For snart en måned siden holdte jeg et oplæg med titlen “Mode på mode på museerne!” på Nordiska museet i forbindelse med konferencen “Textilvetenskapligt nätverk?“. I mit oplæg talte jeg om det aktuelle museologiske fænomen, at mode er kommet i museernes fokus ikke alene som indsamlingsområde (indsamlingen af modetøj), men også som samarbejdspartner i form af modeindustriens virksomheder, som en kommerciel logik at drive museum efter og som et middel til at positionere museet som central partner for byer og lande i såkaldt ”place branding” politik.
Der er tale om et internationalt fænomen. Nordiska museet er til eksempel underlangt tendensen. ”Mode på Nordiska museet” er overskrifte på en del af museet profil og en ny permanent dragtudstilling – ”Modemakt / 300 år av kläder” – har mode som sit omdrejningspunkt. Andre eksempler er i Antwerpen, hvor der i 2002 åbnede et decideret modemuseum med museet MoMu. Det samme er sket i Chiles hovedstad Santiago med åbningen af museet Museo de la Moda i 2006. I England har dragtmuseet i Bath i 2007 skiftet navn fra at hedde Museum of Costume til nu at hedde The Fashion Museum. Og i Danmark har Kunstindustrimuseet i København fornyeligt erklæret mode som sit fremtidige satsningsområde. 
I min forskning er jeg optaget af at undersøge hvad der kendetegner de nye modemuseer og hvorfor mange museer tager samme strategiske beslutning og finder svaret i mode. Hvad er det mode kan? Kan mode pifte en gammel, støvet institution op? Gøre den sexy og klar til at gå på catwalken for at vinde de besøgendes opmærksomhed i den stigende konkurrence med andre kulturtilbud?
Men under konferencen på Nordiska museet kom jeg også til at tænke på om mode kun er svaret for museerne. Er det ikke også svaret for mange af os forskere, i håbet om at gøre os konkurrencedygtige i det politikere, samfundsdebattører og forskerkollegaer spår er oplevelsesøkonomien? Er det derfor vi blogger på modearkivet.se – et efter min mening fantastisk initiativ. Hvad tænker du som modeforsker?
Hilsen fra Danmark
2 Comments
Ett som är säkert är att kontextualiseringen av mode och dräkt verkligen har etablerat sig i den akademiska världen. Idag var jag på ett seminarium där deltagarna förenas av att på något sätt relatera till textilier i sin forskning. Dagens tema var “Dress codes in ancient Rome – clothing in a socio-cultural context” (Lena Larsson Lovén). Hennes projekt ingick i en stor europeisk satsning som handlade om kläder och identitet i antiken (DressID: Clothing and Identities).
I min okunskap trodde jag att “antikare” hade sysslat med sådana frågor sedan länge, men det är helt nytt att kontextulisera dräkten och att också relatera till mode. Och nu kan man också få forskningsmedel för detsamma.
Beror detta på att mode är på mode inom forskningen eller att forskningen, liksom museerna, ska arbeta med problem som är förankrade i samtiden? Det är ingen tillfällighet att så många olika discipliner och verksamheter relaterar till mode i dagens ekonomi, då olika aspekter av detsamma verkligen har en framträdande roll i många av de förändringar som vi kan se omkring oss.
Hej Elsa,
Tak for din kommentar. Ja, man kan undre sig over at modeperspektivet fortsat kan forekomme som nyt i andre fag i de der netop har opdyrket den aktuelle, dominerende, angloamerikanske modeforskning.
Og jeg tror du har meget ret i at det er kravet om samtidsrelevans, der gør at forskningen i disse år opdyrker modeperspektivet.
Det rejser så det næste spørgsmål. Hvornår går mode-perspektivet af mode? Og hvad vil det betyde for modeforskningen?
Hilsen
Marie