En utav dagarna i Venedig var jag på väg till Peggy Guggenheim museet i stadsdelen Dorsoduro. Av en slump gick jag förbi en liten studio som snabbt fångade mitt intresse. Studion, som sedan 1985 drivs av träkonstnären Loris Marazzi, är fylld med kläder. Det som däremot skiljer just de här kläderna, från de som går att hitta i alla de andra fantastiska modebutikerna i Venedig, är att de är tillverkade i trä. Den lilla studion är fylld med allt från skjortor, väskor, skor till paraplyn. I entrén till studion möts besökaren av en svag doft av trä som gör skapelserna än mer fascinerande.

Under mitt besök fick jag möjlighet att byta några korta ord med Loris Marazzi. Till skillnad från mig själv, som hade all tid i världen, hade Marazzi dessvärre fullt upp. Men även fast mötet var kort så fick jag en bild utav hur hans kundkrets inte bara består av människor bosatta i trakten, utan av människor från världens alla hörn.

Även fast näst intill samtliga av hans skapelser inte går att bära av förklarliga skäl, finns det några undantag. Ett roligt exempel är en fluga, som för den som är lite extravagant lagd, säkerligen kan vara ett spännande inslag för festliga tillfällen.

Till skillnad från hur Marazzi tillverkar sina skapelser, är metoden för att tillverka kläder med hjälp av trämassa en teknik som har funnit sedan 1892. I boken “Nylon, the story of a fashion revolution” beskrivs bland mycket annat hur Viskos Rayon kom till som ett resultat av de brittiska kemisterna Charles F. Cross och Edward J. Bevan experiment. De var de första att utveckla en tillverkningsmetod där trämassa behandlades med hjälp av bland annat kaustiksoda för att framställa en guldfärgad substans som de kallade viskos. Med hjälp av viskos, kunde rayon (konstsilke) framställas vilket bland annat Svenska Rayon-aktiebolaget började arbeta med i början på 1940-talet. Svenska Rayon-aktiebolagets fascinerande historia har bland annat Jan Jörnmark skildrat.

I vår samtid, där hållbarhet allt mer diskuteras inom bland annat modebranschen, är det spännande att läsa om hur tekniska framsteg har påverkar hur klädproduktion har utvecklas, särskilt i termer av materialval. Modeföretag världen över har under senare tid allt mer börjat experimentera med olika material, och allt fler erbjuder sina kunder ekologiska alternativ såsom ekologisk bomull och ull.

Även fast jag inte fick möjligheten att fråga träkonstnären Marazzi hur han resonerade kring materialval inom textilproduktion, misstänker jag att han även fortsättningsvis kommer att föredra att skapa sina konstverk med hjälp av hela trästycken, och inte med hjälp av trämassa. Så för den som har vägarna förbi Venedig, är hans studio en spännande plats att besöka.

Har du ett spännande ämne som du vill skriva om? Kontakta oss gärna via red@modearkivet.se så berättar vi mer om hur du kan bidra.

På återseende och glad sommar!

Alvin Toffler

År 1980 myntade författaren och framtidsforskaren Alvin Toffler begreppet prosumers, som på svenska går att översätta till prosumenter, i boken ”The Third Wave”. Vad är då en prosument?

Kortfattat delar Toffler in den samhällsekonomiska utvecklingen i tre epoker eller vågor. Under den första vågen bestod västvärlden framförallt av jordbrukssamhällen. Människor var självförsörjande och producerade för sin egen konsumtion. Den andra vågen startade i samband med industrialismen. Då började människor till skillnad från tidigare producera för en marknad. Toffler beskriver att det var i samband med den andra vågen som begreppen producent och konsument först blev riktigt tydliga, då samhället enkelt kunde delas upp i de två olika kategorierna.

Var befinner vi oss då idag? Toffler beskriver hur den samhällsekonomiska utvecklingen håller på att förändras – den här gången mot att människor återigen i allt större utsträckning börjar producera för sin egen konsumtion. Dock är det inte en återgång till ett jordbrukssamhälle det är frågan om, utan snarare en ny fas i den samhällsekonomiska utvecklingen som går att identifiera inom flera branscher och sektorer. I den tredje vågen har prosumenter växt fram vars betydelse har blivit allt tydligare. En prosument är en sammanslagning av orden producent och konsument, och är konsumenter som anammar attribut som traditionellt är mer förknippade med producenter. Prosumenter utmärker sig genom att de producerar för sin egen konsumtion, istället för att enbart konsumera varor och tjänster som producenter erbjuder dem.

I ”The Third Wave” lyfter Toffler fram en rad olika exempel på vart utvecklingen är på väg och illustrerar hur konsumenter i allt större grad blir integrerade i produktionen av varor och tjänster, och därmed blir prosumenter. Allt från sjukvårdsektorn, finansbranschen till resebranschen har och håller fortfarande idag på att förändras och anpassas efter den nya utvecklingen. Istället för att som förr gå till doktorn för att mäta blodtryck eller genomföra ett graviditetstest, utför allt fler konsumenter dessa tjänster på egen hand i hemmen. Istället för att träffa en banktjänsteman för att genomföra transaktioner eller betalningar genomför konsumenter själva dessa tjänster via sina internetbanker. Istället för att gå till ett charterbolag för att köpa en utlandsresa, använder många konsumenter internettjänster som erbjuder dem möjligheten att själv engagera sig i produktionen av en resa, allt från hotell till restaurangbokningar. Kort och gott håller allt fler konsumenter på att utvecklas till prosumenter.

Den stora frågan är: hur påverkas modebranschen av utvecklingen? Det är tydligt att modebranschen precis som många andra branscher anpassat sig till utvecklingen; allt från hur olika typer av modeprodukter såsom plagg och accessoarer produceras till hur förutsättningarna för konsumenter att ta sig an en designerroll har förändrats.

Antagligen har modekonsumenters möjlighet att själva bestämma över utformningen av sina plagg aldrig varit så stor. Via nätet finns det massvis med internetbutiker vars affärsidé är att erbjuda konsumenter möjligheten att designa plagg; exempelvis skjortor, kostymer och t-shirts. Dessutom erbjuder flera av nätbutikerna sina konsumenter att få plaggen uppsydda efter deras egna mått.

Parallellt har konsumenter, tack vare digitaliseringen och Internet, fått nya förutsättningar att börja agera som modeproducenter. Konsumenter som själva designar och syr plagg har via nätet fått godare möjligheter att komma i kontakt med andra konsumenter med samma intressen. På den svenska marknaden finns det flera intressanta exempel på hur konsumenter, bland annat via bloggar, har börjat starta affärsverksamheter där de erbjuder andra konsumenter olika typer av designade produkter, allt från accessoarer och skor till vackra illustrationer som trycks på exempelvis linnen och tygkassar.

Detta är två exempel på hur gränsen mellan modeproducenter och modekonsumenter blir allt mer otydlig, och att förhållandet mellan producent och konsument håller på att förändras även inom modebranschen.

För närvarande håller vi på med en studie där vi undersöker hur prosument-fenomenet går att identifiera och hur det sprider sig inom den svenska modebranschen. I höst kommer vi återkomma med fler exempel, tankar och reflektioner kring utvecklingen.

Redan i tidig ålder väcktes Twitts intresse för mode. Hon föddes i Melborne, Australien, och var under uppväxten bosatt i England, Indien och Tyskland för att slutligen slå sig ner i New York där hon sedan hösten 2009 designar under det egna varumärket ZÖETWITT. Twitt beskriver att hon redan som tonåring drömde om att skapa sitt eget märke.

“Since I was a teenager I had this concept of a capsule label: to create a label of basics in lightweight, tactile fabrics that are natural and healthy. I knew the basics had to be innovative and well designed, so as the idea marinated in my mind for a decade and finally came to fruition in Fall 2009 when I launched a line of multi-functional basics in a superfine Italian wool and silk jersey blend.”

Hittills har hon hunnit med att lansera två kollektioner. I hennes senaste kollektion har hon valt att experimentera med nya material som hon tidigare inte har använt såsom läder och handstickad merinoull.

“I just keep building on my classic pieces gradually and adding small embellishments. The way in which I design and expand is the same way that I see my collection: a layering concept. Add and subtract.”

Twitts senaste kollektion beskriver hon som multifunktionell, självständig och med enkelhet som huvudsaklig inspirationskälla.

“I wanted to take basics to the next level- to be able to create pieces in beautiful materials that are compatible with the lifestyle of the modern woman.”

Hon beskriver New York som en spännande plats både att bo och verka i, då kreativitet är något som genomsyrar staden. Twitt beskriver att kreativitet är det som är det huvudsakliga skälet till varför New York är en av modets världshuvudstäder. Det som saknas i New York är några professioner där de världsledande finns på andra platser i världen.

“If you want to find a couturier you go to Paris, and if you want an expert tailor, you go to Italy. There are definitely things we are lacking, but they’ve never been considered our specialty so I don’t think it’s been too relevant to the American fashion industry”

På grund av finanskrisen tror Twitt att färre designers väljer att starta egna märken. Utifrån investerares perspektiv har de osäkra tiderna medfört att färre vågar satsa på unga och oetablerade designers. Och varför skulle investerare våga göra det när de väletablerade modehusens räkenskaper visar svaga siffror frågar sig Twitt. Det är vanligare att unga designers istället väljer att söka sig till modehusen under några år för att lära sig industrin.

“There are some very successful exceptions to that rule who have started straight out of fashion school. I think the industry loves them fresh.”

Twitt utforskar fortfarande möjligheterna att använda Internet och sociala medier för att marknadsföra och sälja sina kreationer. För tillfället håller hon på att utveckla en satsning för att öka internetförsäljningen via hennes webbsida. Hon har dock fått erfara vilken påverkan nätet kan ha för hennes affärsverksamhet i samband med att stadsguiden Daily Candy gjorde en intervju med Twitt.

”When they did a piece on us, our website got 400 hits in one morning, so it really did drive sales.”

Hennes bild av svenskt mode består inte enbart av H&M utan av många av de svenska modemärken som kännetecknas av en hög modegrad. Twitt menar att Sverige dominerar modet för tillfället.

“Acne, Nudie, Cheap Monday, J. Lindeberg. Swedish clothing is super hot right now. It’s a total Model Off Duty look. The lines are so clean and it is true to it’s aesthetic. I have a love affair with Acne. The way they merge fashion with art in a way that is very unpretentious.”

Twitt beskriver att design- och ikonsamarbeten, som har ökat allt mer under de senaste åren, är något som europeiska modeföretag definitivt kan hämta inspiration från USA för att utforma.

“H&M uses the same model, but I think one of the better ideas coming out of America in fashion recently has been the Target collaborations with the high end designers and fashion houses such as Karl Lagerfeld, Zac Posen, and most recently Liberty of London. It is, in my opinion, one of the most innovative and effective concept that delivers style to the masses. And thank God for that. We all a little need help.”

Zoe Twitts märke ZOËTWITT hittar du här.

Margit Brandt var som modedesigner frontløber for dansk ungdomsmodetøj. Hendes karriere i den danske modeverden startede i 1965 sammen med hendes mand, Erik Brandt, med agentur på franske Louis Féraud’s frakke-, dragt- og kjoledesign til det skandinaviske marked. I 1966 lancerede parret Brandt deres egen modekollektion under varemærkenavnet B-age, hvis navn stod for Brandt’ernes modeunivers og for deres målgruppe, de unge, som hverken er teenagere eller voksne. Året efter introducerede de varemærkenavnet Margit Brandt, som de helt frem til i dag har holdt fast i.

Flere ting i udstillingen er interessante at bide mærke i. For eksempel, at modevirksomheden Margit Brandt tidligt så fremtiden rent forretningsmæssigt ligge inden for sammenkoblingen af modedesign, PR og branding. Produktionen af tøj i Danmark havde trange kår i 1960’erne i takt med øget konkurrence fra udlandet. Modedesign blev anset som svaret på beklædningsindustriens overlevelse og Margit Brandt den foretrukne at indgå aftaler med. Royalty-kontrakter på Margit Brandt’s modedesign var af den grund kernen i modevirksomhedens forretningsmodel. Disse sikrede den en fast indtjening og gjorde at de undgik at ligge inde med et lager af gårdagens modetøj. Men samtidig udfordrede det kollektionernes sammenhængskraft. Hvad der afgjorde kollektionernes indhold var groft sagt, hvilke samarbejdsrelationer der forudgående var etableret.

Et andet eksempel er, hvordan Margit og Erik Brandt havde en magnetisk effekt på særlig den danske presse. De så pressens potentiale i forhold til at udleve deres drøm om eget modehus og udenlandsk eksport. De var ikke blege for at provokere datidens danske samfund gennem medierne eller offentlige happenings. Det faldt dem naturligt at have blikfang. De levede, med andre ord, med den catwalk-økonomi de allerede selv var en del af og trådte tidligt i deres karriere ind og blev en del af dansk celebritieskultur.

Gennem de 15 år udstillingen skildrer, viste Margit Brandt sine evner som modedesigner og modevirksomheden Margit Brandt den nye retning for dansk beklædningsindustri med satsning på modedesign, salg og markedsføring, der overtid skulle få den konsekvens i samklang med en øget globalisering at transformere industrien til modeindustri.

Margit Brandt eksisterer fortsat den dag i dag, efter en kortere pause i løbet af 1990’erne og begyndelsen af 2000-tallet. I samarbejde med et designteam, med parrets datter Julie Brandt Dam som virksomhedens kreative direktør og produktionsvirksomheden Metropol Aps. Hendes, lanceres nye kollektioner med afsæt i virksomhedens historie og fortsætter et sandt dansk modeeventyr.

Velkommen til WALK ON THE WILD SIDE – Margit Brandt Modedesign 1965-1980!

WALK ON THE WILD SIDE – Margit Brandt Modedesign 1965-1980
11. juni – 19. september 2010, Kunstindustrimuseet, Bredgade 68, København.
Åbent tirsdag til søndag kl. 11.00-17.00
www.kunstindustrimuseet.dk

Så börjar Jennifer Craiks senaste bok ”Fashion: The Key Concepts” från 2009. Kanske är det just motstridigheten i modet som är så fascinerande, fortsätter hon.

Craik som är professor i Cultural Studies i Australien har skrivit flera böcker om mode, mest känd är kanske ”The Face of Fashion” från 1994. Hon har tidigare bland annat drivit en diskussion kring hur mode ska definieras i förhållande till kläder och hävdat att det är problematiskt att bara utgå ifrån samtida, västerländska klädpraktiker när mode ska diskuteras. När mode skiljs från kläder blir kläder så lätt förstått som det där mindre intressanta, det som bara finns där oreflekterat, medan mode förstås som det som reflekterar vår samtid och som har en intention. Det är en åtskillnad som lätt upprepar en syn på samtida västerländska klädpraktiker som mer komplicerade än andra tiders och kulturers.

När termen ”mode” används för att tala om elitdesign eller mer färgstarkt gatumode och termen ”kläder” används för att tala om människors vardagsklädsel skapas en skillnad som bygger på värderingar. ”Mode” ses då alltid som mer värt än ”kläder”.

I nya boken fortsätter hon med att betona vikten av att mode är så mycket mer än det som syns på visningar, i kollektioner och på museer. Mode finns överallt, i många former och utifrån många erfarenheter. Det som hon kallar ”det moderna, eurocentriska modesystemet” skiljer sig ändå från många andra modesystem på två viktiga punkter, menar hon. Det är dels sammanvävt med konsumtionskultur och det har dels kortare livslängd än andra.

Fashion: The Key Concepts är en introduktion till modets komplexa värld. Den vänder sig främst till studenter men kan läsas av många fler. Den är rikt illustrerad och innehåller en mängd intressanta exempel, om färgen svart, om kroppsideal, om revolutionärt mode och om kosmetika. Kapitlen handlar om politik, om mode som kulturindustri, konst, modecykler och om populärkultur. Fallstudierna spänner mellan Coco Chanel, hijab, Benetton, underkläder, second hand, meterosexuella män och mycket, mycket mer.

En perfekt sommarläsning som kan packas med i strandkorgen alltså!

En annan intressant utveckling är att möjligheterna för oetablerade designers att nå framgångar har blivit betydligt bättre. I relation till bloggfenomenet har dock den här utvecklingen inte fått lika stor uppmärksamhet. Precis som att konsumenter sedan några år tillbaka allt mer har börjat utmana traditionell modejournalistik, har digitaliseringen och Internet inneburit att nya karriärvägar för oetablerade designers växer fram.

I en intervju beskriver Sam Sisakhti, grundaren till UsTrendy.com, att det är svårt för oetablerade designers att hitta finansiärer och att få återförsäljare är villiga att ta risken att satsa på oetablerade märken.

Sam Sisakhti, grundare av US Trendy

Det är det främsta skälet till varför Sisakhti bestämde sig för att starta US Trendy under 2009. Via webbsidan kan oetablerade designers ladda upp sina portfolios. Därefter får besökarna rösta på de portfolios och plagg som de tycker är mest attraktiva. De designers som hamnar högst upp i omröstningarna får hjälp av US Trendy att producera och marknadsföra sina plagg. Dessutom ges de möjligheten att få sälja sina plagg till en global marknad via nätet, få värdefull respons från såväl konsumenter som andra designers och skapa nätverk med andra kreatörer.

Dee-Dee Shkreli

Det finns flera liknande amerikanska exempel på webbsidor som erbjuder oetablerade designers likande möjligheter, exempelvis Threadless som framförallt inriktar sig på mönster samt tryck och Infectious som specialiserar sig på olika typer accessoarer.

Hur kommer då maktbalansen mellan väletablerade designers vid de stora modehusen och oetablerade designers förändras av utvecklingen? Todd Blumenthal, adjungerad professor i Fashion Merchandising Management vid the Fashion Institute of Technology, menar att etablerade designers kommer att behålla sitt inflytande under lång tid framöver och uttrycker i en intervju att:

“I think you still need those creative forces to help manage the ideas and thoughts. The fashion industry has its experts who make decisions everyday and the truth is maybe you need a balance.”

I den mycket läsvärda boken Fashion-ology – An introduction to Fashion Studies av Yuniya Kawamura diskuteras designers roll i olika modesystem. Kawamura beskriver att då designer inte är en skyddad titel eller ett licensierat yrke innebär det att andra typer av legitimering tar sig uttryck och blir avgörande. En viktig poäng som Kawamura förmedlar är att källor till legitimitet håller på att förändras.

“The production of fashion used to be in the hands of the French system, but it is becoming difficult to distinguish production and consumption, and both are occurring elsewhere. For consumers in postmodern societies, anything and everything can be fashion. Any item of the clothing has the possibility of becoming a fashion. The source of legitimation that came from hegemonic Paris and the French establishment is, therefore, losing its power.”

Ett bra exempel på utvecklingen går att se i de amerikanska plattformar för oetablerade designers som nu håller på att växa fram. Huruvida de verkligen kommer att kunna utmana de stora stjärnorna på designerhimlen återstår att se. Men att förutsättningarna har blivit bättre kommer mycket väl kunna innebära att fler tar tillvara på sina talanger. Det kommer inte bara gynna unga designers som vill etablera sig, utan även konsumenter som letar efter nytänkande och unika kreationer.

Foto: Hans Hammarskiöld

Modefotografi beskylls ofta för att förmedla problematiska och falska bilder av kvinnor. Bilderna av modeller som är unga, magra och vackra uppfattas sällan ha något gemensamt med verkliga kvinnors kroppar. Skönhetsideal är inte konstanta utan skiftar med tiden. De senaste 100 åren har modebilder visat såväl plattbystade och sportiga kvinnokroppar som kurviga. Dagens modeller är långa och smala med ibland nästan barnlika kroppar. Det är ett nytt sätt genom vilket kvinnokroppen underordnas specifika kropps- köns- och skönhetsnormer. Samtidigt kan också det tolkas på fler sätt än ett. De ibland nästan omänskliga kroppsbilderna kan tolkas som en frikoppling från kvinnans historiska och ständiga koppling till naturen som möjliggör nya sätt att förstå kön. Måhända är det en alltför optimistisk tolkning. Klart är i varje fall att många modeller har makt och att de skönhetsideal som de representerar inte på något enkelt sätt är underordnat en entydig patriarkal struktur.

Bilder av vackra kvinnor är tänkta att behaga betraktaren, att väcka begär. Reklamen visar upp kroppar på särskilda, och ofta fragmentariska sätt där modellernas personlighet och individualitet sällan är i fokus. Kroppsdelar, skönhet och sexualitet med syfte att skapa visuell njutning hos betraktaren är mer vanligt.

I feministiska bild- och filmanalyser är begreppet ”den manliga blicken” väl etablerat. Begreppet handlar om att tittande är en maktrelation. Det är inte en neutral praktik, utan sker i en viss miljö. Tittande är både ett resultat av maktskillnader samtidigt som det också medverkar till att skapa skillnader. Det finns också en maktrelation mellan att ”titta” – som är en aktiv praktik och ”tittas på” – som är passivt. Teorin om ”den manliga blicken” har använts mycket för att förklara förekomsten av attraktiva kvinnliga kroppar i reklam, underhållning och film, men har senare också kritiserats för att maskera skillnader och förändringar.

I mer sentida feminism har andra perspektiv som uppmärksammar skillnader och motsättningar blivit mer vanliga. Enkla motpoler mellan manligt och kvinnligt har också ifrågasatts samt att blickar enbart skulle konstrueras utifrån maktrelationer om kön. Blickar konstrueras också genom klass, ras eller exotiska roller. Under 1980-talet och framåt blev det också mer vanligt att män dök upp i de roller som kvinnor synts i tidigare, med Calvin Kleins manliga underklädesreklam i täten.

Reklamen är inte den enda plats där nakna kroppar avbildas med syfte att dra in pengar. Under 00-talet blev kalendrar med bilder av nakna människor ett nytt sätt att samla in pengar till välgörenhet. Inspirationen kom från filmen Kalenderflickorna från 2003 med Helen Mirren i huvudrollen. Ett par år därefter syntes kalendrar i olika former, bland annat med lättklädda brandmän, en ofta erotiserad manlig yrkesgrupp. En del av dessa kalendrar visade upp människor som liknade reklamens bilder. Andra visade människor som såg annorlunda ut. Kalenderflickorna visade exempelvis medelålders kvinnor som syltade och saftade i hemmiljö. Så gjorde också den svenska versionen av kalenderflickorna, dvs. visade andra kvinnokroppar än de som vanligtvis exponeras i samtida visuell kultur, den kalender som gjordes av den så kallade 1,6 miljonersklubben och vars syfte var att samla in pengar till medicinsk forskning som tog hänsyn till kvinnors kroppar.

I Göteborg gjordes 2006 ett försök att skapa en manlig pinupp-kalender som vände på den manliga blicken och kastade om förhållandet mellan att ”tittas på” och att ”titta”. Kalendern ”Hunks of Hisingen” visade lättklädda män i olika miljöer i ett bildprojekt som både syftade till att kritisera reklamens förenklade framställningar av mänsklig skönhet och ge kvinnor en chans att kunna njuta av mäns vackra kroppar på samma sätt som män kunnat njuta visuellt av kvinnors kroppar, en idé som funnits tidigare hos bland andra Germaine Greer. I CFK-rapporten ”Den kvinnliga blicken möter ”Undressman”: manlig erotik i en svensk feministisk kalender diskuteras kalenderprojektet och hur manliga pinuppor kan förstås teoretiskt samt om det alls är möjligt att vända på blickar.

Rapporten kan laddas ned på CFK:s hemsida.

Bidapa beskriver sig som en impressario, en person som arbetar med att organisera och marknadsföra exempelvis modeshower. Bidapa arbetar framförallt på kommersiell basis både i Indien och internationellt. Bland annat i USA, Singapore, Dubai och Sri Lanka.

Vi möter Bidapa i hotellbaren på Elite Park Avenue en solig fredagseftermiddag i Göteborg. Han befinner sig i Göteborg tillsammans med ytterligare tre designer som under helgen ska visa färgsprakande indiskt mode för en västsvenskt publik.

Bidapa beskriver att han fick sin första bild av Sverige genom Stieg Larssons böcker som han tidigare under året började läsa. Då hade han inte en tanke på att han bara några månader senare skulle befinna sig i Sverige och i Göteborg. Förutom den bild som han har skapat med hjälp av böckernas värld har även svenska storföretag såsom ABB och Ericsson, som har en stor närvaro i Indien, format hans uppfattning.

- In a way it is a bit of a faceless presence. We do not see any cultural exchanges, we do not get Swedish musicians or theater. It’s always the big business that comes in over there. And when big business comes into a country, then they tend to indianize a lot also.

Bidapa beskriver att han tror att många svenskar har förutfattade meningar om Indien och om indiskt mode. Han beskriver att Indien är ett land med två sidor, dels det traditionella som många förknippar med Indien men även det betydligt mer moderna Indien som under de senaste decennierna allt mer har kommit att präglat landet.

- India has moved forward very well, especially in terms of fashion. I was thinking about this yesterday, we have like 2000 years of textile history but only 20 years of fashion history.

Bidapa beskriver att traditionella indiska plagg, såsom exempelvis sarin, är draperade och att Indien inte har samma historia av skräddade plagg. Även den långa traditionen av olika vävtekniker, såsom Ikat, har starkt präglat den indiska marknaden. För ungefär tjugo år sedan började indiska designer sakta men säkert etablera sig och vinna framgångar. De utmaningar som indiska designer står inför enligt Bidapa är att traditionellt indiskt mode i vissa fall är svårt att exportera.

- Indian cloths by their definition do not export very well. It’s very difficult to wear Indian cloths in international sorts of scenarios. You could look like you are going to a costume party.

Den indiska modeindustrin befinner sig fortfarande i en tillväxtfas menar Bidapa. Från att för ungefär tjugo år sedan börja etablera sig på den inhemska marknaden i Indien börjar indiska modeskapare nu vänta blicken ut i världen. Hittills har många av de indiska modeskaparna vunnit framgångar i exempelvis London och New York, till stor del på grund av att det finns många indier bosatta där. Nästa steg är att inte bara exportera traditionellt indiskt mode till indier bosatta utomlands utan även börja exportera modernt indiskt mode till en global marknad.

Mer om den indiska modevisning i Göteborg som Prasad Bidapa var med att arrangera hittar du här.

I början av visningen bjöds på kreationer signerade Neelanjana Ghose med tydlig inspiration från traditionellt indiskt mode. Ghose visade främst upp vackra saris med intensiva färger och vackra broderier.

Därefter visade Rahul Mishra upp plagg vars syfte var att beskriva strukturomvandlingar och den problematik som de kan medföra i termer av exempelvis miljöpåverkan. Precis som Ghose använder Mishra indiska textilier för sina plagg, men till skillnad från Ghose är Mishras plagg anpassade för en internationell marknad. Även fast kreationerna är anpassade till en global marknad var de indiska influenserna dock enkla att identifiera.

Avslutningsvis visade Wendell Rodricks upp plagg som var betydligt svårare att spåra till Indien. Rodricks tillhör en av de första generationerna av indiska modeskapare som på ett framgångsrikt sätt etablerade sig på den indiska modemarknaden. Detta till trots att han till skillnad från traditionellt indiskt mode istället har valt att undvika starka färger, intensiva broderier och i stor utsträckning använder svalare färgval.

Modevisningen ingick som en del i ett större kulturutbyte mellan Göteborg och Calcutta. Senare i år får designer och konstnärer från Göteborg tillfälle att visa upp sig i Indien. För dig som missade modevisningen i lördags finns det fortfarande möjlighet att se utvalda delar av alla de vackra kreationer som visades upp. Mellan den 17 maj till 13 juni kommer några av plaggen finnas på Vasa Konsthall vid Chalmers. Nedan ges ett smakprov av de plagg som visades upp under visningen.

[View with PicLens]