Butiken startades 2004 i Stockholm efter att kläddesignern, konstnären mm Johanna Hofring varit verksam i New York länge. Hon startade också en filial i New York. Hofring och Ekovaruhuset kan därmed betraktas som något av pionjärer inom ekomodet i Stockholm när det kommer till fysiska butiker. Inför öppnandet ställde sig Johanna Hofring frågan:

”Visst vill jag ha vackra kläder, men till vilket pris? Jag tror inte att många av oss skulle glädjas åt våra kläder på samma sätt om vi fick följa plaggens väg från frö till fin butik. Men som tur är finns nu undantag och de blir hela tiden fler och fler. Vi vill alla förändra bilden av Eko och Fair Trade, från beige och präktigt till lyxigt, läckert och sexigt.”

Enligt tesen att det är konsumenterna som har makten att påverka har Hofring sålt kläder som hon kallar Fair Made (gjorda av tillverkare som erbjuder sina anställda och leverantörer goda arbetsförhållanden och rättvis ersättning). Bland de mer än 25 olika märkena i butiken som har sålts och säljs kan man hitta svenska märken som Dem collective, Zion clothing, Burfitt, Brittinger och Anja Hynynen, men även utländska som Edun, Veja, Kuyichi och Loomstate.

Sedan Ekovaruhuset startade har också andra fysiska ekomodebutiker öppnats i Stockholm, t ex Rekofabriken som lades ner i september i år. En annan eko-inriktad och Fair Trade-specialiserad butik var Red Fairy i Hornstull i Stockholm, som drevs under en tid.

Som modeintresserad och hyfsat miljömedveten kan man ju undra om paradoxen mellan konsumtion av mode och miljö kan ligga bakom en förändrad försäljningssituation. Miljömedvetna konsumenter shoppar troligen generellt mindre än mer ”miljöfarliga” som kanske köper ett (billigt, knappast helt rättvist tillverkat) plagg varannan vecka. Kanske blir det en tydlig klyfta mellan dessa och de som faktiskt kan och vill lägga mer pengar på få kläder? Finanskrisen har också troligen slagit hårt mot denna grupp.

Utbudet av ekologiskt mode respektive Fair Trade-tillverkade kläder har exploderat på nätet under de senaste åren. Det går enkelt att hitta ekomode utan att behöva gå till en fysisk plats. Kan ekomodetrenden även denna gång ha varit just en flyktig trend? Mycket tyder dock på att ekologi och hållbarhet trots allt har börjat genomsyra modebranschen. Ett exempel på det är The Sustainable Fashion Academy som höll sina första kurser 2008 och är ett samarbete mellan parter från mode- och miljöbranscherna.

Allt fler märken har ambitionen att på olika vis om inte annat framstå som mer miljövänliga än för bara några år sedan. Det är t ex svårt att få fram tillräckliga mängder råvaror i form av ekologisk bomull. DN hade 2 oktober ett uppslag i DN Ekonomi om just bomullsprisets utveckling. Bomullspriset är nu det högsta på 15 år. DN skriver också om hur nyare fibrer ur t ex bambu och soja liksom regenatfiber i form av t ex lyocell kan bli användbara alternativ. Ett exempel som nämns på en designer som jobbar med bomullsalternativ som sojafiber och bambu är Camilla Norrback som tidigare sålde på Ekovaruhuset.

Personligen ser jag fram emot att följa ekomodets framtida vägar, i fysiska butiker och på nätet.

Zhang Shun, en av de 108 hjältarna i Suikoden. Utagawa Kuniyoshi, Japanese, 1797–1861. Flerfärgsträsnitt, ca 1827–30.

Säg ”japanska tatueringar” och många tänker på den japanska maffian (yakuza). Inte helt rättvisande, men förståeligt då dessa fortfarande är en av huvudgrupperna som använder denna kroppsförändring. Det betyder dock inte att alla yakuza är tatuerade eller att alla som är tatuerade är yakuza. Men historiskt: när började företeelsen, vilka var det som tatuerade sig på det typiska helkroppstäckande sättet i Japan? Vilka utförde tatueringarna och hur var kontexten? Och vilka var egentligen otokodate? Museum of Fine Arts i Boston, USA, har nyligen öppnat utställningen “Under the Skin: Tattoos in Japanese Prints” som står fram till 2 januari 2011. Den fokuserar enligt hemsidan på tatueringskonstens sociala bakgrund, ikonografi och visuella uttryck såsom den ter sig på japanska träsnitt

Fotograf Juan Puente: tatuering av Horiyoshi III (ur ”Horiyoshi III. The Art of the Japanese Tattoo. Japansk tatueringskonst, 2005

Utställningen är ett exempel på det sannolikt växande intresset inom ”finkulturens” arenor för den ursprungligen populärkulturella gatusmarta japanska tatueringskonsten (horimono, irezumi). Ett relativt tidigt exempel på detta intresse var Östasiatiska museets utställning 2005 om en nu levande japansk tatueringskonstnär, ”Horiyoshi III. Japansk tatueringskonst” på initiativ av tatuerare och fotograf Matti Sedholm (Horimatsu). Till utställningen publicerades en bok i samarbete med Koala press. Ännu tidigare var museets utställning 1986 (”Japansk tatueringskonst”). Helkropps-tatueringarna började hitta sin form under sent 1700-tal och blev ett mode från 1800-talets början. Modet var en del av den stadskultur som utmärkte Edo-perioden (1600-1868). Det var främst män med kroppsarbeten som bar tatueringar, särskilt vanliga var de bland brandmän. Men också bl a bärstolsbärare, hästskötare, hantverkare och byggnadställningsarbetare. Även vissa kvinnor kunde ha tatueringar. Vanligen rörde det sig om ”den flytande världens” kvinnor (prostituerade) som då tatuerade in sin älskares namn.

Brandmännen hade en särskild roll i Japan. Det brann ofta i trä- och pappershusen och bränder kallades allmänt för ”Edos blommor”. Edo var namnet på nuvarande Tokyo, en av världens största städer på 1700-talet och framåt, där den största branden, Meireki-branden 1657, skördade 100.000 liv och förstörde 60-70% av staden. Inte undra på att brandmän var städernas hjältar! Ofta bar de besvärjande tatueringar med motiv som ansågs skydda dem på deras farliga uppdrag, t ex drakar eftersom dessa förknippas med regn och vatten. Dåtidens ”coola killar” kallades otokodate och skildrades ofta på kabuki-teaterns scener som gatans hjältar. Aktörerna bar då ofta kroppsstrumpor med påmålade tatueringar. Som utmanare av samurajernas repressiva styre ville otokodate gärna betraktas som de verkliga hjältarna för folket. De var liksom de prostituerade stilbildande i sina modekläder, även om få andra grupper vågade sig på helkroppstatueringar.

Scen från kabuki-teatern. Utagawa Kunisada (Toyokuni III, 1786-1865). Flerfärgsträsnitt, 1850-60-tal. Östasiatiska museet

Tatueringen kan ses som en andra hud, som ett lager. Den tatuerade framstår som annorlunda jämfört med den otatuerade, som sär-skiljd, en socialt tydlig utvaldhet. Tatueringen bildar ett band som imponerar och förenar och kan bli viktig för gruppidentiteten. Vissa av de japanska kroppsarbetare som hade tatueringar var nästan nakna. Kanske kan tatueringen ses både som ett ”skydd” för andras blickar samtidigt som den drar blicken till sig? Kopplingen mellan den mönstrade kroppen och andra mönster är stark – se bara på många kimono. Det ”sparsmakat” japanska är bara en sida av Japan!

Många tatuerare kallade sig under Edo-perioden (1600-1868) för horishi. På japanska betyder hori att ”skära” eller ”karva”. Horishi kallades också de som skar träblocken till träsnittskonsten. Förmodligen var de första tatuerarna just dessa träblocksskärare. För att skilja ut de dekorativa helkroppstatueringarna från strafftatueringarna och knyta an till den besläktade träsnittskonsten
kallades tatueringskonsten ”karvat objekt” (horimono).

Scen från kabuki-teatern: brandmän, en av dem tatuerad. Utagawa Yoshiiku (1833-1904). Flerfärgsträsnitt, 1861. Östasiatiska museet

Begreppet irezumi (”att sätta in tusch”) syftade ursprungligen på de tatueringar som staten bestraffade brottslingar med. Man kunde t ex tatuera in streck på armarna eller tecknet för ”hund” i pannan. Strafftatueringar gjordes fram till mitten av 1800-talet. Brottslingens tatueringar innebar ett utanförskap för livet och i och med detta en annan livsväg. I den gamla kopplingen till brott och straff finns en historisk anledning till att många japaner ännu ryggar för tatueringar. Tatueringar har också varit förbjudna i perioder. Senast var det från Meiji-perioden (1868-1912) t o m efter andra världskrigets slut. Än idag förbjuder många japanska bad tatuerade personer.

Den som har vägarna förbi Boston kan nu alltså se en mängd träsnitt med tatueringsrelaterade motiv. Personligen beklagar jag att ingen katalog har tryckts.

I gravfiguriner från Tang-dynastin (618-906) kan man studera Kinas omvärldskontakter tydligt i utseendet. Att vissa kvinnor använde sig av ”cross-dressing” (klädde sig som det andra könet) ansågs av vissa under Tang-dynastin som mindre anmärkningsvärt än att de klädde sig som ”utlänningar”. I stora drag kan Kinas mode- och klädkultur tolkas utifrån en strävan att framstå som ”normal”, ”äkta” kinesisk medborgare, placerad i en hierarki. Parallellt löper både ett avståndstagande och ett utbyte med ”de andra” – alla de andra som inte tillhörde majoritetsbefolkningen han-kineser, främst manchuer, mongoler, uigurer och andra grupper.

För både majoritet och minoritet ansågs det viktigt att behålla sin egen karaktär i klädmodet, t ex var han-kinesisk fotbindning förbjuden för manchu-kvinnor under Qing-dynastin (1644-1911). Fotbindning är något som historieprofessorn Dorothy Ko i tar upp i Every Step a Lotus: Shoes for Bound Feet (2001) och i sin bok Cinderella’s Sisters: A Revisionist History of Footbinding från 2007. Även Valery Steele´s och John S. Major´s China chic. East meets west från 1999 kan varmt rekommenderas bland den stora litteraturmängden i ämnet Kinas dräkt- och modehistoria. I visningen diskuterar vi också hur frisyrer och mode kunde vara rent livsavgörande i Kina under 16-tidigt 1900-tal utifrån aspekter som identitet och etnicitet.

Välkomna på tisdag!

I utställningen visas vintageföremål som bl a kimono och obi-bälten, blandat med spektakulära kreationer av några av Japans hetaste unga designers och konstnärer. Från Takuya Angels kreationer till streetsmarta barnsligheter från Shojono Tomo via handgjorda hårprydnader för unga geishor. Det s k fusion-rummet är unikt utformat med graffitikonstnären Shin Tanakas väggmålningar och hip-hopiga street origami-figurer med mönster inspirerade av gamla kimono. I high fashion-rummet presenteras Anrealage (Kunihiko Morinaga) och Suzuki Takayuki för första gången i Sverige. När Shin Tanaka jobbade på museet låg spraydimmorna täta och personalen trevade sig fram. Resultatet är en aldrig förut skådad omgörning av det vita rektangulära rummet. Fyra vintage-kimono utvalda i Japan av Aia Jüdes samt två kimono från museets samlingar visas bland de äldre föremålen.

Även om detta långt ifrån är första kläd/dräktutställningen hos oss, är det är första gången museet gör en renodlad modeutställning och responsen har varit god och stor. Ofta ses besökare i två eller tre generationer beskåda utställningen tillsammans, vilket jag tycker är extra kul. Varje gång vi gör textil/kläd/dräkt/modeutställningar kommer det stora skaror. Från museets samlingar bidrog denna gång endast två kimono, båda av furisode-typ (dvs kimono med mycket vida ärmar, avsedd för unga, ogifta kvinnor), daterade till sen Meiji-period (1868-1912) eller tidig Taisho-period (1912-1926). Med stor sannolikhet är det bröllopsplagg och de visar upp en ganska typisk uppsättning lyckobringande symboler för detta viktiga tillfälle i livet. Under sekelskiftet 18/1900 grundläggs en konvention för bröllopet där bruden bär flera plagg som en del i ceremonin, där plaggbytena visar och iscensätter hennes transformation från ogift till gift. Under 1900-talet tillkommer oftast även en västerländsk bröllopsklänning för japanska brudar.

Själv stod jag för några texter om just ”det äldre”, bl a fördjupande texter om kimono och obi som kan laddas ner. Dessutom var jag medarrangör av och föreläsare på en intensiv temahelg. Förhoppningen är att vi ska göra ett nytt program på utställningens sista helg, 9 eller 10 januari, för att fira av den. Nästa programpunkt i samband med Kimono Fusion är 26 november då det blir Pecha Kucha Night i samarbete med Svensk Form. Bland talarna finns bl a Aia Jüdes och jag själv.

Jag vill gärna välja en favorit i utställningen, men det går bara inte, så jag väljer tre! Först: rödrosa kimono från 1980-talet av rinzu-siden med shibori-dekor (reservagemönstring) i form av tallmotiv, jacka och byxa av Takuya Angel gjorda av uchikake-tyg (uchikake, plagg som bärs utanpå kimono, ursprungligen buren av samurajkvinnor under Edo-perioden, 1600-1868, nu ofta på bröllop) samt klänning i blandade material av Suzuki Takayuki (från höst-kollektionen 2009). Suzuki Takayuki tycks i sin design förena den ”sjabbiga skönheten” (wabi-sabi) med konnotationer till 1500-talets teceremoniestetik och den sedan 1980-talet ruffiga tendensen i modet, introducerat av bl a Rei Kawakubo/Comme des Garçons.

Petra Holmberg, intendent Östasiatiska museet