkelthed og lethed er overvældende. Den er sat op som er der tale om kompositionen af en klassisk symfoni i flere satser. Fra den spæde, forsigtige ouverture, til fuldbyrdelsen af musikken med et ordentlig brav, der både overvælder og overbeviser. Enhver modedesigner, med respekt for sit kunstneriske arbejde og håndværk må inkludere Madame Grès som forbillede. Grès beviser at modedesign samtidig med at hylde det flygtige, det foranderlige, nyheden, kan være intelligent, gennemtænkt, præcist og genkendeligt.

Nærmest i kontrast står udstillingen Alexander McQueen: Savage Beauty, kurateret af Andrew Bolton (Costume Institute) og baseret på The Alexander McQueen Archive’s dragtsamling, samtidig med at den viser endnu et eksempel på et modedesigner-geni, der mestrer sit håndværk med så stor præcision at skaberevnes rækkevidde synes ubegrænset. Men hvor Grès draperede, var McQueen (1969-2010) oplært inden for engelsk herreskrædderi i første klasse hos Andersson & Sheppard, Savile Row i London. Det gør tydelig en forskel. Konstruktion følges af dekonstruktion.

McQueen ville udfordre sig selv, men ikke mindst sit publikum når det kom til modedesign, i forhold til hvad der anses for at være pænt, grimt, acceptabelt og decideret frastøttende. Udstillingen er en totaloplevelse, hvor man som besøgende suges ind i McQueens mærkværdige univers og man kan ikke undgå at komme ud igen påvirket af det man just har gennemgået.

At McQueen dybest set var en romantiker, hersker der ikke tvivl om og det er således også udstillingens greb og gennemløbende tematik, der analyseres opbrudt i 7 undertemaer: The Romantic Mind, Romantic Gothic, Romantic Nationalism, Romantic Primitivism, Romantic Exoticism, Romantic Nationalism og Cabinet of Curiosities. McQueen fortalte historier med sit modedesign. Kollektion for kollektion, fra sin første efterår/vinter-kollektion 1993-94 kaldet ”Taxi Driver” til sin sidste forår/sommer -kollektion 2010, kaldet ”Plato’s Atlantis”, fik McQueen fortalt modeverdenen om sit eget komplicerede sind og om verdens gru og ubehag på en besynderlig smuk måde.

Fælles for Grès, McQueen og udstillingerne om dem, er at de er overbevisende sublime, i Kants forståelse af begrebet. Det er ikke bare skønt, det er mere end det. Begges modedesign var båret af fantasi og stod i kontrast til, eller som hævet over, enhver form for prosaisk fornuft. Udstillingerne ditto. Derfor skal de ses!

Madame Grès. La couture à l’œuvre, Musée Bourdelle, 16 rue Antoine Bourdelle, 75015 Paris. Udstillingen vises frem til 24. juli 2011

Alexander McQueen: Savage Beauty, The Metropoltian Museum of Art, 1000 Fifth Avenue, New York, New York 10028. Udstillingen vises frem til 31. juli 2011.

Foto ©Mats Landin, Nordiska museet

Efter långa förberedelser har denna permanenta utställning med urval ur museets stora dräktsamlingar nu presenterats. Den skall, enligt utsago, stå minst tio år framåt i tiden. När en så långsiktig utställning görs av Sveriges främsta dräktmuseum måste man först ställa frågan vad det bakomliggande syftet är. Vad vill man visa, hur har urvalet gjorts och vilket perspektiv har valts vid framställningen?

Ett samtal med utställningens projektledare Maria Regazzoni Rapp gav tydliga och intressanta svar. Efter den tidigare utställningen Paris – Stockholm med fokus på dräkt- och stilhistoriska inslag i högreståndsmodet, har uppdraget nu varit att skapa en ny permanent dräktutställning. Den är avsedd att utgå från museets samlingar som historiskt uppdelats i två avdelningar – folklig dräkt och högreståndsdräkt. Dessa har tidigare ofta visats separat. Nu ville man istället skapa en utställning som berättar om hur det kunde se ut i verkligheten då olika samhällsgrupper träffades. Därav de tre blandscener som framställs i Modemakt, valda från 1700-, 1800- och 1900-talet. Bland museets hundratusentals föremål i de textila samlingarna finns onekligen mycket att välja på. Urvalet var därför svårt. Långa diskussioner har föregått det definitiva ställningstagandet rörande utställningens form och syfte. Det enda man visste var att man hade 300 kvadratmeter yta till sitt förfogande. Ett begränsat utrymme då det handlar om en utställning som på ett representativt vis skall visa museets stora samlingar under ett decennium framåt.

Foto Mats Landin © Nordiska museet

För mig ligger utställningens största utmaning i hur man ska uppnå sitt syfte: man vill blanda det stora utbud av folklig dräkt och högreståndsdräkt som finns i samlingarna till en levandegjord helhet. Den goda ambitionen finns där, men resultatet är, enligt mitt bedömande, tveksamt. Utställningen ger ett splittrat intryck. Museets problem är kanske just detta – förmågan eller oförmågan att vidareutveckla äldre synsätt på samlingarna till en nyskapande och pedagogisk bild. En presentation ”i tiden” som får dagens publik att förstå och fascineras av samspelet mellan folklig dräkt och mode under tidigare århundraden fram till nutid. Titeln Modemakt gör att jag som betraktare förväntar mig detta.

Mest problematisk i mina ögon är just utställningens titel, Modemakt. Jag finner inte att det ges några klara svar på flera väsentliga frågor. Har modet makt? Är det modet som skapar vad vi har på oss, hur vi klär oss? Och i så fall – hur vill man definiera begreppen dräkt och kläder i förhållande till mode?

Foto ©Mats Landin, Nordiska museet

Frågorna som väcks av Modemakt är många. Givetvis har den här utställningen inte till syfte att besvara dem. Men förhoppningsvis kommer Modemakt att leda till fortsatt diskussion om modets och klädernas existens på våra museer. Under tiden kan vi glädja oss åt att läsa den påkostade utställningskatalogen med samma namn (författare Berit Eldvik, fotograf Mats Landin). Här serveras vackra bildkavalkader och faktainformation från utställningen. Vi får också ta del av några svenska modeforskares uttalande om modets makt. Kloka ord och reflektioner, t ex av konstvetaren Carolina Brown: ”Dräktmodet visar ett samhälles skrivna och oskrivna normer, dess attityder och idéer: det är ett uttryck för en tids moraliska ramverk, för det accepterade eller det icke accepterade. Det blir det synliga uttrycket, symbolen i färg, form och material för en tids mentalitet”.

Jag syftade på den vita, dramatiskt bandagerade, klänning han skapat till Agneta Ekmanner i Traum, en föreställning som spelades på Sibyllan i Stockholm i början på 90-talet. Jag var djupt imponerad av det starka uttrycket. Här fanns en kostymör med känsla långt över det vanliga.

Koroly arbetade med Ingmar Bergman i många föreställningar, bland annat Misantropen på Dramaten. Det blev en fantastisk uppsättning och en alldeles hänförande kostym. Koroly miste nästan jobbet på kuppen. Han påstods ha överskridit budgeten. Teaterchefen var upprörd, och inte bara hon… men Koroly framhärdade. Han menade att om skådespelaren får en kostym där all omsorg och kvalitet lagts ner, så känner han/hon det, och gör ett mycket bättre jobb på scenen.

Korolys omsorger var inte att tvivla på. Allt material var handplockat. Antika vävnader, tunga brokader, siden och sammet … tyger som bara lyste av klass och kvalitet. Med Dramatens skickliga syateljé hade han skapat scenisk haute couture av sällan skådat slag. (Numera är han knuten till Stockholms Stadsteater, där hans kostym för Bröderna Lejonhjärta fått starka lovord. Om detta intervjuas han i senaste numret (5/09) av Teatertidningen.

Episod 19: Bakom kulisserna med Charles Koroly

Go-See | MySpace Video

Charles Koroly har också arbetat med GöteborgsOperan och West Side Story. Tyvärr är han inte representerad när Göteborgs Stadsmuseum nu bland annat visar teaterkostym i en utställning om tre jubilerande Göteborgsteatrar kallad ”Konungen, Stormen och Aniara”. Utställningens tillkrånglade namn och oinspirerande affisch berättar tyvärr inte alls vad det är frågan om. Men den modeintresserade har mycket att hämta, ett 40-tal plagg visas. Dock finns inga beskrivande texter, analyser eller reflektioner över hur, och varför en viss kostym kommer till. Detta är mer en kavalkad över Göteborgs teaterliv sedan slutet av 1800-talet.

Gott så. Kostymerna kan studeras på nära håll och i många fall finns också kostymskissen med som jämförelsematerial.

Vissa kostymer glider spårlöst förbi, det är teater, utklädning, det är på låtsas. Andra sticker ut och hugger tag. Varför?

Svårt att peka på. Jag tror det har med mode att göra, en uttalad känsla för material, proportioner, siluett och detaljer. Man ser när en alldeles speciell hand varit framme. Som i Nina Sandströms korsettklänning från madam Bovary på Stadsteatern, eller Gill Marshalls kostym för Revisorn, eller bildkonstnären Endre Nemes utsökta klänning från Om jag vore Kung från 1960 …

Riktigt i trance faller jag över den Hamletkostym från 1935 som öppnar utställningen i främre trapphallen. Känns grymt modern. En slimmad dräkt, jacka och byxa i mjuk svart mocka (tror jag) och med detaljer i siden. Lite Ola Salo över den. De tillhörande spetsiga mockabootsen med sin täta snörning är också fantastiska. Vilken detaljarbete – vilken omsorg i hantverket!

Gösta Ekman bar kostymen och det uppges att kostymtecknaren är okänd, men troligtvis var det Knut Ström (som tillskrivs en annan kostym i samma föreställning), han är den store teatermannen i Göteborg i början av 1900-talet och gjorde det mesta; från regi, scenbild och kostym till affischen. Knut Ström får stort och välmotiverat utrymme i denna sevärda utställning. Två nyutkomna böcker om Göteborgs teaterhistoria kompletterar bilden, läsvärt och snyggt. Stadsmuseets omfattande utställning pågår till 29 augusti 2010.

Men vad betyder en modemässa som Fresh Fish för unga designers? Modearkivet har pratat med två av utställarna som berättar mer om sina intryck av helgens mässa.

Emelie Grahn Sjölund är ursprungligen från Skellefteå. För ungefär två år sedan flyttade hon ner till Malmö för att läsa mönsterkonstruktion på Tillskärarakademin. Hon sökte till Fresh Fish för ta möjligheten att få visa upp sina plagg. “Jag tyckte att det skulle vara spännande att se om det fanns någon marknad för min design” berättar Grahn Sjölund.

Vad genomsyrar och utmärker din kollektion?
- Kollektionen går i feminin stil på ett hårt sätt. Läder, stickat och jeans är material som genomsyrar den. Det som präglar mina kreationer är noggrant arbetade detaljer och former som får liv på ett nytänkande sätt. Det ligger alltid en väl genomtänkt idé bakom varje söm.

Vad är dina intryck av Fresh Fish?
- Fresh Fish var en bra mässa. Det var första gången jag ställer ut så jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig. Men jag fick mycket positiv kritik kring mina kläder och illustrationer. Och även några kontakter knutna.

Behöver Göteborg en modemässa som Fresh Fish?
- Jo det tycker jag att Göteborg behöver. Det är svårt nog att veta hur man ska göra för att synas mer. Det borde absolut finnas fler evenemang för oss oetablerade designers.

Amelie Hjort tog studenten från Designgymnasiet i maj förra året och ville fortsätta arbeta med design. Därför skissade hon fram en unik kollektion för Fresh Fish.

Hur vill du beskriva din kollektion?
- Min vision var att kombinera 40-talets Hollywood glamour, med fetisch-attribut vilket resulterade i långa sidenklänningar med accessoarer i fuskskinn.

Vad är dina intryck av Fresh Fish?
- Mässan var lyckad och det var roligt att ställa ut. Ibland var det dåligt med information, men överlag var det välplanerat och bra genomfört.

Varför behöver Göteborg en modemässa som Fresh Fish?
- Det behövs fler mässor och event där mindre märken, designers och formgivare får möjligheten att synas.

Igår var jag på det vernissage som Josefin Kilner skriver om i det förra blogginlägget: Covers. Helt enormt. Spännande texter som väcker massor av associationer och idéer. Framför allt kring tillskärning och vad mode är för något. Flera helt fantastiska kreationer. Tror att min favorit är Lindqvists cover på Vivienne Westwoods ”propaganda dress” från 2005. Men det var så mycket folk vid utställningens öppnande att jag inte riktigt kunde ta till mig allt. Frågan som Lindqvist ställer är: “Kan man förhålla sig till, och arbeta med, mode på samma sätt som musiker arbetar när de spelar in en skiva med covers?”. Utan att vara någon expert på vare sig musik eller klädskapande, så är det obetingade svaret ja. Och Lindqvists eget ”sound” är helt klart närvarande i dessa covers.

Westwood, 2005

Det hade varit spännande att se ”förlagorna” till dessa tolkningar, en avsaknad som jag tolkade som en uppmaning att själv utforska fältet. Men Josefin berättade att det handlar om upphovsrätt. Här på Modearkivet. håller vi oss friare till sådant (om någon misstycker och hör av sig plockar vi bort de bilder som vi lånar). Det är frestande att lista alla förlagorna och att citera utställningstexterna, men det är bättre att ni besöker utställningen. Tänk om bilder av tolkningarna och texterna kunde samlas i en liten katalog?

Rickard Lindqvist fortsätter sitt utforskande av tillskärning genom forskarstudier i designmetodik vid Textilhögskolan i Borås. Och tyvärr, efter sex kollektioner, lägger han sin egen label Rickard Lindqvist i frysboxen med oklart upptiningsdatum. Ursprungligen var tydligen planen att göra allting samtidigt och utgå från den egna empirin i forskningsarbetet, men sedan uppstod behov av forskningsvistelser vid andra modeföretag. Förståeligt nog blir man inte insläppt med Lindqvists typ av frågeställningar om man samtidigt driver ett konkurrerande varumärke. Trist, men förståeligt. Men efter fem år i akademien känns det ju inte som en alltför vågad gissning att Rickard Lindqvist kommer att skapa kläder för en kommersiell marknad igen. Eller att någon av de stora får upp ögonen och tar in honom som chefdesigner.

Kolla här, här och här för mer initierade analyser av Rickard Lindqvists plagg. Och här är också ett intressant klipp:

Rickard Lindqvist har en gedigen karriär som modeskapare. Han är utbildad i skrädderi vid Textilhögskolan i Borås och har sedan sin examen samarbetat med flera framgångsrika modeföretag som Vivienne Westwood, Nudie Jeans, Whipping Floyd och Filippa K. Han har även mottagit flera utmärkelser för sin modeformgivning, bland annat the Sisley Award på Mittelmoda Fashion Award i Gorizia, Italien, 2004, och 2009 tilldelades han, som förste modeformgivare, Stena A Olssons kulturstipendium.

I utställningen Covers visar Lindqvists sin nya kollektion med tolkningar av andra kreatörers verk. Bland annat ingår hans egna versioner av Vladimir Tatlins arbetaruniform från 1923, Wedding dress without bride av Peter Callesen från 2005 och en kostym av Tommy Nutters från 1983. Rickard Lindqvist har dessutom gjort egna tolkningar av verk av Martin Margiela och Madeleine Vionnet.

–
Lindqvists stil karaktäriseras av mötet mellan högkvalitativt skrädderi och nyskapande skärningar med ett dekonstruktivistiskt formspråk som förhåller sig fritt till kroppen. Hans plagg är fascinerande skapelser som utmanar traditionella föreställningar och påminner om arkitektoniska konstverk.

Parallellt med sin modeformgivning innehar Rickard Lindqvist en doktorandtjänst vid Textilhögskolan i Borås där han bedriver forskning inom modemetodik. Han har dessutom ett stort intresse för musik, vilket resulterat i samarbeten med artister som Håkan Hellström, The (International) Noise Conspiracy, Whyte Seeds och Broder Daniel.

Utställningen Covers visas på Röhsska museet t.o.m. den 21 mars 2010.

På Statens Historiska Museum i Stockholm behandlas, undersöks och dokumenteras just nu nämligen de klädrester som vid gravöppningen 1916 hittades i kung Karl Knutssons grav. Dessa ska sedan ställas ut i den nya utställningen Sveriges historia. Som nästan alltid när det rör sig om arkeologiskt material rör det sig om fragment av klädesplagg snarare än hela plagg. I det här fallet är det framför allt partierna mitt fram på bröstet och delar av en ärm som bevarats. Dessa var del av ett med största sannolikt högmodernt plagg från 1460-talet: en kjortel i exklusiv mönstrad silkessammet, importerade från Italien eller Spanien. Den hade förslutning med ganska stora hyskor och hakar av mässing fram. Dessa satt på insidan så när kjorteln var stängd var öppningen förmodligen mer eller mindre osynlig. Ärmarna, som var snäva vid handleden hade också en förslutning i form av små öljetter eller snörringar av guld som till skillnad mot moderna öljetter inte satt runt ett hål i tyget utan förmodligen vara fastsydda i ena kanten så att en snodd kunde träs igenom den. Även snodden är bevarad och har ännu idag en rödviolett färg. Vilken färg själva kjorteln haft är däremot svårare att säga så den nu antagit den bland arkeologiska textilier så vanliga bruna färgen. Slitage på tyget tyder på att plagget burits av kungen under hans livstid och inte sytts upp speciellt för begravningen, såsom t ex var fallet med Gustav Vasas begravningskläder. Detta innebär ytterligare kunskap om vad de allra mäktigaste i Sverige bar under 1400-talet och visar att de hängde väl med i samtidens internationella mode.

Förutom resterna av en kjortel eller tröja fanns också ett par skor med smal sula och spetsig tå, troligen av getskinn. Även dessa visade spår av slitage och har troligen tillhört Karl Knutsson själv.

Även om bitarna inte ser mycket ut för världen var det en stor upplevelse för mig att få undersöka dem: att på nära håll studera ett 540 år gammalt modeplagg. Men också kicken som det innebär att kunna få fram så mycket information från dessa små bitar. När utställningen öppnar längre fram i vår kan vi förhoppningsvis ge en bild av hur den mäktigaste mannen i Sverige vid denna tid var klädd.

Idag talas det mycket om ”traditionella” bröllop och då tänker sig många ett bröllop i en kyrka där bruden bär vit klänning. Boken och utställningens styrka ligger i att bråka med den bilden. Allmogens bröllop gick inte enligt devisen ”less is more”!

Utställningen har öppnats och kommer att pågå till 7/3.

En liten undran från undertecknad är varför inte jag blivit inbjuden att föreläsa?!