– Mode och kläder är idag ett stort kulturellt och ekonomiskt fenomen. Kurserna vänder sig till dem som vill förstå kläders betydelse i vårt samhälle och hur det har förändrats över tid, säger Anna Brismark, ekonomihistoriker och kursansvarig vid Institutionen för historiska studier.

De två kurserna behandlar svensk och västerländsk mode- och klädhistoria. Den ena rör sig från forntid till cirka 1900, med tyngdpunkt på 1700- och 1800-talen, den andra från 1900 fram till nutid. Återkommande teman är produktion och konsumtion av tyger och kläder, relationen mellan kropp och kläder samt klädernas betydelse i genuskonstruktioner.

– Enskilda individer och grupper använder kläder för att uttrycka identitet. Och precis som dagens mode påverkas av nya textilier har råvaror och produktionsmetoder genom historien påverkat vilka klädtyper vi använt oss av, säger Anna Brismark.

Bred målgrupp
Kurserna i mode- och klädhistoria riktar sig till en bred målgrupp: allt från nya studenter som vill börja sin universitetsutbildning med att läsa ett ämne som engagerar till yrkesverksamma museitjänstemän.

– Vi ser ett behov för dem som jobbar på museer med kulturhistoriska samlingar att kunna mer om kläder, säger Viveka Berggren Torell, etnolog och lärare på Textilhögskolan. Kurserna kan också bli en komplettering för dem som utbildar sig inom till exempel historia, kulturvetenskap, design, konst- och bildvetenskap eller på någon av Textilhögskolans utbildningar.

Forskningsanknytning
Samarbetet mellan Institutionen för historiska studier och Textilhögskolan innebär att kurserna är tvärvetenskapliga och att fokus ligger på de områden där aktuell forskning pågår.

Kursdeltagarna kommer att möta forskare och lärare i bland annat antikvetenskap, arkeologi, historia, ekonomisk historia, etnologi och textilvetenskap. Även personal från Textilmuseet i Borås och Stadsmuseet i Göteborg medverkar i undervisningen.

– Hittills har mycket av klädforskningen handlat om att tolka bilder och texter. I vår kurs kommer studenterna också i kontakt med kläderna i museernas samlingar. På så sätt kan de bättre se hur de använts och kommit till, säger Viveka Berggren Torell.

Kurserna i mode- och klädhistoria är på grundnivå och ges på halvfart. Varje kurs pågår under en termin och omfattar 15 hp. Först ut är kursen som omfattar perioden från 1900 och fram till idag, som startar höstterminen 2011. Denna kurs söks genom Högskolan i Borås. Vårterminen 2012 ger Göteborgs universitet den andra kursen som behandlar perioden från forntiden fram till 1900.

Sista anmälningsdag för kommande hösttermin är 15 april. På Högskolan i Borås finner du länken till anmälan.

För mer information, kontakta:
Anna Brismark, Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet på telefon: 031-786 5217 eller e-post: anna.brismark@gu.se
Åsa Haggren, Textilhögskolan vid Högskolan i Borås, på telefon: 033-435 43 92 eller e-post: asa.haggren@hb.se

Modereportaget nämndes i biografin om Katja Geiger som jag skrev om häromsistens. Eftersom jag forskar om svensk beklädnadsindustris utveckling, så är det verkligen superintressant att ta del av vad som skrevs i utländsk press om svenskt mode (sökfunktionen hos Google Books är helt enkelt fantastisk – det går till exempel att hitta vad som skrevs om Sverige i alla nummer av Life).

Vid den tidpunkt som reportaget publicerades pågick en exportoffensiv från Sveriges sida gentemot USA och naturligtvis finns det ett samband mellan den kampanjen och reportaget, vilket inleds så här:

The leggy blondes of Sweden are more than ever something to see this fall. A new style of uninhibited and imaginative dressing has been added to their natural attractions and is thrusting their country into the bigtime fashion scene. Springing from a young and burgeoning ready-to-wear industry, the designs combine an international viewpoint with national traditions. Patterns and colorings often stem from folk sources, but the mix in such wear as tunics, midis, jumpsuits, coat-topped pantsuits, even children’s and men’s clothing, is an excitingly different smorgasbord. What it all has going for it is an ungussied-up strength of line – a dramatic simplicity that has long made Swedish furnishings so popular. As U.S. stores plan to import the styles this fall in a big way, American women may find that something Swedish is the very thing for their backs as well as their homes.

I reportaget är Katja of Sweden är representerat med två bilder och även Sighsten Herrgårds unisexoveraller lyfts fram stort. Marie-Louise De Geer är fotad i en ”floppy outfit” av Gunila Axén och i bildtexten framhålls paret De Geer som ”leaders in the young Swedish art world and epitomize the zingy spirit of young Swedish style”. Flera av de välkända beklädnadsföretagen från den här perioden är också representerade: Wettergren, Hettemarks, Sahlins, Almedahl, Wahls och MMT. Designern Rohdi Henitz är också med på ett hörn och Annamodeller tycker jag mig minnas svagt liksom Inez Svensson (fast det handlar ju om tygtryck hos 10-gruppen?). Annars är resten helt okända för mig: Tonnie, Marianne Ohm, Dehå, Seventeen, Malte Hulten och (Countess) von Eckermann.

Foto: Claes Lewenhaupt

Av dessa var det (nog) bara Katja of Sweden som nådde någon framgång på den amerikanska marknaden. Det brukar sägas att Katja of Sweden är den svenska modehistoriens enda klädskapare av internationell betydelse och räckvidd. Uttalanden om svenska utlandsframgångar väcker alltid en viss skepsis hos mig, helt enkelt för att ett litet land ofta känner behov av att slå på trumman och uppförstora svenska prestationer internationellt. Inte minst media använder den här vinkeln och det är ofta rätt svårt att kontrollera sanningshalten. När det gäller Katja of Sweden finns det inte mycket hårda fakta att gå på. I biografin nämns endast en enda omsättningssiffra: 1966 omsattes 20 miljoner kronor, vilket motsvarar cirka 170 miljoner kronor idag. Året därpå öppnades nitton Katja of Sweden ”shop-in-shop” i varuhuskedjan Saks Fifth Avenue.

Kampanjen för svenska kläder i USA var framgångsrik: stort reportage i Life när Life var som störst och det sägs att beställningarna var stora. Men, svensk beklädnadsindustri ska inte ha klarat av att leverera i tid. En dödssynd i de här sammanhangen.

Katja Geiger började på Konstfack 1938, fortsatte till Beckmans 1940, arbetade parallellt som modetecknare på DN och ritade även annonser åt MEA, bestämde sig för att ta sig till USA, började på Parsons School of Design i New York 1946 och presenterade sin första klädkollektion 1949. Det anrika lyxvaruhuset Lord & Taylor köpte kollektionen och en stor artikel i New York Times gjorde enligt uppgift Katja of Sweden berömt över en natt. Katja Geiger bjöds in i TV-soffor och hennes kläder syntes i TV-såpor. En bit in på 1950-talet flyttar hon på grund av sjukdom och familjeskäl tillbaka till Skåne, med den fasta förvissningen att varumärket var väl inarbetet i Amerika och att det skulle gå att driva företaget från det avsides Huaröd. Hon etablerar ett samarbete med MMT, Malmö Mekaniska Tricotfabrik, som varar i två decennier. MMT syr upp de kläder som hon designar och det var ett ovanligt grepp inom svenska beklädnadsindustri, att anlita en stjärndesigner. Med skotillverkaren Gyllene Gripen skapas en liknande relation, som verkar ha sträckt sig fram till företagets konkurs i början av 1970-talet. Efter en konfliktfylld skilsmässa med MMT och en mycket jobbig konflikt med Skattemyndigheten flyttar Katja Geiger tillbaka till USA i slutet av 1970-talet och, hör och häpna, inleder en andra karriär som framgångsrik heminredningsdesigner vid nästan 60 års ålder. I mitten av 1990-talet kommer hon motvilligt åter tillbaka till Skåne, mer eller mindre tvingad av familjeskäl. I dagarna fyllde hon 90 år.

Boken om Katja Geigers liv är intressant att läsa utifrån en rad perspektiv, inte minst därför att den handlar om en mycket framgångsrik och målmedveten kvinna i en nästan totalt mansdominerad värld. Kvinnans ställning är ett bärande tema i boken, både i relation till kläder och till att driva ett företag.

Foto: Georg Oddner

Kläderna var tänkta att bäras utan formande underkläder och en av invändningarna var att plaggen avslöjade så mycket, vilket också var meningen: de skulle vara som en andra hud. Katja Geiger var övertygad om att såväl gördlar som bysthållare skulle försvinna. En episod i boken handlar om hur hon vid en visning i New York i slutet av 1960-talet drog ned skrattsalvor när hon framhöll detta och vid presskonferensen efteråt bet hon ifrån och sa att det ”egentligen är tragiskt när vi måste skratta åt att vår egen kropp inte blir accepterad som den är”. Behån har ju överlevt och Katja Geiger menar att hon senare insåg att den var mer funktionell än hon först förstått.

Foto: Georg Oddner

Foto: Lennart Nilsson

I biografin framträder en person som med obändig kraft och tro på sitt eget skapande åstadkommer storartade resultat, men som också lyfter fram och reflekterar över hur det var att nå denna position som kvinna. Hur hon alltid kände en viss ringaktning från de män som hon kom i kontakt med i yrket. Att hon aldrig blev talad till som en jämbördig. Hur intrikata situationer måste klaras av med charm för att inte såra männen, hur hennes (strålande vackra) utseende ständigt kommenterades, som vid ett viktigt möte: ”Sitt där, Katja, så att vi alla kan titta på dig”. Hon framhåller att kvinnorna var så fruktansvärt låsta och att om hon ångrar något i sitt liv så är det att hon inte kämpat mer när hon haft något viktigt att säga för att få säga det. I biografin får hon dock mycket viktigt sagt. Lyssna också på det underbara sommarprogrammet med Katja Geiger från sommaren 2008.

Igår var jag på det vernissage som Josefin Kilner skriver om i det förra blogginlägget: Covers. Helt enormt. Spännande texter som väcker massor av associationer och idéer. Framför allt kring tillskärning och vad mode är för något. Flera helt fantastiska kreationer. Tror att min favorit är Lindqvists cover på Vivienne Westwoods ”propaganda dress” från 2005. Men det var så mycket folk vid utställningens öppnande att jag inte riktigt kunde ta till mig allt. Frågan som Lindqvist ställer är: “Kan man förhålla sig till, och arbeta med, mode på samma sätt som musiker arbetar när de spelar in en skiva med covers?”. Utan att vara någon expert på vare sig musik eller klädskapande, så är det obetingade svaret ja. Och Lindqvists eget ”sound” är helt klart närvarande i dessa covers.

Westwood, 2005

Det hade varit spännande att se ”förlagorna” till dessa tolkningar, en avsaknad som jag tolkade som en uppmaning att själv utforska fältet. Men Josefin berättade att det handlar om upphovsrätt. Här på Modearkivet. håller vi oss friare till sådant (om någon misstycker och hör av sig plockar vi bort de bilder som vi lånar). Det är frestande att lista alla förlagorna och att citera utställningstexterna, men det är bättre att ni besöker utställningen. Tänk om bilder av tolkningarna och texterna kunde samlas i en liten katalog?

Rickard Lindqvist fortsätter sitt utforskande av tillskärning genom forskarstudier i designmetodik vid Textilhögskolan i Borås. Och tyvärr, efter sex kollektioner, lägger han sin egen label Rickard Lindqvist i frysboxen med oklart upptiningsdatum. Ursprungligen var tydligen planen att göra allting samtidigt och utgå från den egna empirin i forskningsarbetet, men sedan uppstod behov av forskningsvistelser vid andra modeföretag. Förståeligt nog blir man inte insläppt med Lindqvists typ av frågeställningar om man samtidigt driver ett konkurrerande varumärke. Trist, men förståeligt. Men efter fem år i akademien känns det ju inte som en alltför vågad gissning att Rickard Lindqvist kommer att skapa kläder för en kommersiell marknad igen. Eller att någon av de stora får upp ögonen och tar in honom som chefdesigner.

Kolla här, här och här för mer initierade analyser av Rickard Lindqvists plagg. Och här är också ett intressant klipp:

Beauty Imagined by Geoffrey Jones

Ett event som jag absolut inte kommer att missa är när Geoffrey Jones kommer till Stockholm den 23 februari och presenterar sin nya bok Beauty Imagined – A History of the Global Beauty Industry. Det är Centrum för Näringslivshistoria som arrangerar och efter presentationen hålls ett seminarium där praktiker och forskare diskuterar hur skönhetsföretag historiskt arbetat med produktutveckling, marknadsföring och varumärken. Mina favoritämnen, helt enkelt.

Jones är verksam vid Harvard Business School och är en av världens mest framstående ekonomi-historiker. Vid HBS är det historiska perspektivet mer närvarande än vid någon annan handelshögskola i världen – säger de i alla fall själva och det är lätt att tro dem. Se bara den imponerande samling av undervisningscase som utvecklats vid enheten för Business History. Önskar att det fanns någon ekonomiutbildning i Sverige som insåg att de examinerade studenterna och samhället i stort skulle ha mycket att vinna på att integrera ett historiskt perspektiv i undervisningen. Och då menar jag inte enstaka introduktionsföreläsningar på varje möjlig kurs, där läraren kan börja med frasen: ”redan de gamla grekerna…”. I en intervju har Jones utvecklat en del av orsakerna till att business history-perspektivet ofta har svårt att få genomslag. För drygt ett år sedan diskuterades avsaknaden av ekonomisk historia i ekonomutbildningarna i Sverige och de faror som detta för med sig, se Ekonomistas blogg.

Hur som helst, de omdömen som finns tillgängliga om Jones senaste bok mer än antyder att han lyckats med något av det mest eftersträvansvärda: att genom analysen av sitt studieobjekt ge nya insikter om samhällsutvecklingen och om mänskliga beteenden. Det senare i kraft av att skönhetsindustrin påverkar oss alla in på bara kroppen. Boken finns inte tryckt än, det verkar faktiskt som om att själva presentationen i Stockholm är den internationella lanseringen av boken. Om det stämmer är det verkligen en fjäder i hatten för arrangörerna.

Sista dag för anmälan till seminariet är den 16 februari och antalet platser är begränsat. Det är kostnadsfritt fast det hela hålls på Berns salonger.

Dessa (stora) ambitioner knyter an till konferensens sju teman och deadline för att skicka in förslag är den 26 mars 2010. Det hela går av stapeln i Oxford, 23-26 september 2010.

Denna okontroversiella uppdelning har lösts upp i Sverige (och i Frankrike) när det gäller en viss grupp av människor: kvinnor som bär heltäckande klädsel i form av burka eller niqab, där alla utom ett fåtal dessutom tillhör en minoritetsgrupp. Få exempel visar väl så tydligt som detta att kläder är kommunikation och det kraftfull sådan. Det budskap som finns inbäddat i burka och niqab uppskattas av få sekulariserade människor, oavsett politiska värderingar, och de känslor som väcks är starka.

Det är ändå fullt möjligt att hävda att de kvinnor som väljer att bära dessa plagg har all rätt att göra detta, helt enkelt för att de är okränkbara individer med en fri vilja. Men det jag inte får in i mitt huvud är att samma personer som till exempel anser att förbudet mot könsdiskriminerande reklam är helt riktigt och som inte heller tvekar att använda politiska medel för att styra människors livsval ända in i sovrummet, utgår mer från denna människosyn än de som vanligtvis brukar göra det. Till exempel den moderate statsministern som tydligt deklarerar att han ser denna klädsel som en del av (ett strukturellt) kvinnoförtryck i en patriarkal kultur och som man måste använda politiska medel för att bekämpa.

I Sverige upphävdes uniformsförbudet 2002 sedan det i mitten av 1990-talet hade börjat ifrågasättas utifrån kraven på yttrandefrihet. Därmed är det högst osannolikt att vi i Sverige ens skulle komma i närheten av att införa ett allomfattande förbud mot burka och niqab i det offentliga rummet, men på arbetsplatser är det möjligt för arbetsgivaren att bestämma i sådana här frågor. Det ska bli intressant att se om fler plagg och symboler kommer att bli föremål för diskussion och förbud. När principiella beslut fattas har dessa en tendens att utvidgas till att gälla fler och fler fall. Kristna symboler, piercing eller lättkläddhet kan kanske bli föremål för reglering.

Vilka effekter som diskussionen kring burka och niqab får, kanske till och med ökad spridning av denna klädsel såsom ett political statement, och hur det skulle gå till att hindra heltäckta kvinnor från att åka allmänna färdmedel (ett extremt förslag från Frankrike), är omöjligt att säga. Det senare är ju dessutom helt absurt: om man hyser åsikten att dessa kvinnor är förtryckta, hur blir de mindre förtryckta om de tvingas stanna hemma? Dessutom kan man fråga sig hur stor andel av muslimerna i Sverige som täcker sig helt eller handlar det i förlängningen även om bruket av hijab (huvudduk)? Själv ogillar jag de föreställningar/ställningstaganden som kommer till uttryck när en kvinna täcker håret och jag blir direkt illamående när jag ser småflickor i en ordinär huvudduk, men det är omöjligt att inte oroas över en utveckling där kvinnors sätt att leva fördöms så massivt av utomstående. Oavsett om det handlar om konsumtion av handväskor eller klädval.

Till sist: senaste numret av Arena har det här ämnet som tema. Verkligen superintressant.

Mina tankar på det här området är inte originella. För nästan tio år sedan skrev journalisten Emma Olsson och konsthantverkaren Zandra Ahl boken Svensk smak – myter om den svenska formen, en guldgruva i sammanhanget. Jag stötte på boken alldeles nyss och fick en rad nya insikter, googlade och fick veta att boken väckt stor uppmärksamhet och att den fortfarande refereras till. Förvisso skriver de inte om kläder utan om formgivning på en mer abstrakt nivå och när de är konkreta handlar det framför allt om föremål som till exempel glas och möbler. Men det hindrar inte att deras argument kan fungera i relation till klädmode. Det som jag speciellt fäst mig vid är hur de framhåller funktionalismens järngrepp över den ”svenska smaken”, hur vi lever kvar i ett ytligt ”funkisarv” som säger att få linjer och inga ornament är bäst. En hårdragen observation av det svenska, kommersiellt fungerande modet är att det mest avvikande formgivningsgreppet utgörs av asymmetrisk tillskärning och att i övrigt så passar Olssons/Ahls beskrivning av det rådande smakidealet fortfarande bra även för kläder. Och ja, jag vet att det finns undantag. Som till exempel Odd Molly, som varje renlärig modernistisk smakdomare antagligen fnyser åt.

Ett annat område, med stark koppling till mode och kläder, är smycken. Jag har inga professionella eller privata erfarenheter av detta område (annat än några få saker jag ärvt och ett par ringar som använts vid ceremonier och som jag aldrig bär), men jag blev fascinerad av en artikel i SvD i helgen. Där framhålls att ”smycken kan vara så mycket mer än passiva statussymboler som desperat klamrar sig fast vid en kropp” och så visas en rad smycken som verkligen inte faller inom ramen för det som brukar betraktas som typisk svensk formgivning/design (eller ”god smak” för den delen). Fast det är klart, dessa objekt är ”bärbara verk” som även visas som ”fristående konstnärliga” föremål. Hur kommersiellt gångbara de är framgår inte, annat än att ett smycke av latex kan vara mer värt än ett i ädla metaller. Smyckeexemplet kanske inte kan fungera som en spaning om att funktionalismens ideal släppt/släpper sitt grepp när det kommer till vad de flesta av oss kan tänka oss att köpa för att ha på oss. Kanske är dessa objekt smyckevärldens motsvarighet till modevärldens Helena Hörstedt? Men kanske får vi se något nytt och oväntat, något som inte alls kan beskrivas som avskalat och rent, när de etablerade modemärkena i Sverige visar sina kollektioner i början av februari på Berns. Eller kanske inte.

De inbjudna talarna utgår från det faktum att det internationella modet inte längre enbart påverkas från modets världsstäder, utan att även mindre städer vid skilda tidpunkter också har betydelse. Till detta kommer, om man skrapar på ytan, att det i en rad små länder (och städer) finns uttalade visioner att åstadkomma ett internationellt avtryck. Jämför till exempel föreställningarna om det svenska modeundret. Arrangörerna framhåller i sin inbjudan att samtidigt som modeindustrin är mer globaliserad än någonsin, inte minst genom outsourcing av tillverkningen, så knyter de små ländernas aktörer sig allt närmare en nationell diskurs. Det handlar om såväl privata som offentliga aktörer, till exempel hur myndigheter använder mode som place-branding och hur etablerandet av modeinstitut och modemässor liksom modemuseer och modeutställningar spelar en viktig roll. De länders modesystem som kommer att belysas och diskuteras under konferensen är Irland, Nederländerna, Portugal, Island och Danmark.

Det är helt fritt att komma och lyssna under konferensdagen den 20 januari i Köpenhamn, men man måste anmäla sig senast två dagar innan. Om jag får någon ordning på hur man postar pdf här på bloggen så kommer jag att lägga ut programmet och registreringsanmälan. Om inte, så maila oss så skickar vi inbjudan vidare. Och kanske, kanske kommer jag att åka dit. Trots att jag inte har någon speciellt flexibel läggning och detta var på rätt kort varsel. Men om jag gör det lovar jag att berätta om de modeunder som finns på andra ställen än i Sverige.