Varför bytte han slips? Frågan kunde inte släppa mig. Det kan ju knappast ha varit för att han varit så svettig i den blårandiga och behövde fräscha upp sig?

Inget att yvas över visade det sig, slipsen har han burit förr och förklaringen kom snart. Detta är genomtänkt förpackningsdesign på partinivå (regisserat av den en sluge partistrategen Per Schlingmann förstås). Reinfeldt var som stigen ur tapeten, färgmatchande ordet ”nya” (moderaterna) på väggen bakom, med sin slips. En svenskstylad orange revolution och kanske en flirt med miljöpartiet (blått+gult= grönt).

Anders Borg stabiliserade bilden med en tryggtråkig mörkblå slips. Bildt hade ljusblått, Björklund klarblå, Eliasson klassisk röd, Hägglund lila och Åkesson blårandig. Lars Ohly och Peter Eriksson tog den enkla vägen och valde inte alls, utan var slipslösa. Kan det möjligen signalera något mer än en avslappad attityd till klädkod?

En utav dagarna i Venedig var jag på väg till Peggy Guggenheim museet i stadsdelen Dorsoduro. Av en slump gick jag förbi en liten studio som snabbt fångade mitt intresse. Studion, som sedan 1985 drivs av träkonstnären Loris Marazzi, är fylld med kläder. Det som däremot skiljer just de här kläderna, från de som går att hitta i alla de andra fantastiska modebutikerna i Venedig, är att de är tillverkade i trä. Den lilla studion är fylld med allt från skjortor, väskor, skor till paraplyn. I entrén till studion möts besökaren av en svag doft av trä som gör skapelserna än mer fascinerande.

Under mitt besök fick jag möjlighet att byta några korta ord med Loris Marazzi. Till skillnad från mig själv, som hade all tid i världen, hade Marazzi dessvärre fullt upp. Men även fast mötet var kort så fick jag en bild utav hur hans kundkrets inte bara består av människor bosatta i trakten, utan av människor från världens alla hörn.

Även fast näst intill samtliga av hans skapelser inte går att bära av förklarliga skäl, finns det några undantag. Ett roligt exempel är en fluga, som för den som är lite extravagant lagd, säkerligen kan vara ett spännande inslag för festliga tillfällen.

Till skillnad från hur Marazzi tillverkar sina skapelser, är metoden för att tillverka kläder med hjälp av trämassa en teknik som har funnit sedan 1892. I boken “Nylon, the story of a fashion revolution” beskrivs bland mycket annat hur Viskos Rayon kom till som ett resultat av de brittiska kemisterna Charles F. Cross och Edward J. Bevan experiment. De var de första att utveckla en tillverkningsmetod där trämassa behandlades med hjälp av bland annat kaustiksoda för att framställa en guldfärgad substans som de kallade viskos. Med hjälp av viskos, kunde rayon (konstsilke) framställas vilket bland annat Svenska Rayon-aktiebolaget började arbeta med i början på 1940-talet. Svenska Rayon-aktiebolagets fascinerande historia har bland annat Jan Jörnmark skildrat.

I vår samtid, där hållbarhet allt mer diskuteras inom bland annat modebranschen, är det spännande att läsa om hur tekniska framsteg har påverkar hur klädproduktion har utvecklas, särskilt i termer av materialval. Modeföretag världen över har under senare tid allt mer börjat experimentera med olika material, och allt fler erbjuder sina kunder ekologiska alternativ såsom ekologisk bomull och ull.

Även fast jag inte fick möjligheten att fråga träkonstnären Marazzi hur han resonerade kring materialval inom textilproduktion, misstänker jag att han även fortsättningsvis kommer att föredra att skapa sina konstverk med hjälp av hela trästycken, och inte med hjälp av trämassa. Så för den som har vägarna förbi Venedig, är hans studio en spännande plats att besöka.

Modereportaget nämndes i biografin om Katja Geiger som jag skrev om häromsistens. Eftersom jag forskar om svensk beklädnadsindustris utveckling, så är det verkligen superintressant att ta del av vad som skrevs i utländsk press om svenskt mode (sökfunktionen hos Google Books är helt enkelt fantastisk – det går till exempel att hitta vad som skrevs om Sverige i alla nummer av Life).

Vid den tidpunkt som reportaget publicerades pågick en exportoffensiv från Sveriges sida gentemot USA och naturligtvis finns det ett samband mellan den kampanjen och reportaget, vilket inleds så här:

The leggy blondes of Sweden are more than ever something to see this fall. A new style of uninhibited and imaginative dressing has been added to their natural attractions and is thrusting their country into the bigtime fashion scene. Springing from a young and burgeoning ready-to-wear industry, the designs combine an international viewpoint with national traditions. Patterns and colorings often stem from folk sources, but the mix in such wear as tunics, midis, jumpsuits, coat-topped pantsuits, even children’s and men’s clothing, is an excitingly different smorgasbord. What it all has going for it is an ungussied-up strength of line – a dramatic simplicity that has long made Swedish furnishings so popular. As U.S. stores plan to import the styles this fall in a big way, American women may find that something Swedish is the very thing for their backs as well as their homes.

I reportaget är Katja of Sweden är representerat med två bilder och även Sighsten Herrgårds unisexoveraller lyfts fram stort. Marie-Louise De Geer är fotad i en ”floppy outfit” av Gunila Axén och i bildtexten framhålls paret De Geer som ”leaders in the young Swedish art world and epitomize the zingy spirit of young Swedish style”. Flera av de välkända beklädnadsföretagen från den här perioden är också representerade: Wettergren, Hettemarks, Sahlins, Almedahl, Wahls och MMT. Designern Rohdi Henitz är också med på ett hörn och Annamodeller tycker jag mig minnas svagt liksom Inez Svensson (fast det handlar ju om tygtryck hos 10-gruppen?). Annars är resten helt okända för mig: Tonnie, Marianne Ohm, Dehå, Seventeen, Malte Hulten och (Countess) von Eckermann.

Foto: Claes Lewenhaupt

Av dessa var det (nog) bara Katja of Sweden som nådde någon framgång på den amerikanska marknaden. Det brukar sägas att Katja of Sweden är den svenska modehistoriens enda klädskapare av internationell betydelse och räckvidd. Uttalanden om svenska utlandsframgångar väcker alltid en viss skepsis hos mig, helt enkelt för att ett litet land ofta känner behov av att slå på trumman och uppförstora svenska prestationer internationellt. Inte minst media använder den här vinkeln och det är ofta rätt svårt att kontrollera sanningshalten. När det gäller Katja of Sweden finns det inte mycket hårda fakta att gå på. I biografin nämns endast en enda omsättningssiffra: 1966 omsattes 20 miljoner kronor, vilket motsvarar cirka 170 miljoner kronor idag. Året därpå öppnades nitton Katja of Sweden ”shop-in-shop” i varuhuskedjan Saks Fifth Avenue.

Kampanjen för svenska kläder i USA var framgångsrik: stort reportage i Life när Life var som störst och det sägs att beställningarna var stora. Men, svensk beklädnadsindustri ska inte ha klarat av att leverera i tid. En dödssynd i de här sammanhangen.

Mina tankar på det här området är inte originella. För nästan tio år sedan skrev journalisten Emma Olsson och konsthantverkaren Zandra Ahl boken Svensk smak – myter om den svenska formen, en guldgruva i sammanhanget. Jag stötte på boken alldeles nyss och fick en rad nya insikter, googlade och fick veta att boken väckt stor uppmärksamhet och att den fortfarande refereras till. Förvisso skriver de inte om kläder utan om formgivning på en mer abstrakt nivå och när de är konkreta handlar det framför allt om föremål som till exempel glas och möbler. Men det hindrar inte att deras argument kan fungera i relation till klädmode. Det som jag speciellt fäst mig vid är hur de framhåller funktionalismens järngrepp över den ”svenska smaken”, hur vi lever kvar i ett ytligt ”funkisarv” som säger att få linjer och inga ornament är bäst. En hårdragen observation av det svenska, kommersiellt fungerande modet är att det mest avvikande formgivningsgreppet utgörs av asymmetrisk tillskärning och att i övrigt så passar Olssons/Ahls beskrivning av det rådande smakidealet fortfarande bra även för kläder. Och ja, jag vet att det finns undantag. Som till exempel Odd Molly, som varje renlärig modernistisk smakdomare antagligen fnyser åt.

Ett annat område, med stark koppling till mode och kläder, är smycken. Jag har inga professionella eller privata erfarenheter av detta område (annat än några få saker jag ärvt och ett par ringar som använts vid ceremonier och som jag aldrig bär), men jag blev fascinerad av en artikel i SvD i helgen. Där framhålls att ”smycken kan vara så mycket mer än passiva statussymboler som desperat klamrar sig fast vid en kropp” och så visas en rad smycken som verkligen inte faller inom ramen för det som brukar betraktas som typisk svensk formgivning/design (eller ”god smak” för den delen). Fast det är klart, dessa objekt är ”bärbara verk” som även visas som ”fristående konstnärliga” föremål. Hur kommersiellt gångbara de är framgår inte, annat än att ett smycke av latex kan vara mer värt än ett i ädla metaller. Smyckeexemplet kanske inte kan fungera som en spaning om att funktionalismens ideal släppt/släpper sitt grepp när det kommer till vad de flesta av oss kan tänka oss att köpa för att ha på oss. Kanske är dessa objekt smyckevärldens motsvarighet till modevärldens Helena Hörstedt? Men kanske får vi se något nytt och oväntat, något som inte alls kan beskrivas som avskalat och rent, när de etablerade modemärkena i Sverige visar sina kollektioner i början av februari på Berns. Eller kanske inte.