Svenskt mode – less is more

Svenskt mode brukar framställas som mer funktionellt och avskalat än som nyskapande och spännande. Jag samlar på iakttagelser kring det som kallas specifikt svenskt i det här sammanhanget och har speciellt fäst mig vid att svensk formgivning beskrivs i termer av renhet och enkelhet, återhållsamhet och funktion. Här finns också ett tydligt avståndstagande mot utsmyckning bara för dess egen skull, istället handlar det om att form follows function. När det kommer till just klädskapande så är det bistra klimatet ett återkommande argument för att funktion är centralt. Ibland tänker jag att det stränga tonfallet mot slit och släng (som modeväxlingar vilar på) till förmån för kläder som investeringsvaror, talet om basgarderober och vikten av att planera sina inköp passar som hand i handske med bilden av svensk formgivning.

Mina tankar på det här området är inte originella. För nästan tio år sedan skrev journalisten Emma Olsson och konsthantverkaren Zandra Ahl boken Svensk smak – myter om den svenska formen, en guldgruva i sammanhanget. Jag stötte på boken alldeles nyss och fick en rad nya insikter, googlade och fick veta att boken väckt stor uppmärksamhet och att den fortfarande refereras till. Förvisso skriver de inte om kläder utan om formgivning på en mer abstrakt nivå och när de är konkreta handlar det framför allt om föremål som till exempel glas och möbler. Men det hindrar inte att deras argument kan fungera i relation till klädmode. Det som jag speciellt fäst mig vid är hur de framhåller funktionalismens järngrepp över den ”svenska smaken”, hur vi lever kvar i ett ytligt ”funkisarv” som säger att få linjer och inga ornament är bäst. En hårdragen observation av det svenska, kommersiellt fungerande modet är att det mest avvikande formgivningsgreppet utgörs av asymmetrisk tillskärning och att i övrigt så passar Olssons/Ahls beskrivning av det rådande smakidealet fortfarande bra även för kläder. Och ja, jag vet att det finns undantag. Som till exempel Odd Molly, som varje renlärig modernistisk smakdomare antagligen fnyser åt.

Ett annat område, med stark koppling till mode och kläder, är smycken. Jag har inga professionella eller privata erfarenheter av detta område (annat än några få saker jag ärvt och ett par ringar som använts vid ceremonier och som jag aldrig bär), men jag blev fascinerad av en artikel i SvD i helgen. Där framhålls att ”smycken kan vara så mycket mer än passiva statussymboler som desperat klamrar sig fast vid en kropp” och så visas en rad smycken som verkligen inte faller inom ramen för det som brukar betraktas som typisk svensk formgivning/design (eller ”god smak” för den delen). Fast det är klart, dessa objekt är ”bärbara verk” som även visas som ”fristående konstnärliga” föremål. Hur kommersiellt gångbara de är framgår inte, annat än att ett smycke av latex kan vara mer värt än ett i ädla metaller. Smyckeexemplet kanske inte kan fungera som en spaning om att funktionalismens ideal släppt/släpper sitt grepp när det kommer till vad de flesta av oss kan tänka oss att köpa för att ha på oss. Kanske är dessa objekt smyckevärldens motsvarighet till modevärldens Helena Hörstedt? Men kanske får vi se något nytt och oväntat, något som inte alls kan beskrivas som avskalat och rent, när de etablerade modemärkena i Sverige visar sina kollektioner i början av februari på Berns. Eller kanske inte.