Zhang Shun, en av de 108 hjältarna i Suikoden. Utagawa Kuniyoshi, Japanese, 1797–1861. Flerfärgsträsnitt, ca 1827–30.

Säg ”japanska tatueringar” och många tänker på den japanska maffian (yakuza). Inte helt rättvisande, men förståeligt då dessa fortfarande är en av huvudgrupperna som använder denna kroppsförändring. Det betyder dock inte att alla yakuza är tatuerade eller att alla som är tatuerade är yakuza. Men historiskt: när började företeelsen, vilka var det som tatuerade sig på det typiska helkroppstäckande sättet i Japan? Vilka utförde tatueringarna och hur var kontexten? Och vilka var egentligen otokodate? Museum of Fine Arts i Boston, USA, har nyligen öppnat utställningen “Under the Skin: Tattoos in Japanese Prints” som står fram till 2 januari 2011. Den fokuserar enligt hemsidan på tatueringskonstens sociala bakgrund, ikonografi och visuella uttryck såsom den ter sig på japanska träsnitt

Fotograf Juan Puente: tatuering av Horiyoshi III (ur ”Horiyoshi III. The Art of the Japanese Tattoo. Japansk tatueringskonst, 2005

Utställningen är ett exempel på det sannolikt växande intresset inom ”finkulturens” arenor för den ursprungligen populärkulturella gatusmarta japanska tatueringskonsten (horimono, irezumi). Ett relativt tidigt exempel på detta intresse var Östasiatiska museets utställning 2005 om en nu levande japansk tatueringskonstnär, ”Horiyoshi III. Japansk tatueringskonst” på initiativ av tatuerare och fotograf Matti Sedholm (Horimatsu). Till utställningen publicerades en bok i samarbete med Koala press. Ännu tidigare var museets utställning 1986 (”Japansk tatueringskonst”). Helkropps-tatueringarna började hitta sin form under sent 1700-tal och blev ett mode från 1800-talets början. Modet var en del av den stadskultur som utmärkte Edo-perioden (1600-1868). Det var främst män med kroppsarbeten som bar tatueringar, särskilt vanliga var de bland brandmän. Men också bl a bärstolsbärare, hästskötare, hantverkare och byggnadställningsarbetare. Även vissa kvinnor kunde ha tatueringar. Vanligen rörde det sig om ”den flytande världens” kvinnor (prostituerade) som då tatuerade in sin älskares namn.

Brandmännen hade en särskild roll i Japan. Det brann ofta i trä- och pappershusen och bränder kallades allmänt för ”Edos blommor”. Edo var namnet på nuvarande Tokyo, en av världens största städer på 1700-talet och framåt, där den största branden, Meireki-branden 1657, skördade 100.000 liv och förstörde 60-70% av staden. Inte undra på att brandmän var städernas hjältar! Ofta bar de besvärjande tatueringar med motiv som ansågs skydda dem på deras farliga uppdrag, t ex drakar eftersom dessa förknippas med regn och vatten. Dåtidens ”coola killar” kallades otokodate och skildrades ofta på kabuki-teaterns scener som gatans hjältar. Aktörerna bar då ofta kroppsstrumpor med påmålade tatueringar. Som utmanare av samurajernas repressiva styre ville otokodate gärna betraktas som de verkliga hjältarna för folket. De var liksom de prostituerade stilbildande i sina modekläder, även om få andra grupper vågade sig på helkroppstatueringar.

Scen från kabuki-teatern. Utagawa Kunisada (Toyokuni III, 1786-1865). Flerfärgsträsnitt, 1850-60-tal. Östasiatiska museet

Tatueringen kan ses som en andra hud, som ett lager. Den tatuerade framstår som annorlunda jämfört med den otatuerade, som sär-skiljd, en socialt tydlig utvaldhet. Tatueringen bildar ett band som imponerar och förenar och kan bli viktig för gruppidentiteten. Vissa av de japanska kroppsarbetare som hade tatueringar var nästan nakna. Kanske kan tatueringen ses både som ett ”skydd” för andras blickar samtidigt som den drar blicken till sig? Kopplingen mellan den mönstrade kroppen och andra mönster är stark – se bara på många kimono. Det ”sparsmakat” japanska är bara en sida av Japan!

Många tatuerare kallade sig under Edo-perioden (1600-1868) för horishi. På japanska betyder hori att ”skära” eller ”karva”. Horishi kallades också de som skar träblocken till träsnittskonsten. Förmodligen var de första tatuerarna just dessa träblocksskärare. För att skilja ut de dekorativa helkroppstatueringarna från strafftatueringarna och knyta an till den besläktade träsnittskonsten
kallades tatueringskonsten ”karvat objekt” (horimono).

Scen från kabuki-teatern: brandmän, en av dem tatuerad. Utagawa Yoshiiku (1833-1904). Flerfärgsträsnitt, 1861. Östasiatiska museet

Begreppet irezumi (”att sätta in tusch”) syftade ursprungligen på de tatueringar som staten bestraffade brottslingar med. Man kunde t ex tatuera in streck på armarna eller tecknet för ”hund” i pannan. Strafftatueringar gjordes fram till mitten av 1800-talet. Brottslingens tatueringar innebar ett utanförskap för livet och i och med detta en annan livsväg. I den gamla kopplingen till brott och straff finns en historisk anledning till att många japaner ännu ryggar för tatueringar. Tatueringar har också varit förbjudna i perioder. Senast var det från Meiji-perioden (1868-1912) t o m efter andra världskrigets slut. Än idag förbjuder många japanska bad tatuerade personer.

Den som har vägarna förbi Boston kan nu alltså se en mängd träsnitt med tatueringsrelaterade motiv. Personligen beklagar jag att ingen katalog har tryckts.

Dela: