Just nu och fram t o m 10 januari 2010 pågår utställningen Kimono Fusion. Från ultratraditionellt till hypermodernt på Östasiatiska museet i Stockholm. Utställningen är ett samarrangemang med Rekostylisterna Aia Jüdes och Sanna Gebeyehu. Utställningen utgår på ett lekfullt sätt från kimonon och bubblar vidare in i dagens japanska subkulturer och modetrender.
I utställningen visas vintageföremål som bl a kimono och obi-bälten, blandat med spektakulära kreationer av några av Japans hetaste unga designers och konstnärer. Från Takuya Angels kreationer till streetsmarta barnsligheter från Shojono Tomo via handgjorda hårprydnader för unga geishor. Det s k fusion-rummet är unikt utformat med graffitikonstnären Shin Tanakas väggmålningar och hip-hopiga street origami-figurer med mönster inspirerade av gamla kimono. I high fashion-rummet presenteras Anrealage (Kunihiko Morinaga) och Suzuki Takayuki för första gången i Sverige. När Shin Tanaka jobbade på museet låg spraydimmorna täta och personalen trevade sig fram. Resultatet är en aldrig förut skådad omgörning av det vita rektangulära rummet. Fyra vintage-kimono utvalda i Japan av Aia Jüdes samt två kimono från museets samlingar visas bland de äldre föremålen.
Även om detta långt ifrån är första kläd/dräktutställningen hos oss, är det är första gången museet gör en renodlad modeutställning och responsen har varit god och stor. Ofta ses besökare i två eller tre generationer beskåda utställningen tillsammans, vilket jag tycker är extra kul. Varje gång vi gör textil/kläd/dräkt/modeutställningar kommer det stora skaror. Från museets samlingar bidrog denna gång endast två kimono, båda av furisode-typ (dvs kimono med mycket vida ärmar, avsedd för unga, ogifta kvinnor), daterade till sen Meiji-period (1868-1912) eller tidig Taisho-period (1912-1926). Med stor sannolikhet är det bröllopsplagg och de visar upp en ganska typisk uppsättning lyckobringande symboler för detta viktiga tillfälle i livet. Under sekelskiftet 18/1900 grundläggs en konvention för bröllopet där bruden bär flera plagg som en del i ceremonin, där plaggbytena visar och iscensätter hennes transformation från ogift till gift. Under 1900-talet tillkommer oftast även en västerländsk bröllopsklänning för japanska brudar.
Själv stod jag för några texter om just ”det äldre”, bl a fördjupande texter om kimono och obi som kan laddas ner. Dessutom var jag medarrangör av och föreläsare på en intensiv temahelg. Förhoppningen är att vi ska göra ett nytt program på utställningens sista helg, 9 eller 10 januari, för att fira av den. Nästa programpunkt i samband med Kimono Fusion är 26 november då det blir Pecha Kucha Night i samarbete med Svensk Form. Bland talarna finns bl a Aia Jüdes och jag själv.
Jag vill gärna välja en favorit i utställningen, men det går bara inte, så jag väljer tre! Först: rödrosa kimono från 1980-talet av rinzu-siden med shibori-dekor (reservagemönstring) i form av tallmotiv, jacka och byxa av Takuya Angel gjorda av uchikake-tyg (uchikake, plagg som bärs utanpå kimono, ursprungligen buren av samurajkvinnor under Edo-perioden, 1600-1868, nu ofta på bröllop) samt klänning i blandade material av Suzuki Takayuki (från höst-kollektionen 2009). Suzuki Takayuki tycks i sin design förena den ”sjabbiga skönheten” (wabi-sabi) med konnotationer till 1500-talets teceremoniestetik och den sedan 1980-talet ruffiga tendensen i modet, introducerat av bl a Rei Kawakubo/Comme des Garçons.
Petra Holmberg, intendent Östasiatiska museet
5 Comments
Åh så roligt att läsa!
Hur förhåller man sig till det samtida japanska modet i utställningen?
Blir alltid lite lätt nervös när just “modeutställningar” är i ropet, äldre stilar eller drag i klädedräkten brukar man ha koll på men det är oftast smärtsamt dåligt med samtida kunskap. Ställer man ut Kawakubo, Yamamoto och Watanabe? Ställer man ut dem med vettigt material i anslutning?
B
Tack Eva och Benjamin!
Intressanta frågor, B! Såvitt jag vet hade Rekostylisterna flera designers som de försökte få med i utställningen, Kwawkubo var en av dem (skulle ha varit “solo” i såfall) men valet föll på Suzuki Takayuki och Anrealage. Det är inte en kronologisk utställning om “japanskt mode” så om det finns relevant material i anslutning är väl en öppen fråga. Själv hade jag gärna sett kopplingar bakåt i historien, just för att “kimono fusion” inte är ett nytt begrepp, egentligen, men av olika skäl blev det inte så. Dock hade jag ett föredrag om detta på en temadag. I en historisk kontext sätts ju saker mer i sitt sammanhang och framstår kanske inte som så “märkliga”, “omvälvande” etc. I samband med specialvisningar som jag hållit nämner jag bl a Kawakubo i “high fashion”-rummet, ibland får man förlägga info till mer flyktiga former än den handfasta utställningen. Det vore roligt om du har möjlighet att komma till ÖM och själv se och sedan höra vad du tycker! Du är mycket välkommen
Tillykke med udstillingen. Jeg må til Stockholm igen
Ved du hvorfor at I har valgt netop nu at lave en modeudstilling og ikke en mere traditionel dragtudstilling, som tidligere? Og hvad definerer I på ÖM som forskellen på de to udstillingstyper? Jeg er nysgerrig fordi jeg netop er begyndt et forskningsprojekt om det jeg kalder “modemuseet”, dvs. at mode får en større plads på vores museer – alt fra de kulturhistoriske til de kunsthistoriske museer.
Tack så mycket, Marie! Dina frågor är mycket relevanta och spännande. Jag tror att vi genom samarbetet med Rekostylisterna redan där gjorde valet att göra en modeutställning pga deras erfarenhet av samarbeten, kontakter och projekt med “modevärlden”.
Min erfarenhet av museets tidigare dräktutställningar är att jämfört med dem är att hela miljön/helheten på Kimono Fusion är en “produkt”/”kreation” eller resultatet av en “designvision”, ganska tydligt en del av “upplevelseekonomin” som du så intressant berättade om på textilvetenskapliga konferensen på Nordiska museet (där jag också var).
Hoppas du har tid att komma till museet innan 10 januari, hör gärna av dig i såfall!