Genus finns överallt. I ting, processer och relationer. Det är inskrivet i de vardagsobjekt som omger oss. Produkter, plagg och varor formges utifrån inkörda konventioner för färg, skärningar och design. Släta material och naturliga färger används på produkter som marknadsförs till män och ornamentik och skarpa eller konstgjorda färger på produkter som är tänkta att tilltala kvinnor. På så vis är designkonventioner med om att göra genus. Det manliga blir naturligt och okomplicerat. Det kvinnliga blir avvikande och konstruerat.
Rosa är den färg som idag oftast används när mode- och designföremål tydligt ska kommunicera att de vänder sig till kvinnor och flickor. Men så har det inte alltid varit. Vid förra sekelskiftet var rosa pojkfärgen och ljusblått flickfärgen. Det har Garber (1992) skrivit om i boken Vested Interests. Då sågs rosa som ett tecken på styrka och ljusblått som undfallande och vekt. Det är ett tydligt exempel för att diskutera att genus är konstruktioner. Det finns inget givet i hur färg och form associeras till män och kvinnor, det är något som skapas kulturellt. Men design som tydligt marknadsförs till antingen pojkar eller flickor, män eller kvinnor är inte bara problematiska för att de säger att könen är olika, de säger också att det bara finns två. Att du antingen är det ena eller det andra. Att det bara finns två möjligheter.
I boken ”Bara den inte blir rosa” diskuteras olika designobjekt där intentionen varit att göra något annorlunda. Objekt vars formgivare velat ska bryta med de designkonventioner som säger att flickor gillar rosa eller att män gillar raka linjer men inte blommor. Eller som säger att pojkar gillar seriehjältar och att kvinnor inte bryr sig lika mycket om teknik som män gör. Objekt som inte bara upprepar de genusstereotyper vi är vana vid att se i design, mode och reklam utan försöker att på det ena eller det andra viset bråka med, eller vända på de sätt som manligt, kvinnlig, pojkigt och flickigt vanligtvis framställs på i konsumtionssamhället.
En slutsats är att i fältet design är mode det område där experiment med kroppen och med genus går hem bäst. Modets värld är den där de flesta exemplen på produkter finns, som både är könsstereotypa och samtidigt utmanar gränser för sexualitet, kön och erotik. Trots det har feminismen haft ett tvetydigt och problematiskt förhållande till mode. Pamela Church Gibson (2000) är en av flera modeforskare som har försökt att lösa upp de ofta förenklade föreställningar som funnits om mode och modeindustrin inom stora delar av kvinnorörelsen. Varför har delar av feminismen varit så kritiska till mode, undrar Gibson som menar att moderiktig klädsel är ett komplicerat lexikon som innehåller många olika betydelser. Om mode är exploaterande, hur kommer det sig då att så många människor finner så mycket nöje i det, frågar hon?
Det är så klart inte bara bland modets avantgarde som det experimenteras med genus och kläder. Tidigare på Modearkivet har Blåkläders hantverkskilt och H&M:s satsning på kjol för män tagits upp. Kjolar för män används av företag och designers som sätt att väcka uppmärksamhet eller att framstå som normbrytande, vågade och nytänkande. Men det finns också mer nedtonade förändringar i våra sätt att klä oss. Som inte är så iögonfallande. 
Exempelvis damvarianter av arbetskläder, som sedan ett par år tillbaka finns hos de flesta tillverkarna. Det är plagg som liknar de gamla, men som är anpassade efter hur kvinnors kroppar uppfattas se ut och hur kvinnor tros vilja klä sig i verkstan eller på bygget. Det välkomnas av många kvinnor. Men inte av alla. De som gillar det ser det som upprättelse. Det kan tolkas som att de ifrågasatt att det som tidigare setts som det neutrala utgått från mannens kropp. Att andra inte gillar det kan tolkas som en kritik mot att de inte tycker att de passar in i den version av kvinnlighet och genus som skapas i stället. Att det är nya normer som görs. Det sätter fingret på en problematik som finns i design som försöker bryta med inkörda genusmönster. Den bekräftar ofta en syn på män och kvinnor som olika. Men alternativet är sämre. När inget görs ligger konventionerna kvar. Det är dilemmat. Det finns många exempel på det. De senaste åren har det blivit vanligt att en tidigare mansfigur kompletteras med en kvinnlig. Herr och fru Gårman och GB gubben och gumman är bara några. Ibland har sådana exempel viktiga roller som provokatörer. Andra gånger upprepar de bara en heteronormativ tvåkönsmodell.
Damkollektioner behövde hos exempelvis Blåkläder inte motiveras med annat än att ”tjejer har annorlunda kroppar, de vill ha bättre passform” och att ”de är en växande kundgrupp”. I tidningsartiklar om SSAB:s nya uniform för kvinnliga stålverksarbetare lyfts säkerheten fram. Kläder som inte passar kroppen blir en säkerhetsrisk på arbetsplatser där smält metall förekommer, menar några av stålverkskvinnorna. Det lyfts också fram att kläder som passar kroppen får bäraren att känna sig professionell. I förlängningen så handlar de plagg som erbjuds om vilka slags kroppar som uppfattas höra hemma på en viss plats.
Det exempel som främst diskuteras i ”Bara den inte blir rosa” är som redan nämnts tidigare på modebloggen Volvos konceptbil YCC. Projektgruppen som skapade bilen kämpade emot att fastna i förutfattade fack. Ett sådant var att undgå att bilen skulle uppfattas som feminin. Den fick inte bli rosa. Intressant var också att jämfört med arbetsklädsbranschen så var det inom bilindustrin långt mer komplicerat att tänka att kvinnor skulle göra en produkt eller begära en vara som var annorlunda än de som redan fanns. Bilar uppfattas i mycket högre grad som könsneutrala. Men det betyder inte att de är det. En tolkning är att mode- och klädindustrin alltid behövt förhålla sig till kroppen på något sätt och därför kommit längst med att experimentera där. Vi har vant oss vid att kroppar kan kläs på många olika sätt.
Boken finns att beställa här.
Dagens outfit – och andra inlägg i modebloggsdebatten
Alltså fick jag ännu en bekräftelse på att det inte bara är tjejer och killar som är födda på 80-talet som har starka associationer till modebloggarna, utan en betydligt bredare grupp. De mest populära bloggarna har inte bara blivit kändisar på nätet, utan även blivit bekanta ansikten för personer som kanske inte har fötts in i den digitala generationen.
Boken inleds med en intressant reflektion kring varför många modebloggar från början var anonyma, men hur det sedan kom att förändras och att fler bloggare istället valde att bli allt mer offentliga och personliga. Från att bloggarna har genomsyrats av anonymitet, har de blivit en effektiv kanal för att skapa starka personliga varumärken. En av Sveriges första bloggare, Eleonore Nygårds, uttrycker vad hennes blogg har betytt för henne:
- Den har gett mig en hel karriär! Jag har både fått jobb och hur många kontakter som helst. Det roligaste är att jag inte har sökt ett enda av de här jobben – alla har landat i mitt knä tack vare bloggen. Den är mitt digitala CV.
Boken är en skildring av ett fenomen som trots sin kraftiga utveckling under de senaste fem åren antagligen fortfarande befinner sig i en tillväxtfas. I boken beskriver Soxbo på ett träffande sätt hur modebloggarna växte fram i Sverige, hur de har fått utstå kritik, påverkat modemagasins verksamhet, blivit givna namn på front row, blivit allt mer intressanta för såväl modeföretag som PR-byråer, frekvent syns i traditionella medier och blivit allt mer professionella. Det som är den stora frågan är när uppföljaren kommer. För en sak är säker, om fem år kommer det behövas ytterligare en bok om hur historien om modebloggarna fortsätter under den första halvan av 10-talet.