Internationella Vetenskapsfestivalen Göteborg hålls för femtonde året i rad och är ett av Europas ledande populärvetenskapliga evenemang. Det här året kommer festivalen att bjuda på flera föreläsningar om mode och design, varav några av Modearkivets skribenter även kommer att finnas på plats. Här kommer några av de föreläsningar och evenemang som vi särskilt varmt vill rekommendera.

Scissors and Fashion – Redesign!
Torsdag 12 maj klockan 13:00–16:00
Plats: Nordstan.
Med en skoningslös sax i högsta hugg kommer nytt mode att skapas. Tillsammans med en pedagog från Röhsska provar du på enkla sätt att göra nya kläder av gamla trasor. Kreativiteten kommer att stå i fokus och ögon kommer att öppnas.

Design som innovationskraft?
Torsdag 12 maj klockan 12:00–12:40,
Plats: Pedagogen, Hus A, sal AK2 136.
Vad händer när tre designers förmedlar sin skapandeförmåga till tre industriföretag utan tidigare designerfarenhet? Målet är stärkt innovationsförmåga. Men går det till exempel att överbrygga designerns och ingenjörens olika perspektiv? Och hur kan själva innovationsbegreppet förstås ur ett designperspektiv? Marcus Jahnke berättar om erfarenheter från sin avhandlingsstudie.

Medverkande: Marcus Jahnke, Högskolan för Design och Konsthantverk samt Business & Design Lab.

Är du en prosument? Om gränslandet mellan konsument och producent
Fredag 13 maj klockan 17:30–18:30,
Plats: Pedagogen, Hus A, sal AK2 136.
Har gränsen mellan producent och konsument suddats ut? Futuristen Alvin Toffler
menade att ett samhällsekonomiskt skifte skulle äga rum och myntade redan 1980 begreppet ”prosument”. 30 år senare visar Pihl och Wahlqvist hur Toffler med oväntad precision fick rätt i sina förutsägelser. En föreläsning om kreativt medskapande, aktiva livsstilsval och nya affärsmodeller i vår samtid med speciellt fokus på modebloggosfären.

Medverkande: Christofer Pihl, Centrum för konsumtionsvetenskap, Evelina Wahlqvist, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet.

Design is a Web
Lördag 14 maj klockan 14:00–14:50
Plats: Pedagogen, Kjell Härnqvistsalen.
The d.school is a hub where Stanford students and faculty in engineering, medicine, business, the humanities and education work together to solve big problems in a human-centered way. Students learn the design thinking methodology as a common language for creative problem solving. We will explore the mindsets that underlie the design thinking process, through examples of projects and design challenges, and open up for the discussion about the value and potential of this approach.

Dr Leticia Cavagnaro, d.school, Hasso Plattner Institute of Design, Stanford University, USA.

Plagg och prylar
Lördag 14 maj klockan 14:30–15:15
Plats: Gustavigården, Kyrkogatan 28.
Swap-o-rama är ett koncept skapat av designbyrån Bittra Britta för att byta gamla grejer mot nya plagg och prylar. Hanna Brotén berättar om Swap-o-rama, en kreativ väg till hållbarhet. Bomull utgör hälften av all producerad textil. Produktionen kräver stora mängder bekämpningsmedel och vatten. Idag undersöks alternativa material med mindre miljöpåverkan, till exempel återvunna fibrer. Emma Häggström berättar om möjligheter och svårigheter med de nya materialen.

Medverkande: Hanna Brotén, designbyrån Bittra Britta. Adj Emma Häggström, Hållbar utveckling textil och mode, Borås högskola.

Klädnypor av skräp, en grön designrevolution!
Lördag 14 maj klockan 16:15–16:30
Plats: Nordstan.
Erik Torstensson från Creatables berättar om hur de utvecklade världens tunnaste klädnypa ur industriellt spill. En spännande produktutvecklingsberättelse som innehåller allt från monster till parfymförpackningar. Självklart visar han också hur du kan göra din egen klädnypa av material som du kan hitta i din omgivning.

Medverkande: Erik Torstensson, Creatables.

Det finns få ord som idag har så stor aktualitet i samhällsdebatten som hållbarhet. Inte minst gäller detta modeindustrin. Stora summor ges till akademiska forskningsprojekt som fokuserar på Sustainable Fashion.

Modenäringen är en stor bov i klimat- och miljödebatten. Favorituttrycket för dagens snabbmode, Fast Fashion, har närmast blivit ett skällsord. Många frågar sig hur snabbare och snabbare modesvängningar kan kombineras med ett smart miljö- och klimatmässigt tänkande. På samma gång drivs modebranschen av krav på större vinster, baserade på en hela tiden ökad konsumtion. Det är en ekvation som inte går ihop.

Sofia Hedström

Hedström säger sig vara en typisk konsument. Som sådan shoppar vi i västvärlden mellan 15 och 20 kilo kläder per år. Tillräckligt för att fylla sju tvättmaskiner. Skrämmande siffror.

Författaren, som tillbringat de senaste sju åren med att gå på internationella modevisningar och skriva om mode, menar att hon kände en hets inför vad som ansågs vara nytt och ett krav på att alltid leva upp till den senaste trenden. På samma gång konstaterar hon att det ”nya” många gånger redan fanns i modet. Modeshopping blev ett slags beroende för henne liksom för många andra, hjälpte henne då hon ville bli på bättre humör och få en enkel liten kick. ”Shopping är Sveriges vanligaste fritidsintresse, men vi talar inte så mycket om det” menar Hedström.

Vad händer när man sätter totalstopp för att köpa kläder under ett helt år? Hedström beskriver alltifrån abstinensbesvär (som varade i tre månader) och förvåning från omvärlden till ett växande intresse och kreativ syn på sin redan existerande garderob (som innehöll 191 plagg – underkläder, accessoarer och skor inte inräknade). Hon har också räknat ut att hon sparade 13 och ett halvt dygn av sitt liv under sitt detox-år till att göra annat än shoppa.

När detox-året var slut konstaterar Hedström att hon fått en annorlunda och mer glädjefylld och kreativ syn på sina kläder. Hon började sy och styla om redan befintliga plagg. Äldre böcker med klädråd, t ex från det ransoneringstyngda 1940-talet, pekade på en kunskap som nästan totalt försvunnit. Hon och hennes medförfattare, fotografen Anna Schori, reste runt i världen och träffade konsumenter som älskar att göra om sina plagg. Det är de ”stilsmarta” som uppfattar kläder som råvaror istället för färdiga rätter. En stor del av boken ägnas åt dessa ”recept” på hur gamla kläder kan förändras och få ett nytt liv. Rolig läsning, även om det ibland blir lite lekstuga över dessa minst sagt fantasifulla skapelser.

Hedström projekt är framåtpekande: hur många individer i västvärlden har ens reflekterat över att göra något liknande? Och hur många hade klarat av det? Ännu mer intressant är hur modebranschen skulle reagera om ett stort antal konsumenter gjorde något liknande. Vilka konsekvenser skulle det få, ekonomiska, marknadsmässiga och etiska? Hur skulle branschen påverkas i sin syn på att ständigt jaga efter ett nytt mode?

Hedström hävdar att många modeformgivare själva är trötta på att delta i modekarusellen. Man ser de negativa konsekvenserna av ständigt nya kollektioner men man kan inte dra sig ur marknadskraven från modets perpetuum mobile-maskin. Företagens finanser klarar inte minskad omsättning vilket troligen skulle blir resultatet av lägre konsumtion.

Motreaktioner mot överdriven shopping i form av vintagekonsumtion och klädbytarpartyn poppar upp här och där, både i Sverige och i andra länder. Men Hedströms ”mode-detox” känns ändå som ett unikt projekt. Ännu mer anmärkningsvärt eftersom det är en professionell modejournalist och modeälskare som startat det. Det är en rak höger in i konsumtionsvärldens mest älskade solarplexus: modeshopping. Förhoppningsvis är detta inte en engångsträff. Jag ser fram mot en fortsatt match med intressanta slagserier från båda sidor och mot nya inlägg från Sofia Hedström.

– Mode och kläder är idag ett stort kulturellt och ekonomiskt fenomen. Kurserna vänder sig till dem som vill förstå kläders betydelse i vårt samhälle och hur det har förändrats över tid, säger Anna Brismark, ekonomihistoriker och kursansvarig vid Institutionen för historiska studier.

De två kurserna behandlar svensk och västerländsk mode- och klädhistoria. Den ena rör sig från forntid till cirka 1900, med tyngdpunkt på 1700- och 1800-talen, den andra från 1900 fram till nutid. Återkommande teman är produktion och konsumtion av tyger och kläder, relationen mellan kropp och kläder samt klädernas betydelse i genuskonstruktioner.

– Enskilda individer och grupper använder kläder för att uttrycka identitet. Och precis som dagens mode påverkas av nya textilier har råvaror och produktionsmetoder genom historien påverkat vilka klädtyper vi använt oss av, säger Anna Brismark.

Bred målgrupp
Kurserna i mode- och klädhistoria riktar sig till en bred målgrupp: allt från nya studenter som vill börja sin universitetsutbildning med att läsa ett ämne som engagerar till yrkesverksamma museitjänstemän.

– Vi ser ett behov för dem som jobbar på museer med kulturhistoriska samlingar att kunna mer om kläder, säger Viveka Berggren Torell, etnolog och lärare på Textilhögskolan. Kurserna kan också bli en komplettering för dem som utbildar sig inom till exempel historia, kulturvetenskap, design, konst- och bildvetenskap eller på någon av Textilhögskolans utbildningar.

Forskningsanknytning
Samarbetet mellan Institutionen för historiska studier och Textilhögskolan innebär att kurserna är tvärvetenskapliga och att fokus ligger på de områden där aktuell forskning pågår.

Kursdeltagarna kommer att möta forskare och lärare i bland annat antikvetenskap, arkeologi, historia, ekonomisk historia, etnologi och textilvetenskap. Även personal från Textilmuseet i Borås och Stadsmuseet i Göteborg medverkar i undervisningen.

– Hittills har mycket av klädforskningen handlat om att tolka bilder och texter. I vår kurs kommer studenterna också i kontakt med kläderna i museernas samlingar. På så sätt kan de bättre se hur de använts och kommit till, säger Viveka Berggren Torell.

Kurserna i mode- och klädhistoria är på grundnivå och ges på halvfart. Varje kurs pågår under en termin och omfattar 15 hp. Först ut är kursen som omfattar perioden från 1900 och fram till idag, som startar höstterminen 2011. Denna kurs söks genom Högskolan i Borås. Vårterminen 2012 ger Göteborgs universitet den andra kursen som behandlar perioden från forntiden fram till 1900.

Sista anmälningsdag för kommande hösttermin är 15 april. På Högskolan i Borås finner du länken till anmälan.

För mer information, kontakta:
Anna Brismark, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet på telefon: 031-786 5217 eller e-post: anna.brismark@gu.se
Åsa Haggren, Textilhögskolan vid Högskolan i Borås, på telefon: 033-435 43 92 eller e-post: asa.haggren@hb.se

Dag: Söndag 10 oktober
Tid: 11.00 – 15.00
Plats: Handelshögskolan, Vasagatan 1

Modebloggar – flugan som är här för att stanna
Christofer Pihl, doktorand, Centrum för konsumtionsvetenskap
11:00-12:00, sal B32

Design management – mitt i spänningsfältet mellan design och ekonomi
Ulla Johansson, professor, Business & Design Lab
12:15-13:15, sal B32

Programmet i sin helhet finns här, varmt välkommen!

Har du ett spännande ämne som du vill skriva om? Kontakta oss gärna via red@modearkivet.se så berättar vi mer om hur du kan bidra.

På återseende och glad sommar!

Redan i tidig ålder väcktes Twitts intresse för mode. Hon föddes i Melborne, Australien, och var under uppväxten bosatt i England, Indien och Tyskland för att slutligen slå sig ner i New York där hon sedan hösten 2009 designar under det egna varumärket ZÖETWITT. Twitt beskriver att hon redan som tonåring drömde om att skapa sitt eget märke.

“Since I was a teenager I had this concept of a capsule label: to create a label of basics in lightweight, tactile fabrics that are natural and healthy. I knew the basics had to be innovative and well designed, so as the idea marinated in my mind for a decade and finally came to fruition in Fall 2009 when I launched a line of multi-functional basics in a superfine Italian wool and silk jersey blend.”

Hittills har hon hunnit med att lansera två kollektioner. I hennes senaste kollektion har hon valt att experimentera med nya material som hon tidigare inte har använt såsom läder och handstickad merinoull.

“I just keep building on my classic pieces gradually and adding small embellishments. The way in which I design and expand is the same way that I see my collection: a layering concept. Add and subtract.”

Twitts senaste kollektion beskriver hon som multifunktionell, självständig och med enkelhet som huvudsaklig inspirationskälla.

“I wanted to take basics to the next level- to be able to create pieces in beautiful materials that are compatible with the lifestyle of the modern woman.”

Hon beskriver New York som en spännande plats både att bo och verka i, då kreativitet är något som genomsyrar staden. Twitt beskriver att kreativitet är det som är det huvudsakliga skälet till varför New York är en av modets världshuvudstäder. Det som saknas i New York är några professioner där de världsledande finns på andra platser i världen.

“If you want to find a couturier you go to Paris, and if you want an expert tailor, you go to Italy. There are definitely things we are lacking, but they’ve never been considered our specialty so I don’t think it’s been too relevant to the American fashion industry”

På grund av finanskrisen tror Twitt att färre designers väljer att starta egna märken. Utifrån investerares perspektiv har de osäkra tiderna medfört att färre vågar satsa på unga och oetablerade designers. Och varför skulle investerare våga göra det när de väletablerade modehusens räkenskaper visar svaga siffror frågar sig Twitt. Det är vanligare att unga designers istället väljer att söka sig till modehusen under några år för att lära sig industrin.

“There are some very successful exceptions to that rule who have started straight out of fashion school. I think the industry loves them fresh.”

Twitt utforskar fortfarande möjligheterna att använda Internet och sociala medier för att marknadsföra och sälja sina kreationer. För tillfället håller hon på att utveckla en satsning för att öka internetförsäljningen via hennes webbsida. Hon har dock fått erfara vilken påverkan nätet kan ha för hennes affärsverksamhet i samband med att stadsguiden Daily Candy gjorde en intervju med Twitt.

”When they did a piece on us, our website got 400 hits in one morning, so it really did drive sales.”

Hennes bild av svenskt mode består inte enbart av H&M utan av många av de svenska modemärken som kännetecknas av en hög modegrad. Twitt menar att Sverige dominerar modet för tillfället.

“Acne, Nudie, Cheap Monday, J. Lindeberg. Swedish clothing is super hot right now. It’s a total Model Off Duty look. The lines are so clean and it is true to it’s aesthetic. I have a love affair with Acne. The way they merge fashion with art in a way that is very unpretentious.”

Twitt beskriver att design- och ikonsamarbeten, som har ökat allt mer under de senaste åren, är något som europeiska modeföretag definitivt kan hämta inspiration från USA för att utforma.

“H&M uses the same model, but I think one of the better ideas coming out of America in fashion recently has been the Target collaborations with the high end designers and fashion houses such as Karl Lagerfeld, Zac Posen, and most recently Liberty of London. It is, in my opinion, one of the most innovative and effective concept that delivers style to the masses. And thank God for that. We all a little need help.”

Zoe Twitts märke ZOËTWITT hittar du här.

Bidapa beskriver sig som en impressario, en person som arbetar med att organisera och marknadsföra exempelvis modeshower. Bidapa arbetar framförallt på kommersiell basis både i Indien och internationellt. Bland annat i USA, Singapore, Dubai och Sri Lanka.

Vi möter Bidapa i hotellbaren på Elite Park Avenue en solig fredagseftermiddag i Göteborg. Han befinner sig i Göteborg tillsammans med ytterligare tre designer som under helgen ska visa färgsprakande indiskt mode för en västsvenskt publik.

Bidapa beskriver att han fick sin första bild av Sverige genom Stieg Larssons böcker som han tidigare under året började läsa. Då hade han inte en tanke på att han bara några månader senare skulle befinna sig i Sverige och i Göteborg. Förutom den bild som han har skapat med hjälp av böckernas värld har även svenska storföretag såsom ABB och Ericsson, som har en stor närvaro i Indien, format hans uppfattning.

- In a way it is a bit of a faceless presence. We do not see any cultural exchanges, we do not get Swedish musicians or theater. It’s always the big business that comes in over there. And when big business comes into a country, then they tend to indianize a lot also.

Bidapa beskriver att han tror att många svenskar har förutfattade meningar om Indien och om indiskt mode. Han beskriver att Indien är ett land med två sidor, dels det traditionella som många förknippar med Indien men även det betydligt mer moderna Indien som under de senaste decennierna allt mer har kommit att präglat landet.

- India has moved forward very well, especially in terms of fashion. I was thinking about this yesterday, we have like 2000 years of textile history but only 20 years of fashion history.

Bidapa beskriver att traditionella indiska plagg, såsom exempelvis sarin, är draperade och att Indien inte har samma historia av skräddade plagg. Även den långa traditionen av olika vävtekniker, såsom Ikat, har starkt präglat den indiska marknaden. För ungefär tjugo år sedan började indiska designer sakta men säkert etablera sig och vinna framgångar. De utmaningar som indiska designer står inför enligt Bidapa är att traditionellt indiskt mode i vissa fall är svårt att exportera.

- Indian cloths by their definition do not export very well. It’s very difficult to wear Indian cloths in international sorts of scenarios. You could look like you are going to a costume party.

Den indiska modeindustrin befinner sig fortfarande i en tillväxtfas menar Bidapa. Från att för ungefär tjugo år sedan börja etablera sig på den inhemska marknaden i Indien börjar indiska modeskapare nu vänta blicken ut i världen. Hittills har många av de indiska modeskaparna vunnit framgångar i exempelvis London och New York, till stor del på grund av att det finns många indier bosatta där. Nästa steg är att inte bara exportera traditionellt indiskt mode till indier bosatta utomlands utan även börja exportera modernt indiskt mode till en global marknad.

Mer om den indiska modevisning i Göteborg som Prasad Bidapa var med att arrangera hittar du här.

I början av visningen bjöds på kreationer signerade Neelanjana Ghose med tydlig inspiration från traditionellt indiskt mode. Ghose visade främst upp vackra saris med intensiva färger och vackra broderier.

Därefter visade Rahul Mishra upp plagg vars syfte var att beskriva strukturomvandlingar och den problematik som de kan medföra i termer av exempelvis miljöpåverkan. Precis som Ghose använder Mishra indiska textilier för sina plagg, men till skillnad från Ghose är Mishras plagg anpassade för en internationell marknad. Även fast kreationerna är anpassade till en global marknad var de indiska influenserna dock enkla att identifiera.

Avslutningsvis visade Wendell Rodricks upp plagg som var betydligt svårare att spåra till Indien. Rodricks tillhör en av de första generationerna av indiska modeskapare som på ett framgångsrikt sätt etablerade sig på den indiska modemarknaden. Detta till trots att han till skillnad från traditionellt indiskt mode istället har valt att undvika starka färger, intensiva broderier och i stor utsträckning använder svalare färgval.

Modevisningen ingick som en del i ett större kulturutbyte mellan Göteborg och Calcutta. Senare i år får designer och konstnärer från Göteborg tillfälle att visa upp sig i Indien. För dig som missade modevisningen i lördags finns det fortfarande möjlighet att se utvalda delar av alla de vackra kreationer som visades upp. Mellan den 17 maj till 13 juni kommer några av plaggen finnas på Vasa Konsthall vid Chalmers. Nedan ges ett smakprov av de plagg som visades upp under visningen.

[View with PicLens]

Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen. Det har Garber (1992) skrivit om i boken Vested Interests. Då sågs rosa som ett tecken på styrka och ljusblått som undfallande och vekt. Det är ett tydligt exempel för att diskutera att genus är konstruktioner. Det finns inget givet i hur färg och form associeras till män och kvinnor, det är något som skapas kulturellt. Men design som tydligt marknadsförs till antingen pojkar eller flickor, män eller kvinnor är inte bara problematiska för att de säger att könen är olika, de säger också att det bara finns två. Att du antingen är det ena eller det andra. Att det bara finns två möjligheter.

I boken ”Bara den inte blir rosa” diskuteras olika designobjekt där intentionen varit att göra något annorlunda. Objekt vars formgivare velat ska bryta med de designkonventioner som säger att flickor gillar rosa eller att män gillar raka linjer men inte blommor. Eller som säger att pojkar gillar seriehjältar och att kvinnor inte bryr sig lika mycket om teknik som män gör. Objekt som inte bara upprepar de genusstereotyper vi är vana vid att se i design, mode och reklam utan försöker att på det ena eller det andra viset bråka med, eller vända på de sätt som manligt, kvinnlig, pojkigt och flickigt vanligtvis framställs på i konsumtionssamhället.

En slutsats är att i fältet design är mode det område där experiment med kroppen och med genus går hem bäst. Modets värld är den där de flesta exemplen på produkter finns, som både är könsstereotypa och samtidigt utmanar gränser för sexualitet, kön och erotik. Trots det har feminismen haft ett tvetydigt och problematiskt förhållande till mode. Pamela Church Gibson (2000) är en av flera modeforskare som har försökt att lösa upp de ofta förenklade föreställningar som funnits om mode och modeindustrin inom stora delar av kvinnorörelsen. Varför har delar av feminismen varit så kritiska till mode, undrar Gibson som menar att moderiktig klädsel är ett komplicerat lexikon som innehåller många olika betydelser. Om mode är exploaterande, hur kommer det sig då att så många människor finner så mycket nöje i det, frågar hon?

Det är så klart inte bara bland modets avantgarde som det experimenteras med genus och kläder. Tidigare på Modearkivet har Blåkläders hantverkskilt och H&M:s satsning på kjol för män tagits upp. Kjolar för män används av företag och designers som sätt att väcka uppmärksamhet eller att framstå som normbrytande, vågade och nytänkande. Men det finns också mer nedtonade förändringar i våra sätt att klä oss. Som inte är så iögonfallande. Exempelvis damvarianter av arbetskläder, som sedan ett par år tillbaka finns hos de flesta tillverkarna. Det är plagg som liknar de gamla, men som är anpassade efter hur kvinnors kroppar uppfattas se ut och hur kvinnor tros vilja klä sig i verkstan eller på bygget. Det välkomnas av många kvinnor. Men inte av alla. De som gillar det ser det som upprättelse. Det kan tolkas som att de ifrågasatt att det som tidigare setts som det neutrala utgått från mannens kropp. Att andra inte gillar det kan tolkas som en kritik mot att de inte tycker att de passar in i den version av kvinnlighet och genus som skapas i stället. Att det är nya normer som görs. Det sätter fingret på en problematik som finns i design som försöker bryta med inkörda genusmönster. Den bekräftar ofta en syn på män och kvinnor som olika. Men alternativet är sämre. När inget görs ligger konventionerna kvar. Det är dilemmat. Det finns många exempel på det. De senaste åren har det blivit vanligt att en tidigare mansfigur kompletteras med en kvinnlig. Herr och fru Gårman och GB gubben och gumman är bara några. Ibland har sådana exempel viktiga roller som provokatörer. Andra gånger upprepar de bara en heteronormativ tvåkönsmodell.

Damkollektioner behövde hos exempelvis Blåkläder inte motiveras med annat än att ”tjejer har annorlunda kroppar, de vill ha bättre passform” och att ”de är en växande kundgrupp”. I tidningsartiklar om SSAB:s nya uniform för kvinnliga stålverksarbetare lyfts säkerheten fram. Kläder som inte passar kroppen blir en säkerhetsrisk på arbetsplatser där smält metall förekommer, menar några av stålverkskvinnorna. Det lyfts också fram att kläder som passar kroppen får bäraren att känna sig professionell. I förlängningen så handlar de plagg som erbjuds om vilka slags kroppar som uppfattas höra hemma på en viss plats.

Det exempel som främst diskuteras i ”Bara den inte blir rosa” är som redan nämnts tidigare på modebloggen Volvos konceptbil YCC. Projektgruppen som skapade bilen kämpade emot att fastna i förutfattade fack. Ett sådant var att undgå att bilen skulle uppfattas som feminin. Den fick inte bli rosa. Intressant var också att jämfört med arbetsklädsbranschen så var det inom bilindustrin långt mer komplicerat att tänka att kvinnor skulle göra en produkt eller begära en vara som var annorlunda än de som redan fanns. Bilar uppfattas i mycket högre grad som könsneutrala. Men det betyder inte att de är det. En tolkning är att mode- och klädindustrin alltid behövt förhålla sig till kroppen på något sätt och därför kommit längst med att experimentera där. Vi har vant oss vid att kroppar kan kläs på många olika sätt.

Boken finns att beställa här.

På tävlingens webbsida beskrivs tävlingen på följande sätt:

“Vårt land är fullt av kultur och influenser från både igår och imorgon. Kläder speglar tillhörighet och är ett ställningstagande. Kostym eller baggy visar vem just du är. Ett av de mest spännande plaggen genom tiderna är folkdräkten, men idag syns den nästan bara vid midsommarstången, i Dalarna eller kanske på ett museum. Folkdräkten lever ett undanskymt liv för många och den speglar inte dagens Sverige, men det tänker vi ändra på.”

Genom att gå in på folkdrakt20.se kan du rösta på spännande blogginlägg och din favoritdeltagare. Du kan lägga en röst per inlägg/deltagare per dag. De 10 deltagare som har flest antal röster den 27/5 kl 01.00 går till final. Juryn får plocka fram ytterligare en finalist (wild card) och det är sedan juryn som utser det vinnande bidraget. Det vinnande bidraget presenteras vid visningen på Reginateatern i Uppsala den 27/5.

Nyligen intervjuades en av deltagarna, Julia Krantz från HDK, i Studio Ett om hennes bidrag. Klippet går att lyssna på här.