Svåra kroppar – vart tog de vägen?

Jag samlar på handböcker i klädsömnad av äldre årgång, som till exempel Sy och prova för hela familjen från 1933 eller brevkursen Klipp och sy själv från 1952, och något som slår mig när man jämför med moderna böcker, och här menar jag med modernt åtminstone från 1970-talet och framåt, så tar de äldre sömnadsböckerna från ett mycket bredare spektrum av kroppsformer.

I synnerhet i Sy och prova för hela familjen där kvinnor i olika åldrar och storlekar även finns på fotografier. Klipp och Sy själv har endast tecknande figurer, som alla motsvarar ett 40-talsideal, men även i denna finns långtgående beskrivningar av hur mönster ska anpassas efter olika kroppsformer och kroppsliga skavanker, som alltför framträdande nyckelben, insjunket bröst eller struma.

Nuförtiden behöver vi, tack och lov, inte anpassa blusmönster efter människor med struma, men tanken att kläder ska anpassas efter olika kroppar, dölja skavanker och framhäva det som anses vackert verkar ha lämnat sömnadsböckerna samtidigt som struman. I alla fall om vi talar om lite mer anpassning än att göra ett liv längre. I de nya böckerna är kvinnorna på bilderna också i åldern 25-40, med storlek 36-42 och så kallade ”normala” proportioner – var finns de där ”svåra kropparna” som omnämns i de äldre böckerna? Ser man till det internationella utbudet finns till exempel böckerna i serien Fit for real People, där mycket olika kroppstyper och åldrar är representerade, men i svenska moderna sömnadshandböcker verkar vi alla vara stöpta i samma form – Varför är det så? Varför försvann de ”svåra kropparna”?

Är det för att dagens böcker riktar sig till personer med en lägre kunskapsnivå? Att anpassa mönster är ett ganska avancerat arbete och de allmänna sömnadskunskaperna idag är förstås på en lägre nivå än på 30-talet och 50-talet och till och med bland professionella verkar kunskaperna vara låga: en väninnas dotter, som gick på en mycket ansedd gymnasieutbildning fick av sin lärare i mönsterkonstruktion höra att man inte kunde göra mönster som passade henne kropp med smal rygg, stor byst och kort liv – det hade aldrig den äldre skolan sömnadsboksförfattare eller för den delen sömmerskor sagt, men de levde inte i en värld där konfektion är det enda alternativet.

Har det faktum att alla våra kläder idag är konfektion gjort att vi glömt att kläder faktiskt kan passa? Att det fanns en tid när man, i alla fall i vissa samhällsklasser, lät sy upp kläder och att vissa plagg som man köpte färdiga ändrades i butiken? För män är detta ibland fortfarande fallet, men kvinnor förväntas passa efter mönstermallen.

Eller se till att anpassa sig. Valerie Steele skriver i boken The Corset, angåendet försvinnandet av gördlar och andra kroppsformande underkläder under 70- och 80-talet, att vi inte längre kan tänka oss att använda oss av kläder för att ”rätta till” skavanker, utan korrigerar istället våra icke-perfekta kroppar med träning – istället för korsett bygger vi en muskelkorsett. Själv vill jag tillägga att frågan om att passa i de kläder som säljs då också blir en moralisk fråga, där en kropp som inte kan passas in i kläder som gjorts efter normen blir ett tecken på lättja och bristande karaktär.

Samtidigt har den underklädeskedja som förmodligen de flesta svenska kvinnor köper sina underkläder på, dvs Lindex, fått ett allt större sortiment av formande underkläder inspirerade av 40-och 50-talen. Många av dessa är i och för sig betydligt mjukare och mindre formande än idealen, men trenden finns ändå där. Frågan är då förstås vad återkomsten av lyftande och formande plagg i modet har att säga om vår tid? Något enkelt svar går inte att finna.