Modedamerna – om en parafras på Las Meninas (Hovdamerna)

Det finns en rad parafraser på verket Las Meninas från 1656 av konstnären Diego Velazquez (1599-1660). Just Las Meninas används gärna som exempel på hur konsthistoriska verk har parafraserats av konstnärer under 1900-talet. Den bild som väckte mitt intresse för parafraser av Las Meninas är emellertid en modebild. Den mötte mig på flygplatsen när jag landade i Madrid i februari 2011 och den fanns i den första broschyr om Madrid som jag då fick i min hand.

I konstverket Las Meninas står en flicka i bildens förgrund och nyfiket tittar ut ur bilden. Hon har ljust utslaget hår med luggen uppsatt med en röd rosett och är snörd i en dräkt med vit bas och accenter i svart och med detaljer vid bröstet och ärmslut i form av röda tygblommor. Halsringningen är oval och kjolen är en vertugale. Det är en kjol med en oval form, utbyggd vid höfterna men platt fram och bak. Denna kjolform var förhärskande vid det spanska hovet under hela 1600-talet.

Flickan i Las Meninas är den spanska prinsessan Margarita (1651-1673), som då var fem år. Hon har precis kommit in i rummet och stannat till med sitt följe, drottningens hovdamer, en liten page och en hund som lagt sig framför dem, för att, enligt en vedertagen tolkning, bese det dubbelporträtt som konstnären Diego Velazques är i full färd med att verkställa av hennes föräldrar, den spanske kungen Filip IV och drottningen Mariana född av Österrike. Konstnären Velazques är själv med på bilden med sina attribut palett och pensel. Han har en uppspänd duk till vänster i bilden. Kungaparet är däremot inte med på bilden utan står, enligt den tolkning som jag återger här, utanför bilden på samma plats som den som betraktar bilden. Men kungaparets närvaro reflekteras i spegeln i bildens bakgrund.

Gruppen står i en stor sal. På väggarna hänger tavlor från golv till tak. Flera av dem är identifierade att vara av de flamländska konstnärerna Peter Paul Rubens och Jacob Jordaens. En bild gestaltar myten om Athena och Arachne, vilket jag återkommer till nedan.

Hovdamerna i Las Meninas är kända till namn. Maria Augustina Sarmiento är den som erbjuder prinsessan en mugg med något att dricka och den som lutar sig mot henne är Isabel de Velasco. Den tredje kvinnan som står snett framför prinsessan heter Mari Barbola. Hon är klädd som en hovdam men brukar inte benämnas som sådan utan med det faktum att hon är dvärg.

Velazques har en medveten attityd och blick, och är en tydlig aktör i bilden. Detta har forskare resonerat mycket om; det märkliga att han som konstnär fick tillåtelse att framställa sig själv på samma bild som en kunglig person. Det har inte tolkats på något annat sätt än att han hade en mycket stark position vid hovet – och att han med denna bild både visualiserade och manifesterade den.

Modebilden i relation till Las Meninas
I modebilden är kopplingen till Las Meninas slående på många sätt; i kompositionen, i de flesta personernas inbördes relationer, i färgerna, i rummets utformning och i ljusflödet.

De markanta skillnaderna är att modebilden är ett fotografi istället för en målning och att den målande konstnären med en uppspänd duk istället är en fotograf med kamera och ett paraply för att sprida fotoblixtar. Vidare är fotomodellerna som gestaltar prinsessan Margarita och hennes två närmaste hovdamer inte barn utan vuxna kvinnor. En annan skillnad är att alla konstverk på väggarna är borta. Kvar är endast ramarna.

Det är lika många personer i modebilden och de flesta har liknande poser som i Las Meninas. Men en person lyser med sin frånvaro, nämligen Mari Barbola, kvinnan som är dvärg. I Las Meninas står Mari Barbola snett framför Margarita i bildens förgrund och tittar tydligt ut ur bilden på mig som betraktare med en lite butter men medveten min. I modebilden är hon ersatt av en kvinna som sitter snett bakom ”Margarita” som istället för att möta betraktaren med blicken tittar bort, ut ur bilden ut genom fönstret. Hon är klädd i svart och vitt precis som Mari Barbola men i tre tydliga fält, vit tyllkjol under en svart kjol med hög midja till en vit höghalsad blus med ärmar som är smala upptill men vida och rynkade nertill. På huvudet bär hon en vit scarf. Pagen som lekfullt puttar på hunden i Las Meninas är ersatt av en flicka i samma ålder och kroppsställning. Hon bär en enkel knälång purpurfärgad klänning som är avskuren och något rynkad vid bysten till svarta knästrumpor och svarta ballerinaskor.

I modebilden har ”Margarita” en vit tyllklänning med svarta accenter precis som Margarita i Las Meninas. Kjolen är i flera lager med en bred volang från hennes knä. Klänningen är ärmlös men under klänningen är en vit blus som ger en fyrkantig urringning. Ärmarna är smala vid axlarna och vidgas ut mot underärmen och rynkas vid handleden. På överkroppen har hon en svart spetskorsett utanpå klänningen som balanseras av svarta breda sammetsdekorationer runt armarna. Hon sitter ned men har samma hållning i överkroppen och på huvudet som Margarita i Las Meninas, vilket ger samma proportioner och balans i kompositionen. Håret är blont, utslaget och lockigt, mer friserat än i Las Meninas men ger ändå en direkt association. Hårdekorationen är snarlik både i färg och utförande.

De två hovdamerna har väldigt samstämmiga poser med sina motsvarigheter i Las Meninas och har också nutida festkläder som plockar upp former och detaljer som ger tydliga associationer till Las Meninas. Till exempel har den stående hovdamen bakom Margarita en pälsboa vilket motsvaras av den pälskrage som Isabel de Velasco har i Las Meninas. I själva verket har varje person och varje klädensemble tydliga kopplingar till sin motsvarighet i Las Meninas. Det gäller även fotografens tuffa och glansiga jacka, som ser ut som en uppdaterad version av en ”bomberjacka”. Personerna som reflekteras i spegeln är också utbytta mot nutida moderiktigt klädda personer. Kungen har dock pipskägg vilket samtidigt sätter in honom i 1600-talet.

En detalj som påminner oss om att detta fotografi är en reklambild för shopping är att det står en shoppingkasse från varuhuset El Corte Ingles vid den knäböjande hovdamen. Hon erbjuder således shopping istället för något att dricka som i Las Meninas!

Redan den andre person som beskrev verket Las Meninas, Felix de Costa år 1696, menade att bilden mer verkade vara ett porträtt av konstnären själv, Velazques, än av prinsessan Margarita. Det måste verkligen ha varit ett mycket djärvt drag av konstnären att avbilda sig själv i ett kungligt porträtt. Tio år efter bildens tillkomst hade Margarita flyttat till Österrike och intagit sin position som drottning/kejsarinna, varför denna laddning säkert blev ännu tydligare då, i verkets samtid. I det här sammanhanget är konstnärens position i bilden intressant eftersom den har intagits av fotografen i modebilden.

Fotografen laddar bilden med sin närvaro på liknande sätt som Velazques i Las Meninas: inte för att ”Margarita” är kunglig utan möjligen för att manifestera att fotografiet har en självklar konststatus i vår tid. Fotografens närvaro visar säkert även på att modefotot som genre pretenderar på konststatus – vilket det också ofta har, och gränserna är otydliga. Fotografens närvaro visar även på den betydelsefulla position som fotografen har i modekretsar, synlig för alla som är inom den, men inte alltid för betraktaren.

Relationen mellan (mode)prinsessan och betraktaren
I en artikel om Las Meninas utifrån ett psykoanalytiskt perspektiv lyfts myten om hur den jordiska unga, vackra och högmodiga Arachne utmanar gudinnan Athena (motsvarande Minerva i romersk mytologi) om vem som är det mest fulländade väverskan. Som nämnts ovan gestaltas denna myt i en av tavlorna i bildens bakgrund i Las Meninas.

Artikelförfattaren Laurie Adams pekar på att konflikten mellan Athena och Arachne ofta används i psykoanalys för att förklara konflikter mellan mor och dotter. Det är konflikter som utgår ifrån den äldre kvinnans avundsjuka på den yngre kvinnan.

Adams argumenterar för att konstverket i bakgrunden med kampen mellan Athena och Arachne pekar på en konflikt i bildens förgrund, mellan mor och dotter, mellan drottningen och prinsessan Margarita. När Margarita föddes efter en svår förlossning var drottningen sjuk i ett år efteråt. Margarita förmäldes som nyfödd med Österrikes arvsprins och skulle därför återvända till sin mors hemland som drottning. Adams menar att dessa omständigheter skapat en latent konflikt mellan mor och dotter.

I detta sammanhang, som relaterar den parafraserade modebilden till Las Meninas, finner jag Adams artikel intressant. Om Las Meninas som Adams menar alltså handlar om drottningens avundsjuka gentemot sin dotter, så handlar modebilden om betraktaren, den presumtiva shopparen som står på samma plats som drottningen, och om hennes avund gentemot fotomodellen i modebilden.

Shopparen ska beundra och känna avund inför den vackra modellen och hennes vackra kläder. Shopparen ska vilja ha det ”Margarita” har, och se ut så som hon gör.

Jag menar att reklammakarna medvetet har valt Las Meninas, inte för att jag tror att de skulle känna till den psykoterapeutiska tolkningen av verket, men för att avunden är reklamens drivkraft – och för de att har valt att göra en parafras på ett konstverk där betraktaren, den presumtiva shopparen, är central för bilden – och har fått en drottnings position!

Litteratur
Adams, Laurie, ‘The myth of Athena and Arachne: some Oedipal and pre-Oedipal aspects of creative challenge in women and their implications for the interpretation of “Las meninas” by Velazquez’, The international journal of psycho-analysis., 71(1990):4

Knox, Giles, The late paintings of Velázquez: theorizing painterly performance, Ashgate, Farnham, England, 2009

The Prado Guide, red., Maria Dolores Jiménez-Blanco, Museo Nacional del Prado, 2009

En parafras är en omdiktning eller fri återgivning av en bestämd bild. Parafrasen syftar inte till att stjäla originalstatus från förlagan (som en kopia) utan ska ses som ett självständigt verk; självständigt precis som förlagan. Pastischen härmar uttrycksformer, till exempel en historisk stil, utan avsikten att den ska kopiera ett specifikt verk.

Läs mer i : Ståhle, Göran, Förvandlingens konst: vad parafrasen berättar, Carlsson, Stockholm, 1992 & Örtegren, Hans, Konst med konst som motiv: parafrasens estetik i 1900-talets bildkonst [Univ.], Diss. Umeå Univ.,[Umeå], 1992