När kan heterosexuella kvinnor njuta visuellt?

Foto: Hans Hammarskiöld

Modefotografi beskylls ofta för att förmedla problematiska och falska bilder av kvinnor. Bilderna av modeller som är unga, magra och vackra uppfattas sällan ha något gemensamt med verkliga kvinnors kroppar. Skönhetsideal är inte konstanta utan skiftar med tiden. De senaste 100 åren har modebilder visat såväl plattbystade och sportiga kvinnokroppar som kurviga. Dagens modeller är långa och smala med ibland nästan barnlika kroppar. Det är ett nytt sätt genom vilket kvinnokroppen underordnas specifika kropps- köns- och skönhetsnormer. Samtidigt kan också det tolkas på fler sätt än ett. De ibland nästan omänskliga kroppsbilderna kan tolkas som en frikoppling från kvinnans historiska och ständiga koppling till naturen som möjliggör nya sätt att förstå kön. Måhända är det en alltför optimistisk tolkning. Klart är i varje fall att många modeller har makt och att de skönhetsideal som de representerar inte på något enkelt sätt är underordnat en entydig patriarkal struktur.

Bilder av vackra kvinnor är tänkta att behaga betraktaren, att väcka begär. Reklamen visar upp kroppar på särskilda, och ofta fragmentariska sätt där modellernas personlighet och individualitet sällan är i fokus. Kroppsdelar, skönhet och sexualitet med syfte att skapa visuell njutning hos betraktaren är mer vanligt.

I feministiska bild- och filmanalyser är begreppet ”den manliga blicken” väl etablerat. Begreppet handlar om att tittande är en maktrelation. Det är inte en neutral praktik, utan sker i en viss miljö. Tittande är både ett resultat av maktskillnader samtidigt som det också medverkar till att skapa skillnader. Det finns också en maktrelation mellan att ”titta” – som är en aktiv praktik och ”tittas på” – som är passivt. Teorin om ”den manliga blicken” har använts mycket för att förklara förekomsten av attraktiva kvinnliga kroppar i reklam, underhållning och film, men har senare också kritiserats för att maskera skillnader och förändringar.

I mer sentida feminism har andra perspektiv som uppmärksammar skillnader och motsättningar blivit mer vanliga. Enkla motpoler mellan manligt och kvinnligt har också ifrågasatts samt att blickar enbart skulle konstrueras utifrån maktrelationer om kön. Blickar konstrueras också genom klass, ras eller exotiska roller. Under 1980-talet och framåt blev det också mer vanligt att män dök upp i de roller som kvinnor synts i tidigare, med Calvin Kleins manliga underklädesreklam i täten.

Reklamen är inte den enda plats där nakna kroppar avbildas med syfte att dra in pengar. Under 00-talet blev kalendrar med bilder av nakna människor ett nytt sätt att samla in pengar till välgörenhet. Inspirationen kom från filmen Kalenderflickorna från 2003 med Helen Mirren i huvudrollen. Ett par år därefter syntes kalendrar i olika former, bland annat med lättklädda brandmän, en ofta erotiserad manlig yrkesgrupp. En del av dessa kalendrar visade upp människor som liknade reklamens bilder. Andra visade människor som såg annorlunda ut. Kalenderflickorna visade exempelvis medelålders kvinnor som syltade och saftade i hemmiljö. Så gjorde också den svenska versionen av kalenderflickorna, dvs. visade andra kvinnokroppar än de som vanligtvis exponeras i samtida visuell kultur, den kalender som gjordes av den så kallade 1,6 miljonersklubben och vars syfte var att samla in pengar till medicinsk forskning som tog hänsyn till kvinnors kroppar.

I Göteborg gjordes 2006 ett försök att skapa en manlig pinupp-kalender som vände på den manliga blicken och kastade om förhållandet mellan att ”tittas på” och att ”titta”. Kalendern ”Hunks of Hisingen” visade lättklädda män i olika miljöer i ett bildprojekt som både syftade till att kritisera reklamens förenklade framställningar av mänsklig skönhet och ge kvinnor en chans att kunna njuta av mäns vackra kroppar på samma sätt som män kunnat njuta visuellt av kvinnors kroppar, en idé som funnits tidigare hos bland andra Germaine Greer. I CFK-rapporten ”Den kvinnliga blicken möter ”Undressman”: manlig erotik i en svensk feministisk kalender diskuteras kalenderprojektet och hur manliga pinuppor kan förstås teoretiskt samt om det alls är möjligt att vända på blickar.

Rapporten kan laddas ned på CFK:s hemsida.