Mode, modemakt och museer – kommer mode att finnas på svenska museer i framtiden?

Den praktfullt klädda bruden sitter sovande på en stol med böjt huvud natten före sitt bröllop, till synes tyngd av stundens och klädselns betydelse. Dagen före har hon klätts med alla de attribut som tillkom en blivande rikemanshustru i Ingelstads härad i sydöstra Skåne runt 1840. Lagren av färgstarka och mönsterrika plagg i konstnärliga textilier tävlar med den rikt utsmyckade metalldekoren: tunga silversmycken får henne närmast att se ut som om hon bär en rustning. Kanske finns det en symbolik i att dräkten är placerad som en ouvertyr till den nyöppnade utställningen Modemakt på Nordiska museet. Finns det något sovande och slumrande i sättet att visa mode och dräkt på våra svenska museer idag?

Efter långa förberedelser har denna permanenta utställning med urval ur museets stora dräktsamlingar nu presenterats. Den skall, enligt utsago, stå minst tio år framåt i tiden. När en så långsiktig utställning görs av Sveriges främsta dräktmuseum måste man först ställa frågan vad det bakomliggande syftet är. Vad vill man visa, hur har urvalet gjorts och vilket perspektiv har valts vid framställningen?

Ett samtal med utställningens projektledare Maria Regazzoni Rapp gav tydliga och intressanta svar. Efter den tidigare utställningen Paris – Stockholm med fokus på dräkt- och stilhistoriska inslag i högreståndsmodet, har uppdraget nu varit att skapa en ny permanent dräktutställning. Den är avsedd att utgå från museets samlingar som historiskt uppdelats i två avdelningar – folklig dräkt och högreståndsdräkt. Dessa har tidigare ofta visats separat. Nu ville man istället skapa en utställning som berättar om hur det kunde se ut i verkligheten då olika samhällsgrupper träffades. Därav de tre blandscener som framställs i Modemakt, valda från 1700-, 1800- och 1900-talet. Bland museets hundratusentals föremål i de textila samlingarna finns onekligen mycket att välja på. Urvalet var därför svårt. Långa diskussioner har föregått det definitiva ställningstagandet rörande utställningens form och syfte. Det enda man visste var att man hade 300 kvadratmeter yta till sitt förfogande. Ett begränsat utrymme då det handlar om en utställning som på ett representativt vis skall visa museets stora samlingar under ett decennium framåt.

Vad kan man då säga om resultatet? Först och främst att ambitionen bakom utställningen är hög. Här görs verkligen ett försök att blanda ”högt och lågt” på ett trovärdigt sätt. Folkfest à la Per Hilleström-målning med slåtterfest från 1700-talet, torgliv från 1800-talet, gatuscen från 1900-talet. Allt är utan tvekan korrekt – plaggen hade säkert kunnat samexistera i de miljöer där de nu visas upp. Som komplement görs intressanta djupdykningar i industriella, material- och livstilsmässiga förändringar som påverkat klädseln sedan 1700-talet. Men det begränsade utrymmet och urvalet gör det givetvis omöjligt att återge bredden i de tre decennier som valts.

För mig ligger utställningens största utmaning i hur man ska uppnå sitt syfte: man vill blanda det stora utbud av folklig dräkt och högreståndsdräkt som finns i samlingarna till en levandegjord helhet. Den goda ambitionen finns där, men resultatet är, enligt mitt bedömande, tveksamt. Utställningen ger ett splittrat intryck. Museets problem är kanske just detta – förmågan eller oförmågan att vidareutveckla äldre synsätt på samlingarna till en nyskapande och pedagogisk bild. En presentation ”i tiden” som får dagens publik att förstå och fascineras av samspelet mellan folklig dräkt och mode under tidigare århundraden fram till nutid. Titeln Modemakt gör att jag som betraktare förväntar mig detta.

Mest problematisk i mina ögon är just utställningens titel, Modemakt. Jag finner inte att det ges några klara svar på flera väsentliga frågor. Har modet makt? Är det modet som skapar vad vi har på oss, hur vi klär oss? Och i så fall – hur vill man definiera begreppen dräkt och kläder i förhållande till mode?

En annan fråga som aktualiseras av utställningen är hur Nordiska museets insamlingar av mode och kläder görs idag. Vilka kriterier gäller, hur är museets officiella uppdrag formulerat? Är de insamlingsstrategier som finns ”i tiden”, har hänsyn tagits till den annorlunda bild som idag finns i vårt sätt att klä oss, på synen, produktionen och marknadsföringen av mode? Är det museets ambition att i framtiden kunna visa upp en kontinuerlig bild av svenskt mode – hur går man i så fall tillväga? Hur samarbetar museet med övriga museer med mode- och dräktsamlingar? Med Röhsska museet i Göteborg, med Textilmuseet i Borås, med Skansens Klädkammare och med olika länsmuseer? Hur nätverkar man med stora utländska modemuseer (t.ex. Musée de la Mode i Paris eller V&A i London), där det under de senaste tio åren förekommit en mängd framåtpekande modeutställningar? Och hur skulle man kunna samarbeta med Nationalmuseum som 2005 (i samband med utställningen Sverige i tio skepnader) formulerade en avsikt att inkludera mode i sitt uppdrag att bevaka designområdet? Är det dags att skapa ett enhetligt svenskt modemuseum, en arena där mode som estetiskt, samhällsrelaterat och kommersiellt kulturfenomen kan visas upp, diskuteras och analyseras?

Frågorna som väcks av Modemakt är många. Givetvis har den här utställningen inte till syfte att besvara dem. Men förhoppningsvis kommer Modemakt att leda till fortsatt diskussion om modets och klädernas existens på våra museer. Under tiden kan vi glädja oss åt att läsa den påkostade utställningskatalogen med samma namn (författare Berit Eldvik, fotograf Mats Landin). Här serveras vackra bildkavalkader och faktainformation från utställningen. Vi får också ta del av några svenska modeforskares uttalande om modets makt. Kloka ord och reflektioner, t ex av konstvetaren Carolina Brown: ”Dräktmodet visar ett samhälles skrivna och oskrivna normer, dess attityder och idéer: det är ett uttryck för en tids moraliska ramverk, för det accepterade eller det icke accepterade. Det blir det synliga uttrycket, symbolen i färg, form och material för en tids mentalitet”.