Handväskor, konsumtion och genus

Förra veckan orsakade Mona Sahlins handväska för 6000 kronor från Louis Vuitton upprörda känslor och en löpsedel. Tidigare har både kronprinsessan Viktoria och Susanne Ljung fått liknande kritik, dock för betydligt mer exklusiva handväskor.

Vad är det som gör att det just är handväskor som får denna typ av uppmärksamhet och får symbolisera slöseri, överdåd och distans till vanliga människor? De mest extravaganta konsumtionsvarorna i vårt samhälle är väl ändå bilar? Handväskor är genuskodade, män i dagens offentliga Sverige bär dem inte, de är en konsumtionsvara som uteslutande associeras till kvinnor. Under 2007 pågick den så kallade handväskdebatten på DN:s kultursidor. Den handlade om det var rätt eller fel av kvinnor att njuta av lyxkonsumtion och om shoppingens moraliska värden. Det diskuterades om shopping skulle förstås som njutning, tvång, självbestämmande eller arbete. Många inlägg framställde konsumenter som passiva och manipulerade offer. Andra tolkade konsumtion som relationer mellan människor och det ligger mer i linje med den syn på konsumtion som finns inom samtida konsumtionsforskning. Kritik av konsumtionssamhället handlar ofta om att vi inte kan fortsätta att masskonsumera eftersom det är både socialt och miljömässigt ohållbart, det bygger på en orättvis fördelning av och en rovdrift på jordens resurser. Det ligger mycket i det. Men det finns också andra perspektiv på konsumtion.

Konsumtionskritiken bygger många gånger på förenklade föreställningar om vad konsumtion är, som något som finns utanför sociala relationer, och som något mindre viktigt än andra mer riktiga sysslor som produktion och arbete. Shopping uppfattas som onödigt – som något som kvinnor gör. Män investerar och samlar. Men shopping kan ha många olika betydelser, det kan handla om motstånd, vara subversivt och kritiskt. Att köpa ekologisk och fair trade kan handla om att ifrågasätta storskaliga produktionsmetoder eller kräva schyssta arbetsvillkor för lantarbetare. Det kan också handla om förväntningar på smak, ökad njutning och tillfredsställelse.

I samma takt som masskonsumtionen stadigt ökat under de senaste 100-150 åren har också kritiken av konsumtionssamhället följ, skriver konsumtionsforskaren Roberta Sassatelli (2007). Samhällsdebattörer har fördömt vår besatthet av det materiella och hävdat att masskonsumtion uttrycker ett inneboende missnöje med våra livssituationer. Särskilt är det kvinnors konsumtion som fördömts och särskilt kvinnors konsumtion av lyx. De senaste 300 åren har kvinnors lyxkonsumtion fördömts som feminin, manipulativ och som att den bygger på falska behov. Ofta hävdas det att vi konsumerar som ersättning för andra brister, för att vi är missnöjda med våra liv eller inte har något viktigare att göra. Men det återspeglar en passiv syn på konsumtion. Det är inte bara för att vi är hungriga som vi köper mat eller för att vi fryser som vi köper kläder utan massor av sociala och kulturella aspekter är med och påverkar när, varför och vad vi köper. Lika många är med om att tolka vilka köp som ses som nödvändiga – och vilka som onödiga.