Varför bytte han slips? Frågan kunde inte släppa mig. Det kan ju knappast ha varit för att han varit så svettig i den blårandiga och behövde fräscha upp sig?

Inget att yvas över visade det sig, slipsen har han burit förr och förklaringen kom snart. Detta är genomtänkt förpackningsdesign på partinivå (regisserat av den en sluge partistrategen Per Schlingmann förstås). Reinfeldt var som stigen ur tapeten, färgmatchande ordet ”nya” (moderaterna) på väggen bakom, med sin slips. En svenskstylad orange revolution och kanske en flirt med miljöpartiet (blått+gult= grönt).

Anders Borg stabiliserade bilden med en tryggtråkig mörkblå slips. Bildt hade ljusblått, Björklund klarblå, Eliasson klassisk röd, Hägglund lila och Åkesson blårandig. Lars Ohly och Peter Eriksson tog den enkla vägen och valde inte alls, utan var slipslösa. Kan det möjligen signalera något mer än en avslappad attityd till klädkod?

Målet är att sätta Västsverige på modekartan. Inte minst Textilhögskolan i Borås som ju profilerat sig starkt de senaste åren, bland annat har man tillsatt sju doktorandtjänster inom praktisk modedesign där Rickard Lindqvist, en av Västsveriges mer kända designers, är en av de utvalda.

Sebastian Kjersén, initiativtagare. Foto: Henrik Bengtsson

Första numret är välmatat och där finns bland annat en diskussion om Göteborgsmodet ledd av Clemens Thornqvist, forskare och ansvarig för modelinjen på Textilhögskolan. Ted Hesselbom, Röhsska museets chef, är en av de mer vältaliga och slår fast att Göteborgsmodet är mindre ängsligt än Stockholmsmodet, här markerar man mer social tillhörighet med kläderna.

En artikel om prisbelönade modestudenten Helena Quist och hennes upplevelse av att göra visning i Stockholm, är intressant läsning, liksom Ida Jutéus betraktelse över hur de internationella modehusen bygger sin image via arkitekter och hippa butiker. Bland mycket annat.

Layouten är inbjudande och MODS har också flera bildreportage, men jag måste tillstå att jag finner navigerandet på dataskärmen jobbigt, det zoomas in och ut, utan att jag har riktig kontroll. Jag vill se hela sidan samtidigt! Möjligen är det tekniska finesser som inte jag begriper mig på … Jag sätter istället min förhoppning till att några täta textilfabrikörer i Borås hostar upp lite slantar till Fashionwork, så att det där (nästan utlovade) pappersnumret av MODS kommer snart!

Den som vill höra mer om MODS kan lyssna till Sebastian Kjersén på Pecha Kucha i Göteborg nu på tisdag 13 april.

Jag syftade på den vita, dramatiskt bandagerade, klänning han skapat till Agneta Ekmanner i Traum, en föreställning som spelades på Sibyllan i Stockholm i början på 90-talet. Jag var djupt imponerad av det starka uttrycket. Här fanns en kostymör med känsla långt över det vanliga.

Koroly arbetade med Ingmar Bergman i många föreställningar, bland annat Misantropen på Dramaten. Det blev en fantastisk uppsättning och en alldeles hänförande kostym. Koroly miste nästan jobbet på kuppen. Han påstods ha överskridit budgeten. Teaterchefen var upprörd, och inte bara hon… men Koroly framhärdade. Han menade att om skådespelaren får en kostym där all omsorg och kvalitet lagts ner, så känner han/hon det, och gör ett mycket bättre jobb på scenen.

Korolys omsorger var inte att tvivla på. Allt material var handplockat. Antika vävnader, tunga brokader, siden och sammet … tyger som bara lyste av klass och kvalitet. Med Dramatens skickliga syateljé hade han skapat scenisk haute couture av sällan skådat slag. (Numera är han knuten till Stockholms Stadsteater, där hans kostym för Bröderna Lejonhjärta fått starka lovord. Om detta intervjuas han i senaste numret (5/09) av Teatertidningen.

Episod 19: Bakom kulisserna med Charles Koroly

Go-See | MySpace Video

Charles Koroly har också arbetat med GöteborgsOperan och West Side Story. Tyvärr är han inte representerad när Göteborgs Stadsmuseum nu bland annat visar teaterkostym i en utställning om tre jubilerande Göteborgsteatrar kallad ”Konungen, Stormen och Aniara”. Utställningens tillkrånglade namn och oinspirerande affisch berättar tyvärr inte alls vad det är frågan om. Men den modeintresserade har mycket att hämta, ett 40-tal plagg visas. Dock finns inga beskrivande texter, analyser eller reflektioner över hur, och varför en viss kostym kommer till. Detta är mer en kavalkad över Göteborgs teaterliv sedan slutet av 1800-talet.

Gott så. Kostymerna kan studeras på nära håll och i många fall finns också kostymskissen med som jämförelsematerial.

Vissa kostymer glider spårlöst förbi, det är teater, utklädning, det är på låtsas. Andra sticker ut och hugger tag. Varför?

Svårt att peka på. Jag tror det har med mode att göra, en uttalad känsla för material, proportioner, siluett och detaljer. Man ser när en alldeles speciell hand varit framme. Som i Nina Sandströms korsettklänning från madam Bovary på Stadsteatern, eller Gill Marshalls kostym för Revisorn, eller bildkonstnären Endre Nemes utsökta klänning från Om jag vore Kung från 1960 …

Riktigt i trance faller jag över den Hamletkostym från 1935 som öppnar utställningen i främre trapphallen. Känns grymt modern. En slimmad dräkt, jacka och byxa i mjuk svart mocka (tror jag) och med detaljer i siden. Lite Ola Salo över den. De tillhörande spetsiga mockabootsen med sin täta snörning är också fantastiska. Vilken detaljarbete – vilken omsorg i hantverket!

Gösta Ekman bar kostymen och det uppges att kostymtecknaren är okänd, men troligtvis var det Knut Ström (som tillskrivs en annan kostym i samma föreställning), han är den store teatermannen i Göteborg i början av 1900-talet och gjorde det mesta; från regi, scenbild och kostym till affischen. Knut Ström får stort och välmotiverat utrymme i denna sevärda utställning. Två nyutkomna böcker om Göteborgs teaterhistoria kompletterar bilden, läsvärt och snyggt. Stadsmuseets omfattande utställning pågår till 29 augusti 2010.

Designduon bakom Hope, Ann Ringstrand och Stefan Söderberg var själva fysiskt på plats och kommenterade varje plagg beträffande materialval, siluett och stil. De gav oss också sina visioner, tankar och beskrivningar av hur designprocessen fungerar. Hur en idé föder ett plagg. Deras mjuka röster blandade sig med den dramatiska pianomusiken och tillsammans med de stillsamt gående modellerna blev det en totalupplevelse av ovanligt slag.

Det var svenskt, avskalat och sofistikerat. Maskulint möter feminint. Klassiskt möter Army-inspiration. Det var iscoola snöparkas i vaxad bomull, det var stickade mössor, det var smarta patchwork-arbetade kostymbyxor på henne och ridbyxinspirerade för honom. Det var navyblå kostymer i avantgardesnitt – klassiska, men ändå inte. Det var stora vita fårskinnskragar, det var skrynklad ull och tvättat läder. Det var schackmönstrat, både i cardigans och på tights, och det var svarta hoods på många sätt. Får inte Hope Guldknappen (Damernas Världs designpris) detta år, så vet jag inte vem som får det.

Även Acne gjorde en presentationsvisning (säsongens trend?) – Jonny Johansson var på plats och kommenterade själv varje plagg. Gott så. Men magin var definitivt hos Hope! På Bons hemsida kan du själv se videos från visningarna som innefattade ett tjugotal svenska varumärken och kollektioner för AW 2010.

Jag hoppas verkligen att det inte är så. Men alla som jobbar inom modebranschen vet ju att det är så det ofta går till. Kända och okända varumärken skänker bort varor till kända personer för att på så sätt få reklam som är oändligt mycket mer värd än den marknadsföring varumärket normalt kan köpa sig till.

Produktplacering kallas detta och det är tidens melodi. Idag är det produktplacering som finansierar både tv-produktioner och filmer.

Jag missunnar inte Mona en dyr väska av hög kvalitet. Men jag tycker det är dålig smak att, som socialdemokratisk partiledare, välja det franska lyxvarumärket Louis Vuitton. Det är en alltför enkel klassmarkör som bara signalerar överflöd och lyxkonsumtion.

Gott hantverk må så vara. Det finns många andra väskor av lika hög kvalitet – ja, någon svensk väsktillverkare skulle säkert kunna skräddarsy en röd exklusiv väska just för henne – som aldrig skulle sticka i ögonen på folk, så som denna.

Ted Hesselbom, chef på Röhsska museet i Göteborg, säger att museet är på jakt efter just en sådan här väska. Rädda hedern och skänk den till Röhsska, Mona!

Gårdagens besked är chockerande. Och det kommer precis när vi står i porten av en ny tid. En tid då vi bör konsumera mindre, vårda och återanvända det vi har istället. En tid då närproducerat måste prioriteras och produkter märkta ”Made in Sweden” väljas först. Så som det var på 1950-talet, det årtionde då jag växte upp.

Min mamma sydde om de mesta på sin gamla Husqvarna trampmaskin. En tung, mörkgrön i gjutjärn. Den stod i köket, och när vi barn kom hem från skolan satte man sig vid symaskinsbordet med sina Cornflakes, läste Kalle Anka och trampade frenetiskt (när symaskinen inte användes fällde man ner den på något mystiskt vis – drivhjulet frikopplades – och det hela blev ett bord med trampunderrede), det var avkoppling det.

På den här maskinen tillverkade mamma en stor del av mina barnkläder. Mycket syddes om. Hennes utslitna kappa blev min ”nya” (liksom gamla ylletröjor repades upp och stickades om). Sedermera lät hon bygga den till elektrisk. Då försvann bordet och maskinen packades in i en speciell låda som förvarades i garderoben.

Jag har fortfarande kvar den här symaskinen på landet och den används ibland. I stan har jag en lite modernare Husqvarna. En toppenmaskin! När jag köpte den begagnad på 1980-talet betalade jag 800 kronor, de här gröna har alltid haft ett högt andrahandsvärde. För några år sedan köpte jag min tredje Husqvarna, en ny, datastyrd. Den har jag inte lärt mig använda, men döttrarna kan. Just nu befinner den sig i en studentlägenhet i Lund. Kompisarna vallfärdar till dottern för att sy, laga och sy om. Maskinen går varm! Så säg inte att folk slutat sy. Intresset ökar, se bara på radion P1:s nystartade program “Syjuntan”

1872 tillverkade Husqvarna sin första symaskin, Nordstjernan, vars formskönhet, som av en tillfällighet, lovprisas i senaste numret av FORM. En historia som börjat så vackert får inte vara slut än! Vad sjutton ska vi göra i det här landet framöver? Bygga ishotell till turisterna?

Det finns faktiskt folk som helt avstår från modern teknik. För fem år sedan gjorde jag en intervju med den fantastiske textilkonstnären Kaffe Fassett. Han hade tagit fram ett antal broderimönster till en av Huskvarnas mer avancerade symaskiner, nu skulle jag beskriva det hela i en bok och besökte honom i hans ateljé och bostad i London. Jag arbetade på uppdrag av Natur och Kultur, som i sin tur jobbade ihop med Huskvarna. ”Maskinbroderi med Kaffe Fassett” heter boken och visst är det Fassett som målat underlagen till broderierna (vad gör man inte för att tjäna pengar). Men inte mer. Sen tog teknikerna vid. På min fråga om han använder dator i sitt arbete svarade han:

-Nej jag gör ingenting mekaniskt. Jag har ingen mobiltelefon, jag kör inte bil och jag skriver inte på dator eller skrivmaskin. Jag har inte tid att lära mig de där sakerna …

Undrar om han har ändrat sig idag?