Igår sändes första avsnittet av fyra om den ”bisarra men oftast fantastiska modevärlden” i SVT. Fast jag tittade på Play förstås. Och funderade på om jag egentligen är intresserad av mode. Efter tio minuter spolade jag tillbaka till början och lyssnade igen på Karin Winthers presentation av programidén: det handlar om det som händer just nu och utgångspunkten är modeveckorna i New York, Milano, London och Paris. Men, det är ju november nu och modeveckan i New York var väl i september? Det är lätt att hålla med Rebecka Åhlund som i dagens SvD skriver att de som är intresserade av mode redan har sett allt som Fashion visar upp och det för länge sedan. Åhlund menar också att det överhuvudtaget finns en stark likriktning i rapporteringen om mode (”alla springer på samma boll”) samt att avsaknaden av analytiska och kritiska inslag gör att SVT:s satsning endast kan underhålla slöa zappare.
Så, då är jag nog intresserad av mode i alla fall. Fast inte så värst trakterad av catwalksbilder i högt tempo utan analys. Men det kanske är svårt att göra bra modeprogram på TV när bilden blir så dominerande i uttryckssättet? För det finns lysande moderapportering i Sverige, men då måste man slå på radion: STIL i P1. Och jag har hört att det inom kort ska komma en tidskrift som tar mode på allvar och som vill överbrygga klyftan mellan akademin och industrin: Vestoj, vilket är esperanto för kläder. Se det underbara manifestet på deras hemsida. Underbart, bland annat därför att jag i tonåren förälskade mig i manifest och då särskilt de futuristiska. Här ljuder något av samma tordön.
4 Comments
Egentligen är ju all rapportering om mode fel. Om man inte sätter in det i sitt rätta perspektiv. Om du verkligen är edgy skriver du om sånt som folk ännu inte har på sig. Och om du skriver om sånt som folk har på sig så är du för sent ute. Liknande sammanhang finns inom teknik där pionjärer och massa inte alltid förstår varandra. Men mode är till sin natur ett rörligt mål där aldrig någon riktigt klarar att skjuta rakt i hjärtat. Dessutom är det en tyckarbransch där själva rapporteringen kritiseras nästan lika mycket som själva området vilket bidrar till att ingen har rätt.
Skrattar: mitt i prick. Och då måste ju det enda rätta vara att ha ett historiskt perspektiv på det hela, både när det gäller teknik och mode. Själv tycker jag att det är rätt kul att läsa framställningar gjorda i efterhand om hur t.ex. VHS eller DVD blev den dominerande standarden. Men det är ju rätt förvirrande som konsument medan kampen pågår. Får nog också erkänna att jag gjort en del felköp, värst är nog handdatorn. Modemissar? Ja, men bara en. Och den så pinsam i relation till vad jag kan bära upp att jag inte säger ngt mer.
Och därför är ju dina projekt så spännande. Fast samtidigt är det en utmaning. För även om de finns massa människor som det visar sig hade fel, så hade de åtminstone potentiellt rätt då. Och det var då folk brydde sig. Men där blir ju den moderna historien så spännande, åtminstone för oss som numera är så gamla att vi minns saker som om de var igår (Gaultiers strut-BH, fyrknappat dubbelknäppt och tvåknappat enkelknäppt, YSLs vingslag, Lapidus skrynkelfria front, treknappat enkeltknäppt, LaCroix osannolika HC-uppstart eller Rhodi Heinzs Björn Borg-kollektion) Trots att det idag finns vuxna människor som då ännu ej var födda.
Föreställer mig att du också menar att det är en utmaning att intressera unga människor för historia. Ett är säkert i alla fall: det finns få bättre sätt att alienera en ung person än att peka ut ett modeplagg eller band och säga: been there.
Och att minnas allt du minns, säger mig att du blev intresserad av mode långt tidigare än jag? Men förutom LaCroix så känner jag till resten, men det beror bara på flitiga studier av modemagasin. Nu måste jag googla och fylla luckan.