Det finns få ord som idag har så stor aktualitet i samhällsdebatten som hållbarhet. Inte minst gäller detta modeindustrin. Stora summor ges till akademiska forskningsprojekt som fokuserar på Sustainable Fashion.

Modenäringen är en stor bov i klimat- och miljödebatten. Favorituttrycket för dagens snabbmode, Fast Fashion, har närmast blivit ett skällsord. Många frågar sig hur snabbare och snabbare modesvängningar kan kombineras med ett smart miljö- och klimatmässigt tänkande. På samma gång drivs modebranschen av krav på större vinster, baserade på en hela tiden ökad konsumtion. Det är en ekvation som inte går ihop.

Sofia Hedström

Hedström säger sig vara en typisk konsument. Som sådan shoppar vi i västvärlden mellan 15 och 20 kilo kläder per år. Tillräckligt för att fylla sju tvättmaskiner. Skrämmande siffror.

Författaren, som tillbringat de senaste sju åren med att gå på internationella modevisningar och skriva om mode, menar att hon kände en hets inför vad som ansågs vara nytt och ett krav på att alltid leva upp till den senaste trenden. På samma gång konstaterar hon att det ”nya” många gånger redan fanns i modet. Modeshopping blev ett slags beroende för henne liksom för många andra, hjälpte henne då hon ville bli på bättre humör och få en enkel liten kick. ”Shopping är Sveriges vanligaste fritidsintresse, men vi talar inte så mycket om det” menar Hedström.

Vad händer när man sätter totalstopp för att köpa kläder under ett helt år? Hedström beskriver alltifrån abstinensbesvär (som varade i tre månader) och förvåning från omvärlden till ett växande intresse och kreativ syn på sin redan existerande garderob (som innehöll 191 plagg – underkläder, accessoarer och skor inte inräknade). Hon har också räknat ut att hon sparade 13 och ett halvt dygn av sitt liv under sitt detox-år till att göra annat än shoppa.

När detox-året var slut konstaterar Hedström att hon fått en annorlunda och mer glädjefylld och kreativ syn på sina kläder. Hon började sy och styla om redan befintliga plagg. Äldre böcker med klädråd, t ex från det ransoneringstyngda 1940-talet, pekade på en kunskap som nästan totalt försvunnit. Hon och hennes medförfattare, fotografen Anna Schori, reste runt i världen och träffade konsumenter som älskar att göra om sina plagg. Det är de ”stilsmarta” som uppfattar kläder som råvaror istället för färdiga rätter. En stor del av boken ägnas åt dessa ”recept” på hur gamla kläder kan förändras och få ett nytt liv. Rolig läsning, även om det ibland blir lite lekstuga över dessa minst sagt fantasifulla skapelser.

Hedström projekt är framåtpekande: hur många individer i västvärlden har ens reflekterat över att göra något liknande? Och hur många hade klarat av det? Ännu mer intressant är hur modebranschen skulle reagera om ett stort antal konsumenter gjorde något liknande. Vilka konsekvenser skulle det få, ekonomiska, marknadsmässiga och etiska? Hur skulle branschen påverkas i sin syn på att ständigt jaga efter ett nytt mode?

Hedström hävdar att många modeformgivare själva är trötta på att delta i modekarusellen. Man ser de negativa konsekvenserna av ständigt nya kollektioner men man kan inte dra sig ur marknadskraven från modets perpetuum mobile-maskin. Företagens finanser klarar inte minskad omsättning vilket troligen skulle blir resultatet av lägre konsumtion.

Motreaktioner mot överdriven shopping i form av vintagekonsumtion och klädbytarpartyn poppar upp här och där, både i Sverige och i andra länder. Men Hedströms ”mode-detox” känns ändå som ett unikt projekt. Ännu mer anmärkningsvärt eftersom det är en professionell modejournalist och modeälskare som startat det. Det är en rak höger in i konsumtionsvärldens mest älskade solarplexus: modeshopping. Förhoppningsvis är detta inte en engångsträff. Jag ser fram mot en fortsatt match med intressanta slagserier från båda sidor och mot nya inlägg från Sofia Hedström.

Så börjar Jennifer Craiks senaste bok ”Fashion: The Key Concepts” från 2009. Kanske är det just motstridigheten i modet som är så fascinerande, fortsätter hon.

Craik som är professor i Cultural Studies i Australien har skrivit flera böcker om mode, mest känd är kanske ”The Face of Fashion” från 1994. Hon har tidigare bland annat drivit en diskussion kring hur mode ska definieras i förhållande till kläder och hävdat att det är problematiskt att bara utgå ifrån samtida, västerländska klädpraktiker när mode ska diskuteras. När mode skiljs från kläder blir kläder så lätt förstått som det där mindre intressanta, det som bara finns där oreflekterat, medan mode förstås som det som reflekterar vår samtid och som har en intention. Det är en åtskillnad som lätt upprepar en syn på samtida västerländska klädpraktiker som mer komplicerade än andra tiders och kulturers.

När termen ”mode” används för att tala om elitdesign eller mer färgstarkt gatumode och termen ”kläder” används för att tala om människors vardagsklädsel skapas en skillnad som bygger på värderingar. ”Mode” ses då alltid som mer värt än ”kläder”.

I nya boken fortsätter hon med att betona vikten av att mode är så mycket mer än det som syns på visningar, i kollektioner och på museer. Mode finns överallt, i många former och utifrån många erfarenheter. Det som hon kallar ”det moderna, eurocentriska modesystemet” skiljer sig ändå från många andra modesystem på två viktiga punkter, menar hon. Det är dels sammanvävt med konsumtionskultur och det har dels kortare livslängd än andra.

Fashion: The Key Concepts är en introduktion till modets komplexa värld. Den vänder sig främst till studenter men kan läsas av många fler. Den är rikt illustrerad och innehåller en mängd intressanta exempel, om färgen svart, om kroppsideal, om revolutionärt mode och om kosmetika. Kapitlen handlar om politik, om mode som kulturindustri, konst, modecykler och om populärkultur. Fallstudierna spänner mellan Coco Chanel, hijab, Benetton, underkläder, second hand, meterosexuella män och mycket, mycket mer.

En perfekt sommarläsning som kan packas med i strandkorgen alltså!

Alltså fick jag ännu en bekräftelse på att det inte bara är tjejer och killar som är födda på 80-talet som har starka associationer till modebloggarna, utan en betydligt bredare grupp. De mest populära bloggarna har inte bara blivit kändisar på nätet, utan även blivit bekanta ansikten för personer som kanske inte har fötts in i den digitala generationen.

Därför är Maria Soxbos bok ”Dagens outfit – och andra inlägg i modebloggsdebatten” spännande läsning inte bara för unga tjejer och killar utan även för andra personer som är intresserade av fenomenet bloggar, och speciellt varför de bloggar med modeinriktning som började att växa fram omkring 2005 har blivit så populära.

Boken inleds med en intressant reflektion kring varför många modebloggar från början var anonyma, men hur det sedan kom att förändras och att fler bloggare istället valde att bli allt mer offentliga och personliga. Från att bloggarna har genomsyrats av anonymitet, har de blivit en effektiv kanal för att skapa starka personliga varumärken. En av Sveriges första bloggare, Eleonore Nygårds, uttrycker vad hennes blogg har betytt för henne:

- Den har gett mig en hel karriär! Jag har både fått jobb och hur många kontakter som helst. Det roligaste är att jag inte har sökt ett enda av de här jobben – alla har landat i mitt knä tack vare bloggen. Den är mitt digitala CV.

Boken är en skildring av ett fenomen som trots sin kraftiga utveckling under de senaste fem åren antagligen fortfarande befinner sig i en tillväxtfas. I boken beskriver Soxbo på ett träffande sätt hur modebloggarna växte fram i Sverige, hur de har fått utstå kritik, påverkat modemagasins verksamhet, blivit givna namn på front row, blivit allt mer intressanta för såväl modeföretag som PR-byråer, frekvent syns i traditionella medier och blivit allt mer professionella. Det som är den stora frågan är när uppföljaren kommer. För en sak är säker, om fem år kommer det behövas ytterligare en bok om hur historien om modebloggarna fortsätter under den första halvan av 10-talet.

Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen. Det har Garber (1992) skrivit om i boken Vested Interests. Då sågs rosa som ett tecken på styrka och ljusblått som undfallande och vekt. Det är ett tydligt exempel för att diskutera att genus är konstruktioner. Det finns inget givet i hur färg och form associeras till män och kvinnor, det är något som skapas kulturellt. Men design som tydligt marknadsförs till antingen pojkar eller flickor, män eller kvinnor är inte bara problematiska för att de säger att könen är olika, de säger också att det bara finns två. Att du antingen är det ena eller det andra. Att det bara finns två möjligheter.

I boken ”Bara den inte blir rosa” diskuteras olika designobjekt där intentionen varit att göra något annorlunda. Objekt vars formgivare velat ska bryta med de designkonventioner som säger att flickor gillar rosa eller att män gillar raka linjer men inte blommor. Eller som säger att pojkar gillar seriehjältar och att kvinnor inte bryr sig lika mycket om teknik som män gör. Objekt som inte bara upprepar de genusstereotyper vi är vana vid att se i design, mode och reklam utan försöker att på det ena eller det andra viset bråka med, eller vända på de sätt som manligt, kvinnlig, pojkigt och flickigt vanligtvis framställs på i konsumtionssamhället.

En slutsats är att i fältet design är mode det område där experiment med kroppen och med genus går hem bäst. Modets värld är den där de flesta exemplen på produkter finns, som både är könsstereotypa och samtidigt utmanar gränser för sexualitet, kön och erotik. Trots det har feminismen haft ett tvetydigt och problematiskt förhållande till mode. Pamela Church Gibson (2000) är en av flera modeforskare som har försökt att lösa upp de ofta förenklade föreställningar som funnits om mode och modeindustrin inom stora delar av kvinnorörelsen. Varför har delar av feminismen varit så kritiska till mode, undrar Gibson som menar att moderiktig klädsel är ett komplicerat lexikon som innehåller många olika betydelser. Om mode är exploaterande, hur kommer det sig då att så många människor finner så mycket nöje i det, frågar hon?

Det är så klart inte bara bland modets avantgarde som det experimenteras med genus och kläder. Tidigare på Modearkivet har Blåkläders hantverkskilt och H&M:s satsning på kjol för män tagits upp. Kjolar för män används av företag och designers som sätt att väcka uppmärksamhet eller att framstå som normbrytande, vågade och nytänkande. Men det finns också mer nedtonade förändringar i våra sätt att klä oss. Som inte är så iögonfallande. Exempelvis damvarianter av arbetskläder, som sedan ett par år tillbaka finns hos de flesta tillverkarna. Det är plagg som liknar de gamla, men som är anpassade efter hur kvinnors kroppar uppfattas se ut och hur kvinnor tros vilja klä sig i verkstan eller på bygget. Det välkomnas av många kvinnor. Men inte av alla. De som gillar det ser det som upprättelse. Det kan tolkas som att de ifrågasatt att det som tidigare setts som det neutrala utgått från mannens kropp. Att andra inte gillar det kan tolkas som en kritik mot att de inte tycker att de passar in i den version av kvinnlighet och genus som skapas i stället. Att det är nya normer som görs. Det sätter fingret på en problematik som finns i design som försöker bryta med inkörda genusmönster. Den bekräftar ofta en syn på män och kvinnor som olika. Men alternativet är sämre. När inget görs ligger konventionerna kvar. Det är dilemmat. Det finns många exempel på det. De senaste åren har det blivit vanligt att en tidigare mansfigur kompletteras med en kvinnlig. Herr och fru Gårman och GB gubben och gumman är bara några. Ibland har sådana exempel viktiga roller som provokatörer. Andra gånger upprepar de bara en heteronormativ tvåkönsmodell.

Damkollektioner behövde hos exempelvis Blåkläder inte motiveras med annat än att ”tjejer har annorlunda kroppar, de vill ha bättre passform” och att ”de är en växande kundgrupp”. I tidningsartiklar om SSAB:s nya uniform för kvinnliga stålverksarbetare lyfts säkerheten fram. Kläder som inte passar kroppen blir en säkerhetsrisk på arbetsplatser där smält metall förekommer, menar några av stålverkskvinnorna. Det lyfts också fram att kläder som passar kroppen får bäraren att känna sig professionell. I förlängningen så handlar de plagg som erbjuds om vilka slags kroppar som uppfattas höra hemma på en viss plats.

Det exempel som främst diskuteras i ”Bara den inte blir rosa” är som redan nämnts tidigare på modebloggen Volvos konceptbil YCC. Projektgruppen som skapade bilen kämpade emot att fastna i förutfattade fack. Ett sådant var att undgå att bilen skulle uppfattas som feminin. Den fick inte bli rosa. Intressant var också att jämfört med arbetsklädsbranschen så var det inom bilindustrin långt mer komplicerat att tänka att kvinnor skulle göra en produkt eller begära en vara som var annorlunda än de som redan fanns. Bilar uppfattas i mycket högre grad som könsneutrala. Men det betyder inte att de är det. En tolkning är att mode- och klädindustrin alltid behövt förhålla sig till kroppen på något sätt och därför kommit längst med att experimentera där. Vi har vant oss vid att kroppar kan kläs på många olika sätt.

Boken finns att beställa här.

Modereportaget nämndes i biografin om Katja Geiger som jag skrev om häromsistens. Eftersom jag forskar om svensk beklädnadsindustris utveckling, så är det verkligen superintressant att ta del av vad som skrevs i utländsk press om svenskt mode (sökfunktionen hos Google Books är helt enkelt fantastisk – det går till exempel att hitta vad som skrevs om Sverige i alla nummer av Life).

Vid den tidpunkt som reportaget publicerades pågick en exportoffensiv från Sveriges sida gentemot USA och naturligtvis finns det ett samband mellan den kampanjen och reportaget, vilket inleds så här:

The leggy blondes of Sweden are more than ever something to see this fall. A new style of uninhibited and imaginative dressing has been added to their natural attractions and is thrusting their country into the bigtime fashion scene. Springing from a young and burgeoning ready-to-wear industry, the designs combine an international viewpoint with national traditions. Patterns and colorings often stem from folk sources, but the mix in such wear as tunics, midis, jumpsuits, coat-topped pantsuits, even children’s and men’s clothing, is an excitingly different smorgasbord. What it all has going for it is an ungussied-up strength of line – a dramatic simplicity that has long made Swedish furnishings so popular. As U.S. stores plan to import the styles this fall in a big way, American women may find that something Swedish is the very thing for their backs as well as their homes.

I reportaget är Katja of Sweden är representerat med två bilder och även Sighsten Herrgårds unisexoveraller lyfts fram stort. Marie-Louise De Geer är fotad i en ”floppy outfit” av Gunila Axén och i bildtexten framhålls paret De Geer som ”leaders in the young Swedish art world and epitomize the zingy spirit of young Swedish style”. Flera av de välkända beklädnadsföretagen från den här perioden är också representerade: Wettergren, Hettemarks, Sahlins, Almedahl, Wahls och MMT. Designern Rohdi Henitz är också med på ett hörn och Annamodeller tycker jag mig minnas svagt liksom Inez Svensson (fast det handlar ju om tygtryck hos 10-gruppen?). Annars är resten helt okända för mig: Tonnie, Marianne Ohm, Dehå, Seventeen, Malte Hulten och (Countess) von Eckermann.

Foto: Claes Lewenhaupt

Av dessa var det (nog) bara Katja of Sweden som nådde någon framgång på den amerikanska marknaden. Det brukar sägas att Katja of Sweden är den svenska modehistoriens enda klädskapare av internationell betydelse och räckvidd. Uttalanden om svenska utlandsframgångar väcker alltid en viss skepsis hos mig, helt enkelt för att ett litet land ofta känner behov av att slå på trumman och uppförstora svenska prestationer internationellt. Inte minst media använder den här vinkeln och det är ofta rätt svårt att kontrollera sanningshalten. När det gäller Katja of Sweden finns det inte mycket hårda fakta att gå på. I biografin nämns endast en enda omsättningssiffra: 1966 omsattes 20 miljoner kronor, vilket motsvarar cirka 170 miljoner kronor idag. Året därpå öppnades nitton Katja of Sweden ”shop-in-shop” i varuhuskedjan Saks Fifth Avenue.

Kampanjen för svenska kläder i USA var framgångsrik: stort reportage i Life när Life var som störst och det sägs att beställningarna var stora. Men, svensk beklädnadsindustri ska inte ha klarat av att leverera i tid. En dödssynd i de här sammanhangen.

Katja Geiger började på Konstfack 1938, fortsatte till Beckmans 1940, arbetade parallellt som modetecknare på DN och ritade även annonser åt MEA, bestämde sig för att ta sig till USA, började på Parsons School of Design i New York 1946 och presenterade sin första klädkollektion 1949. Det anrika lyxvaruhuset Lord & Taylor köpte kollektionen och en stor artikel i New York Times gjorde enligt uppgift Katja of Sweden berömt över en natt. Katja Geiger bjöds in i TV-soffor och hennes kläder syntes i TV-såpor. En bit in på 1950-talet flyttar hon på grund av sjukdom och familjeskäl tillbaka till Skåne, med den fasta förvissningen att varumärket var väl inarbetet i Amerika och att det skulle gå att driva företaget från det avsides Huaröd. Hon etablerar ett samarbete med MMT, Malmö Mekaniska Tricotfabrik, som varar i två decennier. MMT syr upp de kläder som hon designar och det var ett ovanligt grepp inom svenska beklädnadsindustri, att anlita en stjärndesigner. Med skotillverkaren Gyllene Gripen skapas en liknande relation, som verkar ha sträckt sig fram till företagets konkurs i början av 1970-talet. Efter en konfliktfylld skilsmässa med MMT och en mycket jobbig konflikt med Skattemyndigheten flyttar Katja Geiger tillbaka till USA i slutet av 1970-talet och, hör och häpna, inleder en andra karriär som framgångsrik heminredningsdesigner vid nästan 60 års ålder. I mitten av 1990-talet kommer hon motvilligt åter tillbaka till Skåne, mer eller mindre tvingad av familjeskäl. I dagarna fyllde hon 90 år.

Boken om Katja Geigers liv är intressant att läsa utifrån en rad perspektiv, inte minst därför att den handlar om en mycket framgångsrik och målmedveten kvinna i en nästan totalt mansdominerad värld. Kvinnans ställning är ett bärande tema i boken, både i relation till kläder och till att driva ett företag.

Foto: Georg Oddner

Kläderna var tänkta att bäras utan formande underkläder och en av invändningarna var att plaggen avslöjade så mycket, vilket också var meningen: de skulle vara som en andra hud. Katja Geiger var övertygad om att såväl gördlar som bysthållare skulle försvinna. En episod i boken handlar om hur hon vid en visning i New York i slutet av 1960-talet drog ned skrattsalvor när hon framhöll detta och vid presskonferensen efteråt bet hon ifrån och sa att det ”egentligen är tragiskt när vi måste skratta åt att vår egen kropp inte blir accepterad som den är”. Behån har ju överlevt och Katja Geiger menar att hon senare insåg att den var mer funktionell än hon först förstått.

Foto: Georg Oddner

Foto: Lennart Nilsson

I biografin framträder en person som med obändig kraft och tro på sitt eget skapande åstadkommer storartade resultat, men som också lyfter fram och reflekterar över hur det var att nå denna position som kvinna. Hur hon alltid kände en viss ringaktning från de män som hon kom i kontakt med i yrket. Att hon aldrig blev talad till som en jämbördig. Hur intrikata situationer måste klaras av med charm för att inte såra männen, hur hennes (strålande vackra) utseende ständigt kommenterades, som vid ett viktigt möte: ”Sitt där, Katja, så att vi alla kan titta på dig”. Hon framhåller att kvinnorna var så fruktansvärt låsta och att om hon ångrar något i sitt liv så är det att hon inte kämpat mer när hon haft något viktigt att säga för att få säga det. I biografin får hon dock mycket viktigt sagt. Lyssna också på det underbara sommarprogrammet med Katja Geiger från sommaren 2008.

Redan i bokens introduktion noterar Jones två uppseendeväckande fakta. Den globala skönhetsindustrin är enorm, den omsätter 330 miljarder USD årligen. Och trots det finns det mycket lite skrivet om dess historia inom tidigare ekonomisk forskning. Jones tyckte därför det var på tiden att kartlägga den. Hans senaste studier runt global konsumtion lockade honom att gå vidare. Inte minst tack vare de fakta han fick fram då han arbetade med sin bok om Unilever, ett av världens största företag inom den globala konsumtionsindustrin.

Jones använder tre perspektiv för att kartlägga skönhetsindustrin: vem och vilka byggde den, hur utvecklades den globalt, och hur har dessa företag marknadsfört och konstruerat idéer om skönhet?

Arbetet var inte lätt. Branschen är extremt hemlig och var generellt ovillig att lämna ut data. ”Det faktum att jag var en seriös medelålders manlig forskare från Harvard Business School hjälpte naturligtvis till” erkänner Jones. Öppenheten i arkivsammanhang var betydligt större i Sverige än i exempelvis Frankrike. Därför finns också flera svenska företag nämnda i boken, t ex Pierre Robert och Oriflame. Inte minst uppskattades tillgången till material i arkiven på Centrum för Näringslivshistoria i Stockholm. Här fick Jones också hjälp av sin svenska forskningsassistent Oona Ceder (PhD och forskare vid HBS).

Jones förhoppning är att detta första kartläggande skall öka industrins prestige i akademiska sammanhang. ”This book will open up the field and I hope to make a statement – and that other scholars will follow and treat this like a serious business which it is” säger Jones. För så har det tydligen inte varit hittills. Jones erkänner att många av hans kolleger inom Business History undrat vad han egentligen höll på med när han gav sig in i ett så bisarrt område som skönhetsindustrin. Ytligt, oseriöst. Kvinnligt och därför à priori ointressant för djupgående forskning. Känns reaktionerna igen? Parallellerna med modeindustrin är påfallande. Här ser man en industri som visar upp en häpnadsväckande global utveckling under de senaste 200 åren men som på samma gång setts över axeln i akademiska sammanhang.

Elizabeth Arden

Jones analys är också tankeväckande. Kreativitet och passion för sitt yrke har varit drivande krafter bakom de stora namnen i industrin. Påfallande många är kvinnor – drivande entreprenörer som på samma gång varit känsliga för trender och nya strömningar i samhället. Något de sedan tolkat in i sina produkter och märken.

Jones argumenterar att skönhetsindustrin reflekterar och tolkar redan existerande samhällsnormer och uppfattningar. Men den omformar dem också till budskap som blir ett slags credo för marknaden. Denna lyhördhet för ”samhällstrender” kan vara diskutabel: här har vi en industri som skickligt utnyttjat kontroversiella frågor om ålder, etnicitet och genus i märkesbyggande och marknadsföring. Riktigt intressant blir Jones resonemang då han försöker tolka dagens globala spridning av internationella märken. Kan man sälja samma skönhetsideal över hela världen? Svaret blir att ”globalism” nu får konkurrens av ”tribalism” – små lokala märken, baserade på nationella skönhetsideal växer. Nischtänkande får större plats och har chans att hävda sig mer än tidigare.

Jag sträckläste Beauty Imagined. Här finns mycket att reflektera över, inte minst för den modeintresserade. Skönhetsindustrin har levt i en osynlig symbios med modeindustrin. Samma passion för kreativitet, samma försök att tolka tidens Zeitgeist. Och samma mål att förmå oss människor att köpa (som Jones kallar det) ”aspirations”, förhoppningar om att kunna skapa en personlighet och ett uttryck som speglar oss själva. Läs boken, det är den värd.

Många syr också sina egna kläder, antingen efter moderna symönster som man anpassar eller efter gamla symönster som man köper hos e-butiker som specialiserat sig på sådana, på eBay och andra auktionssajter eller på loppmarknader om man har tur och hittar sådana. Olika former av communities för dem som syr kläder i gammal stil eller efter gamla mönster finns, ofta centrerade kring en blogg, som Sew Retro. Även stickning efter gamla mönster har en renässans; flera böcker har publicerats med antingen originalmönster eller mönster inspirerade av äldre stil (jag recenserar tre här) och sk. knit-alongs med vintagetema förekommer både på engelska och svenska.

Ett av de intressantaste resultaten av det här intresset är uppbyggnaden av en wiki med bilder från omslag på symönster från 1920-tal till 1980-tal: Vintage Sweing Patterns Wiki. Där finns över 26 000 bilder av mönsteromslag upplagda och förutom att de fungerar som ett uppslagsverk över vilka mönster som tryckts, så att man kan söka efter dem hos olika försäljare eller som inspiration till egna kreationer i samma stil så är det ett fantastiskt källmaterial till modets utveckling under de här decennierna. Illustrationerna till symönster visar precis som modeteckningar på sin tids ideal, men det är ett mer tillgängligt, vidare spritt ideal vi får se – det här är de ideal som den sk. vanliga kvinnan kunde sträva efter. Illustrationerna säger inte bara något om modets förändring, utan kan också användas för att studera ideal för kvinnlighet och manlighet, föreställningar om barn och barndom, om arbete och om fritid. De flesta mönstren är amerikanska, men eftersom den är ett ständigt växande projekt kommer troligen fler euroepiska mönsterfirmor att synas; framför allt tyska sådana, då de dominerade marknaden för symönster.

På Statens Historiska Museum i Stockholm behandlas, undersöks och dokumenteras just nu nämligen de klädrester som vid gravöppningen 1916 hittades i kung Karl Knutssons grav. Dessa ska sedan ställas ut i den nya utställningen Sveriges historia. Som nästan alltid när det rör sig om arkeologiskt material rör det sig om fragment av klädesplagg snarare än hela plagg. I det här fallet är det framför allt partierna mitt fram på bröstet och delar av en ärm som bevarats. Dessa var del av ett med största sannolikt högmodernt plagg från 1460-talet: en kjortel i exklusiv mönstrad silkessammet, importerade från Italien eller Spanien. Den hade förslutning med ganska stora hyskor och hakar av mässing fram. Dessa satt på insidan så när kjorteln var stängd var öppningen förmodligen mer eller mindre osynlig. Ärmarna, som var snäva vid handleden hade också en förslutning i form av små öljetter eller snörringar av guld som till skillnad mot moderna öljetter inte satt runt ett hål i tyget utan förmodligen vara fastsydda i ena kanten så att en snodd kunde träs igenom den. Även snodden är bevarad och har ännu idag en rödviolett färg. Vilken färg själva kjorteln haft är däremot svårare att säga så den nu antagit den bland arkeologiska textilier så vanliga bruna färgen. Slitage på tyget tyder på att plagget burits av kungen under hans livstid och inte sytts upp speciellt för begravningen, såsom t ex var fallet med Gustav Vasas begravningskläder. Detta innebär ytterligare kunskap om vad de allra mäktigaste i Sverige bar under 1400-talet och visar att de hängde väl med i samtidens internationella mode.

Förutom resterna av en kjortel eller tröja fanns också ett par skor med smal sula och spetsig tå, troligen av getskinn. Även dessa visade spår av slitage och har troligen tillhört Karl Knutsson själv.

Även om bitarna inte ser mycket ut för världen var det en stor upplevelse för mig att få undersöka dem: att på nära håll studera ett 540 år gammalt modeplagg. Men också kicken som det innebär att kunna få fram så mycket information från dessa små bitar. När utställningen öppnar längre fram i vår kan vi förhoppningsvis ge en bild av hur den mäktigaste mannen i Sverige vid denna tid var klädd.

Beauty Imagined by Geoffrey Jones

Ett event som jag absolut inte kommer att missa är när Geoffrey Jones kommer till Stockholm den 23 februari och presenterar sin nya bok Beauty Imagined – A History of the Global Beauty Industry. Det är Centrum för Näringslivshistoria som arrangerar och efter presentationen hålls ett seminarium där praktiker och forskare diskuterar hur skönhetsföretag historiskt arbetat med produktutveckling, marknadsföring och varumärken. Mina favoritämnen, helt enkelt.

Jones är verksam vid Harvard Business School och är en av världens mest framstående ekonomi-historiker. Vid HBS är det historiska perspektivet mer närvarande än vid någon annan handelshögskola i världen – säger de i alla fall själva och det är lätt att tro dem. Se bara den imponerande samling av undervisningscase som utvecklats vid enheten för Business History. Önskar att det fanns någon ekonomiutbildning i Sverige som insåg att de examinerade studenterna och samhället i stort skulle ha mycket att vinna på att integrera ett historiskt perspektiv i undervisningen. Och då menar jag inte enstaka introduktionsföreläsningar på varje möjlig kurs, där läraren kan börja med frasen: ”redan de gamla grekerna…”. I en intervju har Jones utvecklat en del av orsakerna till att business history-perspektivet ofta har svårt att få genomslag. För drygt ett år sedan diskuterades avsaknaden av ekonomisk historia i ekonomutbildningarna i Sverige och de faror som detta för med sig, se Ekonomistas blogg.

Hur som helst, de omdömen som finns tillgängliga om Jones senaste bok mer än antyder att han lyckats med något av det mest eftersträvansvärda: att genom analysen av sitt studieobjekt ge nya insikter om samhällsutvecklingen och om mänskliga beteenden. Det senare i kraft av att skönhetsindustrin påverkar oss alla in på bara kroppen. Boken finns inte tryckt än, det verkar faktiskt som om att själva presentationen i Stockholm är den internationella lanseringen av boken. Om det stämmer är det verkligen en fjäder i hatten för arrangörerna.

Sista dag för anmälan till seminariet är den 16 februari och antalet platser är begränsat. Det är kostnadsfritt fast det hela hålls på Berns salonger.