Många syr också sina egna kläder, antingen efter moderna symönster som man anpassar eller efter gamla symönster som man köper hos e-butiker som specialiserat sig på sådana, på eBay och andra auktionssajter eller på loppmarknader om man har tur och hittar sådana. Olika former av communities för dem som syr kläder i gammal stil eller efter gamla mönster finns, ofta centrerade kring en blogg, som Sew Retro. Även stickning efter gamla mönster har en renässans; flera böcker har publicerats med antingen originalmönster eller mönster inspirerade av äldre stil (jag recenserar tre här) och sk. knit-alongs med vintagetema förekommer både på engelska och svenska.

Ett av de intressantaste resultaten av det här intresset är uppbyggnaden av en wiki med bilder från omslag på symönster från 1920-tal till 1980-tal: Vintage Sweing Patterns Wiki. Där finns över 26 000 bilder av mönsteromslag upplagda och förutom att de fungerar som ett uppslagsverk över vilka mönster som tryckts, så att man kan söka efter dem hos olika försäljare eller som inspiration till egna kreationer i samma stil så är det ett fantastiskt källmaterial till modets utveckling under de här decennierna. Illustrationerna till symönster visar precis som modeteckningar på sin tids ideal, men det är ett mer tillgängligt, vidare spritt ideal vi får se – det här är de ideal som den sk. vanliga kvinnan kunde sträva efter. Illustrationerna säger inte bara något om modets förändring, utan kan också användas för att studera ideal för kvinnlighet och manlighet, föreställningar om barn och barndom, om arbete och om fritid. De flesta mönstren är amerikanska, men eftersom den är ett ständigt växande projekt kommer troligen fler euroepiska mönsterfirmor att synas; framför allt tyska sådana, då de dominerade marknaden för symönster.

På Statens Historiska Museum i Stockholm behandlas, undersöks och dokumenteras just nu nämligen de klädrester som vid gravöppningen 1916 hittades i kung Karl Knutssons grav. Dessa ska sedan ställas ut i den nya utställningen Sveriges historia. Som nästan alltid när det rör sig om arkeologiskt material rör det sig om fragment av klädesplagg snarare än hela plagg. I det här fallet är det framför allt partierna mitt fram på bröstet och delar av en ärm som bevarats. Dessa var del av ett med största sannolikt högmodernt plagg från 1460-talet: en kjortel i exklusiv mönstrad silkessammet, importerade från Italien eller Spanien. Den hade förslutning med ganska stora hyskor och hakar av mässing fram. Dessa satt på insidan så när kjorteln var stängd var öppningen förmodligen mer eller mindre osynlig. Ärmarna, som var snäva vid handleden hade också en förslutning i form av små öljetter eller snörringar av guld som till skillnad mot moderna öljetter inte satt runt ett hål i tyget utan förmodligen vara fastsydda i ena kanten så att en snodd kunde träs igenom den. Även snodden är bevarad och har ännu idag en rödviolett färg. Vilken färg själva kjorteln haft är däremot svårare att säga så den nu antagit den bland arkeologiska textilier så vanliga bruna färgen. Slitage på tyget tyder på att plagget burits av kungen under hans livstid och inte sytts upp speciellt för begravningen, såsom t ex var fallet med Gustav Vasas begravningskläder. Detta innebär ytterligare kunskap om vad de allra mäktigaste i Sverige bar under 1400-talet och visar att de hängde väl med i samtidens internationella mode.

Förutom resterna av en kjortel eller tröja fanns också ett par skor med smal sula och spetsig tå, troligen av getskinn. Även dessa visade spår av slitage och har troligen tillhört Karl Knutsson själv.

Även om bitarna inte ser mycket ut för världen var det en stor upplevelse för mig att få undersöka dem: att på nära håll studera ett 540 år gammalt modeplagg. Men också kicken som det innebär att kunna få fram så mycket information från dessa små bitar. När utställningen öppnar längre fram i vår kan vi förhoppningsvis ge en bild av hur den mäktigaste mannen i Sverige vid denna tid var klädd.

Enligt denna teori finns det alltså ett samband mellan konjunktur och kjollängd, så att kjolarna är kortare när det är högkonjunktur och längre under lågkonjunktur. Som exempel brukar man ange 1920-talets korta kjolar kontra 1930-talets betydligt längre kjolar, samt 1960-talets korta och 1970-talets längre. Man har till och med försökt förutspå konjunkturer med hjälp av kjollängder på modevisningarna, vilket naturligtvis är helt omöjligt, man måste skilja på kausalitet och korrelation – bara för att två saker sker ungefär samtidigt behöver den ena inte vara orsak till den andra. Och nog vore det i såna fall rimligare att konjunkturerna orsakade kjollängden än tvärtom?

Mot ”kjollängdsteorin” finns emellertid flera invändningar: Dels har den ett mycket kort historiskt perspektiv, begränsat till 1900-talet; det fanns tydliga låg- och högkonjunkturer även innan det och som inte gav några återverkningar på kjollängden, dels tar den inte hänsyn till att det de senaste 40 åren inte funnits en enda kjollängd som varit ”den rätta”. Istället har det i modet alltid funnits flera alternativ – man brukar säga att den kortkorta kjolen som slog igenom vid mitten av 1960-talet var det sista universella modet, därefter ses en större diversifiering, både mellan olika modehus och designers och i gatumodet. Idag finns flera framgångsrika designers som endast i mindre grad relaterar till de allmänna trenderna utan bara skapar för sitt eget speciella klientel.

Även om man bara talar om perioden 1900-1970 håller inte teorin när man börjar studera modet och konjunkturerna närmare: Under 1950-talet när Europas och Västvärldens ekonomi återhämtade sig starkt och människor i de delarna av världen upplevde ett aldrig tidigare skådat välstånd var till exempel kjolarna längre än vid slutet av depressionens 1930-tal. De (förhållandevis) långa kjolarna under 1950-talet hänger istället samman med en längtan tillbaka till en, som man uppfattade det tryggare värld, efter världskriget. Den stora inspirationen till Diors New Look hämtades från 1850- och 1860-talens mode, med korsetterade midjor, krinoliner och rundade axlar med lågt isatta ärmar. Det var alltså ett uttryck för en längtan till att återgå till det gamla, i synnerhet vad det gällde kvinnas plats i samhället; det är ingen slump att det breda genomslaget för hemmafrun kom under detta decennium. Kläder och mode är i själva verket ett mycket användbart område för att studera våra föreställningar om kön och status, två saker som ju delvis konstrueras med hjälp av kläder. Man ska bara undvika att dra så enkla slutsatser som att konjunkturer och kjollängd hänger ihop.

I synnerhet i Sy och prova för hela familjen där kvinnor i olika åldrar och storlekar även finns på fotografier. Klipp och Sy själv har endast tecknande figurer, som alla motsvarar ett 40-talsideal, men även i denna finns långtgående beskrivningar av hur mönster ska anpassas efter olika kroppsformer och kroppsliga skavanker, som alltför framträdande nyckelben, insjunket bröst eller struma.

Nuförtiden behöver vi, tack och lov, inte anpassa blusmönster efter människor med struma, men tanken att kläder ska anpassas efter olika kroppar, dölja skavanker och framhäva det som anses vackert verkar ha lämnat sömnadsböckerna samtidigt som struman. I alla fall om vi talar om lite mer anpassning än att göra ett liv längre. I de nya böckerna är kvinnorna på bilderna också i åldern 25-40, med storlek 36-42 och så kallade ”normala” proportioner – var finns de där ”svåra kropparna” som omnämns i de äldre böckerna? Ser man till det internationella utbudet finns till exempel böckerna i serien Fit for real People, där mycket olika kroppstyper och åldrar är representerade, men i svenska moderna sömnadshandböcker verkar vi alla vara stöpta i samma form – Varför är det så? Varför försvann de ”svåra kropparna”?

Är det för att dagens böcker riktar sig till personer med en lägre kunskapsnivå? Att anpassa mönster är ett ganska avancerat arbete och de allmänna sömnadskunskaperna idag är förstås på en lägre nivå än på 30-talet och 50-talet och till och med bland professionella verkar kunskaperna vara låga: en väninnas dotter, som gick på en mycket ansedd gymnasieutbildning fick av sin lärare i mönsterkonstruktion höra att man inte kunde göra mönster som passade henne kropp med smal rygg, stor byst och kort liv – det hade aldrig den äldre skolan sömnadsboksförfattare eller för den delen sömmerskor sagt, men de levde inte i en värld där konfektion är det enda alternativet.

Har det faktum att alla våra kläder idag är konfektion gjort att vi glömt att kläder faktiskt kan passa? Att det fanns en tid när man, i alla fall i vissa samhällsklasser, lät sy upp kläder och att vissa plagg som man köpte färdiga ändrades i butiken? För män är detta ibland fortfarande fallet, men kvinnor förväntas passa efter mönstermallen.

Eller se till att anpassa sig. Valerie Steele skriver i boken The Corset, angåendet försvinnandet av gördlar och andra kroppsformande underkläder under 70- och 80-talet, att vi inte längre kan tänka oss att använda oss av kläder för att ”rätta till” skavanker, utan korrigerar istället våra icke-perfekta kroppar med träning – istället för korsett bygger vi en muskelkorsett. Själv vill jag tillägga att frågan om att passa i de kläder som säljs då också blir en moralisk fråga, där en kropp som inte kan passas in i kläder som gjorts efter normen blir ett tecken på lättja och bristande karaktär.

Samtidigt har den underklädeskedja som förmodligen de flesta svenska kvinnor köper sina underkläder på, dvs Lindex, fått ett allt större sortiment av formande underkläder inspirerade av 40-och 50-talen. Många av dessa är i och för sig betydligt mjukare och mindre formande än idealen, men trenden finns ändå där. Frågan är då förstås vad återkomsten av lyftande och formande plagg i modet har att säga om vår tid? Något enkelt svar går inte att finna.

Ett annat tydligt tecken på ett ökat intresse är att det kommer nya böcker och nya avhandlingar inom området. Ett exempel på det senare är Cecilia Aneers Skrädderi för kungligt bruk. Tillverkning av kläder vid det svenska hovet ca 1600-1635, från Textilvetenskapliga institutionen vid Uppsala Universitet. Av titeln kan man tro att det är en väldigt smal avhandling, med tanke på att både undersökningsområdet (det svenska hovet) och undersökningsperioden är ganska små. Men vad den möjligen saknar i detta avseende tar den igen med råge i djup och, faktiskt, i bredd när det gäller de olika källmaterial och perspektiv som används.

Källmaterialet ja – det är ett omfattande sådant som hon gått igenom: dels undersöks de bevarade plagg som finns i Livrustkammaren, en även internationellt sett unik samling av högreståndskläder från 1600-talets början och framåt, dels har hon gett sig i kast med det omfattande material i form av beställningar av tyger, sybehör och även själva kläderna som finns bevarade i Slottsarkivet. Med hjälp av dessa och andra skriftliga källor, som dokument från skräddarskråets verksamhet, undersöker hon hur produktionen av kläder för det svenska hovet var organiserad, skräddarnas arbetsvillkor, deras karriärvägar och mycket mer.

Boken är förstås ett måste för den som är intresserad av 1600-talets mode, men är också metodiskt intressant för alla som studerar äldre klädesplagg och visar hur arkivmaterial i kombination med bevarade föremål, i detta fall kläder, kan ge betydligt mer information om ett hantverksyrkes organisation och utveckling än vad man först kan tro.

Avhandlingen beställs från Uppsala Universitets bibliotek

The Dress of the people är en sådan bok. John Styles, som är ekonomihistoriker, undersöker där hur så kallat vanligt folk, det vill säga bönder, arbetare och tjänstefolk i 1700-talets England klädde sig. Han är intresserad av hur mycket kläder de hade, vad de kostade och hur de anskaffades. Vem tillverkade kläderna och tygerna i dem och hur spreds de till de breda lagren i befolkningen? Han studerar också vilka kläder människor hade och finner där att även människor med små medel hade plagg i den moderna tryckta bomullen. Dessa blev tillgängliga dels på grund av en blomstrande andrahandsmarknad, men också genom ett ökat utbud av färdigsydda kläder för båda könen. Styles hämtar information från många varierade källor, som räkenskaper, efterlysningar, listor på stulet gods i rättegångsprotokoll, tygprovssamlingar, tidningsannonser och samtida debatt om de lägre klassernas sätt att klä sig. Spridningen av mode till de lägre skikten i samhället har nämligen alltid varit kontroversiell; kritiken från överheten blev ofta hård mot utjämningar av skillnaderna mellan de rikas och de fattigas kläder. Styles lyckas, genom att använda sig av så många olika och varierade källor, ge en rik och trovärdig bild av hur mode spreds och konsumerades bland de lägre klasserna i 1700-talets Storbritannien.

Boken handlar alltså om Storbritannien, det land där den industriella revolutionen föddes med uppfinningar just inom det textila området, som den mekaniska spinnmaskinen, Spinning Jenny, och den flygande skytteln. För större delen av 1700-talet kom emellertid inte dessa uppfinningar att spela någon större roll för konsumtionen av kläder, det mesta producerades fortfarande för hand – istället är det organisationen av arbetet och distributionen av textilier som tillsammans med nya idéer om hygien och renlighet som Styles ser som avgörande för den konsumtionsrevolution man kan se i 1700-talets Storbritannien.

För Sveriges vidkommande saknas ännu en undersökning specifikt inriktad på de lägre klassernas konsumtion av kläder under 1700-talet, men med det starkt ökade intresse som finns för det textila området inom ämnena ekonomisk historia och historia, som bland annat kunde ses på den Textilvetenskapliga konferens som Nordiska museet arrangerade i början av november i år, kan vi räkna med att mycket ny kunskap kommer att nå oss under de kommande åren. Tills dess kan man läsa The Dress of the people och njuta av både hans metod och hans resultat.

Orsakerna till att kvinnor inte bar underbyxor var flera och hängde samman med uppfattningar om genus och om moral. Byxor, av vilket slag det vara månde, uppfattades länge som enbart mansplagg och det var otänkbart att kvinnor skulle bära dem – i detta kunde man stödja sig på den högsta auktoriteten: Bibeln, som säger att den som klär sig i det andra könets kläder ”är en styggelse för Herren, din Gud” (Femte Mosebok 22:5). Just att det var ”mansplagg” var det som gör underbyxor så oanständiga, precis som det är detta som gör att de, när de väl började bäras, alltid var öppna i grenen – underbyxor som var stängda i grenen var för lika mäns underkläder och därmed omoraliska och opassande.

Underbyxor var också förknippade med prostituerade, det var nämligen denna grupp som först började bära underbyxor; vi känner dem först från 1500-talets Venedig – som till exempel ses på detta tryck av Cesare Vecellio från 1500-talet slut. Det finns också ett bevarat exemplar, i linne och helt broderat med mottot ”Voglio il core”, dvs. ”jag vill ha hjärtat”, något som tyder på att de tillhört en prostituerad (Moda a Firenze 1540-1580, 2005).

Underbyxor bars alltså först av prostituerade och frågan man ställer sig är då varför de valde att bära dem, varför i hela världen dessa stora, puffiga knäbyxor var något som venetianska män förväntades tända på?

Svaret ligger i två förhållanden som båda gjorde underbyxorna till något förbjudet och kittlande. Det ena har jag redan varit inne på: att byxor egentligen var manskläder. I renässansens italienska städer fanns en ganska omfattande kultur av sodomi, dvs. män som hade sex med andra män (jag använder inte ordet homosexualitet eftersom det innebär en identitet baserad på sexuell läggning, en mycket modernare företeelse), dessa sågs dock inte som enbart intresserade av män och det fanns i samtiden en teori om att ett alltför stort intresse för samkönat sex från dessa mäns sida kunde avledas med hjälp av kvinnor i manskläder (se t.ex. Hidden from history – reclaiming the gay and lesbian past, 1989). Även för män som inte utövade sodomi fanns det uppenbarligen något lockande med det könsöverskridande som en kvinna i ett mansplagg innebar, ett slags förbjudet, queert begär

Det förbjudna finns också i det andra skälet till att underbyxorna gjorde kvinnor mer åtråvärda: venetianarnas stora rival i Medelhavet, både ekonomiskt och militärt var det ottomanska väldet och de turkiska kvinnorna bar vida byxor. Genom att ha sex med en kvinna i byxor besegrade man dels symboliskt sin rival och fiende, dels fick man tillgång till österns dekadenta njutningar som man ända sedan korstågstiden föreställde sig fanns i den muslimska världen.

Men vad kommer det sig att mode och skönhet är så laddat inom feminismen?

Linda Scott behandlar i Fresh lipstick den amerikanska kvinnorörelsen och dess relation till mode och skönhet, från starten på 1800-talet och till idag. Genom att placera in de åsikter som drevs inom kvinnorörelsen vad det gäller mode och skönhet i sin samhälleliga kontext visar hon hur dessa hade sin grund i vad man uppfattade som hot från andra sociala klasser, religiösa och etniska grupper än de brittiska puritaner som utgjorde aristokratin i New England där den amerikanska kvinnorörelsen uppstod. Hon visar hur kvinnor som inte lyckade leva upp till det puritanska idealet än idag är märkligt frånvarande när den amerikanska kvinnorörelsens historia skrivs och hur de här idealen fortfarande präglar inställningen till mode ibland många feminister. Bokens styrka är synliggörandet av konflikter och problematiseringen av de enkla bilder som alltför ofta ges i historieskrivningen om kvinnorörelsen. Den har också ett bra resonemang om hur bilder har använts och teoretiserats inom den feministiska diskursen om skönhet. Dess svaghet är att den ibland känns alltför tesdrivande och därmed kan upplevas som förenklad. Och, från ett svenskt perspektiv, att den bara handlar om USA, men den europeiska och amerikanska feminismen har förstås många likheter och kontaktytor, i synnerhet under 1900-talet, som merparten av boken handlar om.

Boken har också en egen hemsida där man kan läsa ett kapitel som fick strykas av utrymmesskäl, titta på bilder mm, vilket är ett mycket trevligt initiativ.