Katja Geiger, formgivaren bakom företaget Katja of Sweden, är en fullkomligt fascinerande person som verkligen passar att lyfta fram på kvinnodagen. För ett decennium sedan gavs biografin Katja of Sweden. Mode och design utan gränser ut och i år finns den med på bokrean. Texten har skrivits av Lars Åhlander, men det är Katja Geiger som pratar om sitt liv, som om de satte på bandspelaren och sedan lät den rulla. Först tyckte jag att det var lite väl enkelt och önskade mig mer kontext, men kapitulerade snart för berättarsättet, närvaron och de slående analyser som fanns insprängda här och där. Tilläggas kan att boken har ett rikt bildmaterial, som ni ser exempel på här.

Katja Geiger började på Konstfack 1938, fortsatte till Beckmans 1940, arbetade parallellt som modetecknare på DN och ritade även annonser åt MEA, bestämde sig för att ta sig till USA, började på Parsons School of Design i New York 1946 och presenterade sin första klädkollektion 1949. Det anrika lyxvaruhuset Lord & Taylor köpte kollektionen och en stor artikel i New York Times gjorde enligt uppgift Katja of Sweden berömt över en natt. Katja Geiger bjöds in i TV-soffor och hennes kläder syntes i TV-såpor. En bit in på 1950-talet flyttar hon på grund av sjukdom och familjeskäl tillbaka till Skåne, med den fasta förvissningen att varumärket var väl inarbetet i Amerika och att det skulle gå att driva företaget från det avsides Huaröd. Hon etablerar ett samarbete med MMT, Malmö Mekaniska Tricotfabrik, som varar i två decennier. MMT syr upp de kläder som hon designar och det var ett ovanligt grepp inom svenska beklädnadsindustri, att anlita en stjärndesigner. Med skotillverkaren Gyllene Gripen skapas en liknande relation, som verkar ha sträckt sig fram till företagets konkurs i början av 1970-talet. Efter en konfliktfylld skilsmässa med MMT och en mycket jobbig konflikt med Skattemyndigheten flyttar Katja Geiger tillbaka till USA i slutet av 1970-talet och, hör och häpna, inleder en andra karriär som framgångsrik heminredningsdesigner vid nästan 60 års ålder. I mitten av 1990-talet kommer hon motvilligt åter tillbaka till Skåne, mer eller mindre tvingad av familjeskäl. I dagarna fyllde hon 90 år.

Boken om Katja Geigers liv är intressant att läsa utifrån en rad perspektiv, inte minst därför att den handlar om en mycket framgångsrik och målmedveten kvinna i en nästan totalt mansdominerad värld. Kvinnans ställning är ett bärande tema i boken, både i relation till kläder och till att driva ett företag.

Katja Geiger beskriver hur hon redan i början av 1940-talet reflekterar över hur begränsande tidens franska klädmode var, att man var tvungen att röra sig som en dam och korsa benen rätt när man satt på en stol. Modet fann hon stå i skarp kontrast till den heminredning, de möbler och den arkitektur som hyllades. Senare sa hon att hon ville göra kläder ”som gjorde att man kunde slänga sig ned i en Bruno Mathsson-stol utan att behöva tänka på hur ’kvinnligt korrekt’ man satt, bara känna sig ledig och bekväm”. Jerseytrikå var svaret och MMT utvecklade en variant som kallades 3T-jerseyn (tvätta-torka-ta på). Genom att trikån hartsbehandlades blev den krympfri, skrynkelhärdig och lätt att tvätta. Genom att skapa sköna, bekväma kläder som var lätta att sköta och leva i ville Katja of Sweden bidra till kvinnans frigörelse.

Kläderna var tänkta att bäras utan formande underkläder och en av invändningarna var att plaggen avslöjade så mycket, vilket också var meningen: de skulle vara som en andra hud. Katja Geiger var övertygad om att såväl gördlar som bysthållare skulle försvinna. En episod i boken handlar om hur hon vid en visning i New York i slutet av 1960-talet drog ned skrattsalvor när hon framhöll detta och vid presskonferensen efteråt bet hon ifrån och sa att det ”egentligen är tragiskt när vi måste skratta åt att vår egen kropp inte blir accepterad som den är”. Behån har ju överlevt och Katja Geiger menar att hon senare insåg att den var mer funktionell än hon först förstått.

De skor som Katja Geiger formgav, och som är den del av sitt skapande som hon i efterhand säger sig vara mest stolt över och som hon bedömer som det mest banbrytande, hade också frigörelse som bärande idé. När högste chefen för Gyllene Gripen fick se hennes skoprototyper i slutet av 1950-talet sa han att de var perversa, att de inte var skor. Varpå hon ska ha svarat att det inte var direktören eller hans generation som skulle köpa dem, utan unga kvinnor som längtat efter möjligheten att kliva fram med naturliga steg. När hon ville få sin skodesign bedömd av chefredaktören för Form, sa han att han inte förstod hennes skor, att han tyckte att kvinnan skulle framhålla sin skönhet. Höga klackar framhävde kvinnans sköna form på fot och ben. Besviken undrade Katja Geiger varför mode betraktades så konservativt: ”Tänk vilken frihet från konventioner till exempel stolen har uppnått. Kan du inte tänka på att design av våra kläder och skor kan vara lika befriande?” och hon avrundade med: ”Mannen är lycklig nog att få gå omkring i sköna skor. Annars skulle han aldrig vara där han är idag”.

I biografin framträder en person som med obändig kraft och tro på sitt eget skapande åstadkommer storartade resultat, men som också lyfter fram och reflekterar över hur det var att nå denna position som kvinna. Hur hon alltid kände en viss ringaktning från de män som hon kom i kontakt med i yrket. Att hon aldrig blev talad till som en jämbördig. Hur intrikata situationer måste klaras av med charm för att inte såra männen, hur hennes (strålande vackra) utseende ständigt kommenterades, som vid ett viktigt möte: ”Sitt där, Katja, så att vi alla kan titta på dig”. Hon framhåller att kvinnorna var så fruktansvärt låsta och att om hon ångrar något i sitt liv så är det att hon inte kämpat mer när hon haft något viktigt att säga för att få säga det. I biografin får hon dock mycket viktigt sagt. Lyssna också på det underbara sommarprogrammet med Katja Geiger från sommaren 2008.