David Bowie is – Victoria & Albert Museum, London, 23 March – 11 August 2013

Brian Duffy © Duffy Archive

Brian Duffy © Duffy Archive

The exhibition built around the life and nearly 50-year career of the 66-year old David Bowie is ambitious, and the result is a stunning interdisciplinary presentation – almost like a gesamtkunstwerk in it’s own right. The Victoria & Albert Museum in London has been given full access to the David Bowie Archive to curate the first international retrospective exhibition of the extraordinary career of one of the most pioneering and influential performers of modern times. It turned out that Bowie is one of those people who have never thrown anything away. Even better, he believes in organizing everything he has never thrown away. The curators of the show at V&A, Geoffrey Marsh and Victoria Broackes, traveled to New York to explore the 75 000-piece collection that an archivist had spent several years organizing. The selection of more than 300 objects in the current exhibition explores the broad range of Bowie’s collaborations with artists and designers in the fields of fashion, sound, graphics, theatre, video, installation, painting, sculpture and film. On display is various Ziggy Stardust bodysuits; photography by Brian Duffy; album sleeve artwork by Guy Peellaert and Edward Bell; visual excerpts from films and live performances including The Man Who Fell to Earth; music videos such as Boys Keep Swinging and set designs. Alongside these pieces is more personal items exhibited, such as storyboards, handwritten set lists and lyrics as well as some of Bowie’s own sketches, musical scores and diary entries, which are revealing the evolution of his creative ideas. David Bowie’s music is in the air, throughout, by virtue of headsets worn by visitors that pick up the tracks in each section of the show. The exhibition is absorbing, unsettling, full of extraordinary details and really captures that sense of immersive experience that makes Bowie electric.

David Bowie 2

The title of the exhibition: David Bowie is is an unfinished sentence, which implicates that David Bowie is a mystery and an invention. An invention by himself – David Jones, as his given name was, and an invention of an early manager who renamned him. David Bowie is, so to speak, the artist of artists. No artist in the history of art has created and directed himself in so many different roles as Bowie.  No one else has either lost control of so many of them. The character and the man slid in the 1970’s in and out of each other with such precision that the author was not able to determine where one began and the other ended. A multi-year and well-documented cocaine abuse facilitated hardly.  Camille Paglia, who has contributed with an essay in the exhibition catalogue explains that ”David Bowie is a product of Surrealism, Dada and the Modernists arts. He is body-based, always completely in the role he is playing. His tremendous physical virtuosity, his understanding of costume and how it is an imaginative projection of your body, is part of the biggest thing about him: he is so deeply emotional and totally in the senses.”

David Bowie 3

But, how much of this exhibition is really fashion? David Bowie himself would probably say that none of it is. Bowie has always said he isn’t interested in fashion, only in wanting his music “to look how it sounds”. And yet, this show is full of clothes that have shaped fashion history, from the Starman leotards, still arresting after all these years, to the turquoise Life on Mars suit and tie – so theatrically slender that it had to be let out by two inches when Kate Moss wore it. Also highly visible is the Aladdin Sane lightning-flash makeup that has inspired a thousand magazine shoots and the sharp-shouldered suits of the Diamond Dogs tour in 1974, which were a formative influence on Hedi Slimane – current designer of Yves Saint Laurent. My absolute favourites though, are Alexander Mcqueen’s violently distressed union flag frockcoat (1997) and the metallic, striped Ziggy Stardust bodysuit designed by Kansai Yamamoto, who in 1971 was the first Japanese designer to show in London. What really strikes me in the exhibition is Bowie’s immense capacity of variation, particular when it comes to fashion – his embrace of the neccesity of constant change is important to recognize for the understanding of Bowie’s artistry.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Historia, Utställningar | 876 Comments

Helmut Newton på Palazzo delle Esposizioni

Palazzo delle esposizioniFrån den 6 mars till den 21 juli visas utställningen Helmut Newton – White Women / Sleepless Nights / Big Nudes på Palazzo delle Esposizioni i Rom. Utställningen skildrar Newtons fotografiska gärning i tre akter, som kom att bli såväl provokativ som erotiskt laddad.

Helmut Newton föddes i Berlin 1920 och köpte sin första kamera som tolvåring. Han började sin karriär 1936 genom att arbeta för den tyska fotografen Yva, Elise Neulander Simon, men lämnade två år senare Tyskland tillsammans med sin familj som ett resultat av nazisternas förföljelser. Newton kom senare till Australien där han 1946 öppnade en studio på fashionabla Flinders Lane i Melbourne där han även började sysselsätta sig med modefotografi. Det första genombrottet kom 1956, då Newton fick i uppdrag att fotografera australiensiskt mode för Vouge, vilket senare ledde honom till London där han fick ett 12-månaderskontrakt för magasinet. Newton bosatte sig snart därpå i Paris och hans fotografier publicerades under perioden i såväl franska Vogue och Harper’s Bazaar. Under den här perioden började han även etablerade sitt senare karaktäristiska fotografiska uttryck, som präglades av erotiska, stiliserade scener ofta med sado-masochistiska och fetischistiska undertoner.

Utställningen på Palazzo delle Esposizioni innefattar 200 fotografier som visas i tre akter baserade på de första tre volymer som Newton lät publicera. Den första av de tre, White Women, som publicerades 1976 blev det första verk i vilket nakenhet introducerades till modefotografi. Bilderna mottogs som provokativa, men har senare beskrivits som ett tidsdokument över omvandlingen som under den här perioden tog plats rörande kvinnors roll i västvärlden.

Helmut Newton White Women

I den andra akten, baserad på volymen Sleepless Nights, spelar även här nakenhet en roll central. I kontrast till den första volymen är tyngdpunkten dock snarare fäst vid kvinnan, kvinnokroppen och de kläder hon bär. Volymen är även mer retrospektiv till sin natur, då fotografier som publicerats i en rad olika magasin återfinns. Det var här som Newtons fotografiska uttryck började att bli definierat för en större publik, vilket senare skulle göra honom till den ikon han är i modefotografins historia.

Helmut Newton Slepless nights

I den tredje och sista akten, baserad på volymen Big Nudes, befästes Newtons fotografiska uttryck. Miljöerna är i flera fall hämtade utanför fotostudios ofta med ett mer framtonat sensuellt inslag. Ett exempel från volymen är diptyken Sie Kommen, som skildrar kontrasten mellan det klädda och det nakna.

Helmut Newton Big Nude

Sammantaget ger utställningen en historisk tillbakablick, inte bara kring en mytomspunnen fotografs karriär där såväl Andy Warhol och Karl Lagerfeldt finns med i historien, utan även hur det erotiska och nakna som idag går att återfinna i dagens modefotografi en gång i tiden blev introducerat av Newton. Även fast Newtons arbete bör betraktas utifrån den kontext och tidsanda i vilken hans verk blev publicerade, är det förstås lockande för besökaren att dra paralleller till snarlika samtida uttryck. Och kanske framförallt med tanke på att det även idag går att hitta många exempel på när det erotiska och nakna kan uppfattas som provokativt, nu fyra decennier senare.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Historia, Kropp och genus, Utställningar | 715 Comments

Haute Couture på Waldemarsudde

Utställningen ”Haute Couture, couture och konfektion” på Prins Eugens Waldemarsudde tillsammans med fotoutställningen ”Vi hade fel” lär oss mycket om hur synen på mode har förändrats under det senaste halvseklet. Och förmedlar för första gången i Sverige en detaljerad och beskrivande kunskap om den högre sömnadskonsten.

Att gå runt i fotoutställningen ”Vi hade fel” är som att resa tillbaka 50 år tiden. Konstnären Carl Johan De Geers bilder från Paris, gjorda för DN 1967, är ett intressant tidsdokument från en tid då mycket i samhället förändrades och ifrågasattes. En av DNs kulturskribenter, Rebecca Tarschys, ansåg att Paris Haute Couture snart skulle gå i graven som representant för ett förlegat borgerligt tänkande. Carl Johan De Geer åkte som fotograf med henne för att göra modereportage i Paris och plåtade plagg från de stora modehusen på designern Gunilla Axén och konstnären Marie-Louise Ekman. Det handlade mer om att förmedla en känsla av något som var dömt att försvinna än om reella modebilder.

Foto Carl Johan De GeerGatubild från Paris 1967 i utställningen ”Vi hade fel”. Marie-Louise Ekman i egna kläder. Foto: Carl Johan De Geer.

Idag säger Carl Johan De Geer att han inser att han hade fel. Parismodet dog inte och inte heller Haute Couturen med sin unika hantverksskicklighet. Allt detta lever kvar, dock under andra förutsättningar och med andra mål. De stora modehusen har blivit marknadsföringstempel, de stora couture-namnen är idag reklampelare för i första hand parfymer och accessoarer där de verkliga pengarna finns.

Med sina tidstypiska bilder ger ”Vi hade fel” en härlig 60-talsbild, inte minst i de många fina gatuscenerna från Paris. På det hela taget har dock utställningen mera tids- än modekänsla.

Det är också ett dokument som är starkt färgat av dåtidens politiska och ideologiska synsätt. 68-andan skapade i många fall en negativ syn på mode under kommande decennier i Sverige. Flera stora dagstidningar la till exempel locket på för moderapportering. Mode blev ”icke PC”, det vill säga icke politiskt korrekt. Att mode är ett av våra starkaste kulturuttryck ignorerades av många journalister och kulturskribenter. Då jag idag talar med utländska modejournalister och akademiker förstår man inte alls den negativa känsla mot mode som skapades på vissa håll i Sverige efter 1968. Ungdomsrevolten var precis lika stark i många andra europeiska länder men bortsorterandet av mode som kulturuttryck under lång tid framåt förekom inte på samma sätt som i vårt land.

Förhoppningsvis har vi idag en mera balanserad syn på mode. Vi vet att mode dels är en av världens största näringsgrenar, dels ett uttryck för olika kulturer och traditioner. Mode är ständigt utsatt för förändring, inte minst genom en ökad snabbhet i kommunikation och media. Men modeuttryck fortsätter att vara starka symboler för personlighet, status, tillhörighet eller avståndstagande. Och Parisvärldens Haute Couture-hus förmedlar idag, lika mycket som tidigare, en auktoritet och en ”historia” som är guld värd i marknadsföringssammanhang. Här kan man verkligen tala om det aktuella fenomenet ”History Marketing” som utgångspunkt för fortsatt framgång och brand-building.

Foto Lars Edelholm

Sömnadskonst då den är som bäst: Haute Couture-plagg från 1960-talet. Foto: Lars Edelholm.

Som komplettering av fotoutställningen har museet gjort en klok satsning, en så kallad kommenterande plaggutställning: ”Haute Couture, couture och konfektion”. Här visas kläder från 60-talet uppdelade i olika kategorier. Bland annat svensk konfektions 60-tals-ess Katja of Sweden som blandas med vänsterideologins Mah Jong. Båda fortfarande mönster- och formmässigt intressanta.

I den så kallade couture-delen hittar man exempel på ”prêt-à-porter” och ateljésytt, till exempel plagg uppsydda på Märthaskolan och NKs franska. Här märks också det nyvaknade intresset för vintage. Flera modeller kommer från de senaste årens svenska vintage-auktioner.

Det verkliga utbytet av museets satsning på mode är dock den kunskap som förmedlas i Haute Couture-avdelningen. För vad är egentligen Haute Couture? Vad skiljer den från övrig sömnad och klädtillverkning, vad gör ett Haute Couture-plagg till något extraordinärt? I ”äkta” Haute Couture-plagg från 60-talet med tillägg av detaljerade och pedagogiska texter och bilder (både av plaggens utsida och osynliga insida) förklaras material, sömnadsdetaljer, skärningar och tygval. Att museet tagit hjälp av Sveriges främste Haute Couture-expert, Pär Engsheden, förtjänar en stor eloge. Här redovisas en kunskap som jag tror aldrig tidigare förmedlats i vårt land. Och tillfälle ges att se Haute Couture-plagg i verkligheten och på nära håll.

kappa 1964
I detaljerade bild- och textbeskrivningar, gjorda av Pär Engsheden, förklaras hemligheterna bakom hantverksskickligheten i Haute Couture-sömnad. Foto: Lars Edelholm.

För den konstintresserade finns ännu ett litet guldkorn: utställningen ”Mode på prinsens tid”. Nedslag i klädedräktens historia runt förra sekelskiftet tolkar och analyserar hur mode och kläder alltid speglar tidsanda och rådande ideal. Helheten blir ett värdefullt kunskapstillskott för den som är intresserad av svensk mode- och konsthistoria, baserad på museets egna samlingar. En njutningsfylld odyssé via verk av bland andra Oscar Björck, Richard Bergh, Isaac Grünewald och inte minst Prins Eugen själv.

Foto Per Myrehed
















Utställningen ”Mode på prinsens tid” ger via verk från museets egna samlingar en analyserande tolkning av samhällsideal som påverkade modet runt förra sekelskiftet.
Henrik Sörensen: Varietéartist, 1910. Foto: Per Myrehed.

”Haute Couture, couture och konfektion” och fotoutställningen ”Vi hade fel” visas till och med 28 april, ”Mode på prinsens tid” till och med 19 maj.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Historia, Marknadsföring, Utställningar | 65 Comments

Gosshår, vackra bakhuvuden och det moderna livet

När man forskar i arkiv stöter man inte bara på en mängd intressanta uppgifter. Ibland finner man dessutom uppgifter om händelser som hör ihop, som kommunicerar med varandra trots att de återfanns i olika, av varandra oberoende, arkiv – och man inser att det är man själv som är länken mellan dem. En sådan forskarlänk handlar om hår, moderiktiga frisyrer och den moderna kvinnan under 1910-talet.

Länken går mellan några brev från konstnären Valle Rosenberg (1891 -1919) som han skrev i Paris sommaren 1916 till konstnären Siri Derkert (1888-1973) och en artikel i Idun 1924 med titeln ”Gosstypen i modet.”

Valle Rosenberg var en finlandsvensk konstnär som till stor del vistades i Paris under det första världskriget. Rosenberg älskade Paris. Han flanerade och satt på kaféer och umgicks med andra konstnärer, alltmedan han iakttog dem och det moderna livet. Sina observationer och reflektioner från de han mötte och det han såg delgav han konstnären Siri Derkert i brev. Valle Rosenberg och Siri Derkert hade träffats 1914 och fram till 1916 levde de tillsammans i Paris och Italien, där deras son Carlo föddes. Våren 1916, under det första världskriget, reste Siri Derkert hem till Sverige medan Carlo och Valle blev kvar i Italien. Valle reste under de kommande åren mellan sonen i Italien och Paris. Kontakten upprätthöll de per brev.

Valle Rosenberg hade ett stort kontaktnät och var bekant med många av tidens omtalade avantgardekonstnärer. Han berättade att han kände ”hela bunten av dom där målarna numera. Jag ska i nästa vecka gå med Kisling till Picasso”. Marie Laurencin, Marie Vassiliieff, och Raoul Dufy var andra konstnärer han träffade och berättade om. När han beskrev dem så var det nästan uteslutande om deras utseende och kläder, och mode var överlag det ämne som Valle Rosenberg allra främst diskuterade i breven till Siri Derkert. Inte så konstigt, eftersom de båda var engagerade i att skapa kollektioner till Birgittaskolan, en coutureateljé och sömnadsskola som drevs av modedirektrisen Elisabeth Glantzberg. Läs mer här.

Men även hår och frisyrer var ett återkommande ämne i breven. Till exempel skrev Rosenberg: ”Jag har träffat Paquerette, hon är alldeles blond numera! Det är inte illa” och ”Artisterna på Montparnasse är alldeles gränslöst patetiska. Dom går kring i sina luggar som vuxit ändå längre och halsdukarna fladdra och skäggen” samt ”[…]då kommer Kisling med sin kvinna, som ser ut som en karl.” Kvinnan var konstnären Renée Gros. Hon var en av de kvinnliga konstnärer i Paris under 1910-talet som bar långbyxor och klippte håret i en kort frisyr. Att bära kläder inspirerade av den manliga kostymen och klippa håret kort kan ses som signifikant för många kvinnliga konstnärer i Paris under 1910- och 1920- talen. De bar kläder inspirerade från den manliga kostymen i sin strävan efter jämlikhet och emancipation, men också för att frigöra sig från den borgerliga bakgrund de ofta kom från. Normen var fortfarande: att vara konstnär, det var att vara man. Kvinnor klädde sig – och klippte sig sålunda som män för att bli sedda och respekterade som konstnärer.

Bild1

Det var de här konstnärerna som Valle Rosenberg hängde med i Paris sommaren 1916. Fotot togs den 12 augusti. Hade det tagits bara tre dagar tidigare hade Valle Rosenberg med all sannolikhet varit med, men han hade precis åkt till sonen Carlo i Rom. Tredje personen från vänster är Moïse Kisling, sedan Paquerette som var modell och modeskapare och som enligt Valle Rosenbergs brev till Siri Derkert, var nyblonderad. Skymd bakom henne sitter den ryska konstnären Marie Vassillieff och mannen med kepsen och pipan är Pablo Picasso, som vid den här tiden var ihop med Paquerette.

Jag har inte gjort någon djupgående studie om hår, men de utsagor jag har stött på genom åren när jag forskar om kläder och mode under början av 1900-talet visar att det korta håret som blev så modernt under 1920-talet var ett viktigt attribut för kvinnor redan tidigare, åtminstone i 1910-talets konstnärskretsar.

Det korta håret var på 1920-talet, när i stort sett alla kvinnor klippte sig, precis som på 1910-talet, en tydlig markör för det moderna livet. Det passade in i tiden, som artikeln i Idun 1924 också framhöll: ”Yrkeskvinnan med sin brådska, sitt sinne för det praktiska och hygieniska, sin lust för sport, kan inte undgå att inse fördelarna hos pagehåret.”

När Valle Rosenberg skrev brev till Siri Derkert hade han synpunkter på hur hon skulle klippa sig. Kort hår fick hon gärna ha, eftersom han framhöll att hon hade ett så vackert bakhuvud. Men det skulle i så fall klippas kort som en pojke, annars protesterade han:

Dumma Du! Du får inte klippa ditt hår då blir jag lessen! Om du skulle klippa kort som en pojk skulle jag förstå. Då har Du ett så tjusigt litet bakhuvud, men sånt där rysshår tycker jag inte om! Jag är så rädd att Det här brevet inte ska hinna fram förrän Du har klippt dig. Nej Nej! Nej! – Klipp inte så är Du så snäll så snäll. Du ska skicka mig ett foto med pannluggen, lilla. Jag ska köpa en medaljong att bära den i […]. (1)

Om Siri Derkerts lugg hade Valle Rosenberg också ett år senare synpunkter:

Du har ju klippt lugg […] inte sant! Luggen blir mycket användbar, men vill man inte ha lugg räcker det med några lockar framöver öronen. Resten av håret ganska slätt med en tvinnad eller flätad knut högt på huvudet. Ungt folk kan också sätta knuten ner i nacken. Man kan och sätta knuten rakt ut bak men den fodrar stark accentuerade romantiska hattar.

Hade man inte kort hår hade man kanske håret i en stram knut istället, som Valle Rosenberg beskriver i brevet ovan. En nästan snarlik frisyrbeskrivning gör författaren Ulla Bjerne (1890-1969) i sin självbiografi om sina år i Paris under 1910-talet i Botad oskuld (1961):

Jag bär mitt tjocka hår i en tillstramad knut i nacken. […] jag har klippt håret i en tvär tofs vid vardera örat och om morgnarna rullar jag upp tofsarna i två kanonlockar. När Rufus frågar hur i all världen jag åstadkommer detta underverk, talar jag om att det sker med hjälp av en liten leksakspistol, som jag värmer över en spritlåga och sen formar lockarna med. (3)

Ulla Bjerne och Valle Rosenberg kände faktiskt varandra. Vem som influerade vem till lockarna vid öronen vet jag inte men det kan luta åt att det var Rosenberg som inspirerade Bjerne eftersom han skapade en kostym till henne, som hon lät sig förevigas i på ett porträtt av Isaac Grünewald (1916). Där står hon i en kostym med kavaj, väst och byxkjol – och med håret avklippt och lockigt vid öronen. Huruvida håret var kortklippt i nacken eller satt i en stram knut kan jag inte avgöra, men effekten blir densamma framifrån sett.

Bild2

Ulla Bjerne iförd Valle Rosenbergs kostym och möjligen även hans frisyr. Poträtterad av Isaac Grünewald 1916. Målningen finns på Moderna museet, Stockholm.

Valle Rosenberg både svalt och frös de där åren i Paris och Italien i slutet av 1910-talet, och dessutom brukade han sminka sig med röd kvicksilverhaltig cinnober i näsborrarna. Han blev sjuk såklart. Hösten 1919 lyckades han, svårt sjuk, ta sig igenom det krigshärjade Europa och hem till Finland, där han hade tänkt att spendera några månader på att äta och vila upp sig. Istället avled han på ett sanatorium tre veckor efter hemkomsten till Åbo.

Siri Derkert väntade då barn med en annan man. Valle Rosenberg förblev dock hennes livs stora kärlek. Och hans idéer om kort hår kom att leva kvar inom familjen Derkert. Nu till forskningslänken: I artikeln ”Gosstypen i modet” – i Idun 1924 är Siri Derkerts syster Sonja Derkert intervjuad. Hon berättar i artikeln hur hon har ”en avgjord sympati för kort hår” och att hon klippte av sig sitt hår ”för en 6 à 7 år sedan”, och det hade hon aldrig ångrat, framhöll hon. Det måste ha varit runt 1917 som hon klippte av sig håret, således inom den period Valle Rosenberg skrev till Siri Derkert om förtjänsten med korta hår. Det var därtill ganska tidigt, och ett mer avantgardistiskt än moderiktigt drag av Sonja Derkert. Kort hår slog igenom på bred front först under 1920-talet genom La Garconne-looken, pojkflickan i kort hår och raka klänningar med låg midja. Men Sonja Derkert hade bevisligen indirekt koll på vad som hände i konstnärskretsar i Paris på 1910-talet genom Valle Rosenbergs brev till systern Siri Derkert.

Jag har nyligen återfunnit en anteckning, en kommentar av Siri Derkerts systerdotter, Jeanne Malmberg, där hon berättat för mig hur ”Siri under en period var inne på att alla släktens flickor skulle ha kort hår så att deras vackra bakhuvuden kom till sin rätt.” Det är inte utan att man hör Valle Rosenbergs ord i det!

Jag tror att idén om det korta pojkhåret som visade de vackra bakhuvudena var ett sätt för Siri Derkert att bevara minnet av Valle Rosenberg – så till den grad att hon under flera år styrde upp hela familjens frisyrer efter Valles propåer, så att man också kan läsa Valle Rosenbergs brev genom Sonja Derkert när hon intervjuas i artikeln i Idun - ännu ganska många år efter hans död.

(1) Brev från Valle Rosenberg till Siri Derkert, daterat i Paris 29 juni 1916, Kungliga Biblioteket.
(2) Brev från Valle Rosenberg till Siri Derkert, daterat i Lucca 19 juli 1917, Kungliga Biblioteket.
(3) Bjerne, Ulla, Botad oskuld, Bonnier, Stockholm, 1961, s. 239.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Historia, Kropp och genus, Kuriosa, Litteratur och källor | 236 Comments

Vad är vi konsumenter villiga att betala för miljövänliga plagg?

ekologisk bomullUnder senare år har konsumenter blivit allt mer medvetna om hur deras konsumtionsval påverkar miljön och arbetsvillkor. Till följd av den framväxande medvetenheten har även köpbeslut förändrats, och etiskt medvetna konsumenter har blivit ett allt tydligare och större marknadssegment. Som en följd av utvecklingen är givetvis en intressant fråga hur modeföretag väljer att anpassa sig, men kanske än mer intressant – vad är konsumenter villiga att betala för miljövänliga plagg?

I en nypublicerad artikel i Journal of Fashion Marketing and Management har de amerikanska forskarna Ellis, McCracken och Skuza studerat den här frågan genom att arrangera experimentella auktioner med 128 studenter i åldern 18 -21 år. I deras studie valde de att jämföra vilket prispremium som studenterna var villiga att betala för en miljövänlig t-shirt tillverkad i ekologiskt bomull jämfört med en t-shirt tillverkad i vanlig bomull.

Den globala bommullsproduktionen är idag viktig för många länder, och omkring 30 miljoner bönder i 65 länder producerar för närvarande bomull på nästan 2,5 procent av den totala odlingsmarken i världen. I jämförelse sysselsatte ekologisk bomullsproduktion ungefär 220 000 bönder i 22 länder under 2010. Den ekologiska bomullsproduktionen växer dock snabbt och under 2008 uppskattades den globala produktionen uppgå till ett värde av 4,3 miljarder dollar, en ökning med 35 procent jämfört med året innan.

I förhållande till produktionstillväxten befinner sig marknaden idag i ett läge där efterfrågan överstiger tillgången, vilket har resulterat i ökade priser. Sammantaget har ökade priser medfört en rad utmaningar, där konsumenters betalningsvilja i slutändan spelar en avgörande roll.

De resultat som Ellis et al. presenterar visar att deras urval av studenter var villiga att betala ett prispremium på 25 procent för en t-shirt producerad av ekologiska bomull, vilket är i linje med tidigare studier som till skillnad från denna har använt andra metoder för att mäta betalningsvilja. Som författarna själva påpekar, krävs ett bredare urval i framtida studier för att förstå huruvida samma betalningsvilja går att finna även bland andra grupper. En annan viktig fråga är huruvida den procentuella betalningsviljan förändras i takt med att produkter blir dyrare, i perspektiv till att t-shirts i någon mening representerar en relativt billig produkt.

I tider då konsumentmakt är ett väldebatterad ämne, kanske inte bara inom modebranschen utan även rörande bankräntor, mobiltelefonabonnemang och el-leverantörer, tillför studien ett intressant bidrag till en diskussion som sannerligen kommer att fortsätta föras under många år framöver.

Artikeln finns att läsa i sin helhet här:

Joan L. Ellis, Vicki A. McCracken, Nathan Skuza, (2012) “Insights into willingness to pay for organic cotton apparel”, Journal of Fashion Marketing and Management, Vol. 16 Iss: 3, pp.290 – 305

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Konsumtion, Produktion | 181 Comments

Integration and Disintegration: Nordic Design Today

Esboo Museum of Modern Art, Finland
June 11th – September 16th 2012

Which way is the Nordic design identity heading? After half a century of international success, designers are now questioning and confronting traditions.

The exhibition features five leading designers and design groups active in fields including fashion, furniture, lighting and glass art. The exhibited artists are Steinunn Sigurðardóttir from Iceland, Harri Koskinen from Finland, Henrik Vibskov from Denmark, and the design groups Norway Says from Norway and Front from Sweden.

They are the latest recipients of the prestigious annual Torsten and Wanja Söderberg Prize for design, which is funded by the Torsten and Ragnar Söderberg Foundations. The prize, awarded by the Röhsska Museum in Gothenburg, is the world’s biggest design distinction of its kind. The prize sum of one million Swedish kronas is awarded each year to a designer or artisan from the Nordic countries.

Nordic Design Today

These five designers and design groups are good ambassadors for contemporary Nordic design, which is currently reimagining itself with a new identity, partly in direct opposition to the, until recently, prevailing trends of functionalism and simplicity. They demonstrate many different links to the spirit of the turn of the last century. Their works includes more historical references than those of most Nordic designers of the late twentieth century.

Norway Says
This is a Norwegian design group that could be credited with putting Norway on the international design map towards the end of the twentieth century and the beginning of the twenty-first. The group is a real embodiment of the renaissance experienced by Scandinavian design in the 1990s – renaissance in the sense of a renewed dominant focus on aesthetics and sparseness. This stands in contrast to the spirit of the 1960s and 70s, where steps were taken away from the unique and the elitist in the design industry in favour of creating items of “general good taste” that took design to the masses. The mid-to-late century was also a politically and socially aware period in form and design. The minimalism of the 1990s, on the other hand, fulfilled demands to recapture the Scandinavian aesthetic. The Norway Says magazine holder is a very good example of that time. Made out of light wood pressed into a stylised and simple form, it retains a high degree of functionalism. When the three members of Norway Says – Torbjørn Anderssen, Andreas Engesvik and Espen Voll – received the Torsten and Wanja Söderberg Prize from the Crown Princess of Sweden, in front of an enlarged image of a romantic Norwegian fjeld landscape in glittering sunshine, design seemed to be light years away from politics and the ideology of “beautiful everyday items”.

Norway Says

The trends were blond wood, minimalism and sparseness, even more so than in the work of their precursors from earlier years. To some extent, it was a vintage period that refined modernism and functionalist architecture. In most Nordic metropolises, the trend resulted in new harbour-side districts built with a lot of glass and balconies in an updated functionalist style. The 1990s will probably be filed under ‘minimalism’ as regards the Nordic countries.

Norway Says is a national phenomenon (note the choice of name, with its clear patriotic link) with, I feel, one foot solidly in 1990s minimalism. Always pioneering, the group took steps in the early 2000s towards the local and popular inspiration found in folk tales and myths – into a new kind of national romanticism.

Norway Says draws inspiration from the Nordic region as a whole, and a perfect example of this is their pendant lamp in matte metal, which imitates the shape of the hairstyle of the Finnish fictional figure Little My. Nordic traditions can also be seen in their turned wood and choice of light-coloured wood species. Despite their apparent functionalism and modernism, they have been among the first to adopt a more romantic approach to history and functionalist design, going beyond aesthetics and nostalgia. They belong to a new generation, which has the courage to redefine and improve upon history using digital tools.

Design Becomes Normative
The twenty-first century began with some quickly aborted attempts to create a new futurist spirit with laboratory-style, sterile interiors, using only white, high-tech materials pictured in design and fashion magazines. These were reminiscent of the optimistic astro-futurism of the 1960s, as pioneered by designers such as André Courrège and the Dane Verner Panton. Around the year 2000, the tone was set by Martin Margiela, with his painted-white clothes and store designs, and Marcel Vanders, with his company Moooi. At the Salone del Mobile furniture fair in Milan, almost all the floors were white, glossy and unsullied by human activity.

These futurist visions were abruptly interrupted by the terrorist attacks of 11 September 2001, in which militant Arab factions razed the New York World Trade Center in a stand against Western dominance. In Sweden, the Scandinavian minimalist era of the 1990s came to an end with the government-appointed Year of Design in 2005. Before that, design had been exclusive and the editor-in-chief of Wallpaper magazine, Tyler Brûlé, had taken it upon himself to dictate the prevailing trends (among other things, appointing Stockholm as the trendy city of 1999). During the Year of Design, it was the prime minister and other representatives of the powers who took custody of the word ‘design’ and thereby stamped it as uninteresting and normative.

The attention of students at Konstfack University College of Arts, Crafts and Design and the HDK School of Design and Crafts shifted towards handicrafts and sustainability, and some started labelling themselves as craftsmen. There was talk of new leftist winds, but the only thing that happened was that the arts and crafts scene took over the role of the trendsetter. The path for this shift was laid by a heated debate around diversity as the loftiest of objectives.

Year of Design in Sweden 2005 vs. WDC Helsinki 2012
A comparison between Sweden’s Year of Design in 2005 and Helsinki’s World Design Capital status in 2012 may be vain from a Swedish perspective. It seems evident to me, however, that the Year of Design came either too late or too early. I believe it was partly conjured forth as a political concession by authorities who hoped for more collective efforts in design.

WDC Helsinki 2012, as I see it, comes at a time when a new attitude towards design has already matured. Some see design as nationalistic and therefore exclusive and elitist, but even that perspective seems antiquated now. It is a fact that there are nationalist movements in Nordic politics right now, and their existence at a high governmental level has brought questions of cultural heritage to the forefront for many people, even though they are often linked with racism and intolerance. I maintain that artisans and designers have been frontrunners in applying cultural heritage in a novel way, without letting it be tainted by intolerance. If anything, their way of relating to traditions has freed culture from possession by powers on the far right. Suddenly there are many of us who want to protect folk dancing and regional costumes, while ensuring that they have nothing to do with racism or similar tendencies, which would have it that some cultures are purer or better than others.

Steinunn Sigurðardóttir’s relationship with the very special Icelandic landscape and Harri Koskinen’s textiles are good examples of this. On the surface, they represent modernism and simplistic Nordic design, but their content is reflective and inspired by folk traditions.

Twenty-First Century Romanticism
Since 2005, the new century has been filled with ideas of reuse and sustainability. Large parts of the development of fashion, design and handicrafts have been characterised by historical references to similar movements in the late 1800s. Values have also shifted from objective good taste to the subjective and the individual. Interest is drawn towards uniqueness and diversity rather than mass production and industrial collaboration. Working with industry was, back in the 1960s, initially a democratic move for many designers, a revolt against providing one-of-a-kind beautiful items for the lucky few. The revolt of the twenty-first century is, instead, against a design market and design production that are seen as exclusive and elitist. Today’s one-of-a-kind objects are inclusive; there is no single correct way of doing things. Movements such as do it yourself and fashion exchanges stand for recycling and sustainability and imply that all the different folk cultures of the world are equally valuable. Many of them are now represented in every Swedish city.

Since 2000, Sweden has had five official minority languages: Finnish, meänkieli (Torne River dialects), Sami (several languages of the Sami people), Romany and Yiddish, which gives the concept of Excellent Swedish Design a whole new set of meanings. In 2010, Sweden’s conservative coalition gained a new vote of confidence from the people and a new party entered parliament with a non-foreigner-friendly agenda. The social democrats who had dominated Swedish politics for the entire second half of the 1900s faced their worst ever election results. Could that be seen as the end of the social democratic movement, a part of the great social experiment of the twentieth century? To what extent are fashion, design and crafts affected by politics? Ugly Cute, with a cross-section of modernism in their furniture and interior designs, probably come close to the answer. Their version of Bruno Mathsson’s best-known armchair, Eva, is one of my favourite items for illustrating today’s design when I take guided tours around the museum. Their version is an exact copy in terms of the shape (i.e. the function, in line with Mathsson’s philosophy), but the materials are cheap plastic strips in uncoordinated colour combinations placed over MDF, a cheap and raw recycled material. In an almost pedagogical way, they demonstrate that the twentieth-century forms created strictly based on function are actually nothing more than aesthetics – at least not for a twenty-first-century viewer.

Front
In the international arena, Swedish design is dominated by the design group Front. The group graduated from Konstfack University College of Arts, Crafts and Design in 2004 as a female quartet. By the time they won the Torsten and Wanja Söderberg Prize at the Röhsska Museum, they were a trio. The four founding members of Front were Sofia Lagerkvist, Charlotte von der Lancken, Anna Lindgren and Katja Pettersson. They are excellent representatives of a time dependent on and characterised by the constantly developing tools of the Internet and digital intelligence. I consider their investigation of the relationships between 100 individuals and objects to be a revolutionary step in the history of twenty-first-century design. The research showed that the items to which participants were most attached were figurative and/or in some way defective. We often give a name to the objects of which we are fondest, and they might include a car with ignition problems or a porcelain deer with a missing ear. This was the inspiration for Front’s creation of a series of articles for the design company Moooi: the Horse Lamp, Rabbit Lamp and Pig Table.

Front design group

Even in Swedish fashion, the dominant trends are now hand-crafting and sustainability, but they are redefined here as tailoring. The ‘New Look’ created by Christian Dior in 1947 became a role model and the exhibition ‘The Golden Age of Couture’ at the Victoria and Albert Museum in London came just at the right time, with its opening in September 2007. It seems that for a while, all Swedish distinctions in fashion and some in design were given to either Sandra Backlund or Helena Hörstedt, who were probably the most ground-breaking Swedish fashion designers of the early 2000s. With techniques such as pleating and knitting, they created sculptural forms that gave a whole new dimension to wearable fashion. They may have found their inspiration in avant-garde Japanese fashion designers such as Issey Miyake and Yohji Yamamoto, who in turn drew from the tradition of the Japanese kimono and its figure-concealing silhouette. This can be compared, for instance, to the burqa and its concealment of the woman’s body in the Islamic world. Perhaps they were looking even further back, to the Finnish designer Vuokko Nurmesniemi, who was more of a graphic sculptor than a tailor in creating fashion designs.

The winners of the Torsten and Wanja Söderberg Prize in 2008 (Steinunn Sigurðardóttir from Iceland) and 2009 (Harri Koskinen from Finland) are interesting phenomena within the context of the new millennium’s revolution in design. They both refer to their local design histories. Sigurðardóttir moved back to Iceland after making her career in Europe and New York over several years. She takes her inspiration from Icelandic folk costumes and the country’s unique volcanic landscape.

Steinunn Sigurðardóttir
Steinunn is an important representative of the new fashion scene of the twenty-first century, where tailoring and haute couture again started taking over in Nordic fashion from the long-triumphant ideals of simplicity and mass production. What is new is that the resulting clothes are a combination of sculptural artwork and a high degree of usability. Function and comfort are the Nordic heritage, but they are now linked to international demands for quality and romanticising trends. Inspiration often comes from the local and folky. Steinunn’s designs have a clear natural romantic orientation. She gives as her sources of inspiration phenomena such as lava, magma and the various states of volcanic rock, which are embodied in her pieces in pleating, gathering and contrasts between matte black surfaces and glossy black with in-woven glitter.

Steinunn

Her headpieces are, to a great extent, reminiscent of the hat that is part of the Icelandic national dress for women. When Steinunn exhibited her collection at the Röhsska Museum in Gothenburg, she gave a talk about her son, who has a motion disability. She spoke warmly and lovingly of how his attitude towards life made her reconsider the fashion industry in which she worked – an industry that often idealises a certain physical appearance with much too little room for any abnormalities. This provides a further dimension to the modern, locally inspired approach to a national cultural identity in her fashion designs.

Harri Koskinen
On the surface, Harri Koskinen may be seen to regurgitate some of the concepts of famous Finnish modernists such as Alvar Aalto or Kaj Franck, but what he does is update their functionalism with a modern aesthetic. For me, he creates new styles out of history. He has a romanticised relationship with Aalto and Franck, who were both important influences in the Finnish context in which Koskinen was brought up. One of Koskinen’s lamps is reminiscent of the type of TV that was probably found in his childhood home. Exhibiting his work at the Röhsska Museum in 2008, the placement of items was incredibly important to him; I should know, because I tried to move something one evening, and he moved it right back the next day. His TV lamp was placed in a corner in front of an armchair pointing at the ‘television’. Their placement in relation to one another imitated the setup of most TV rooms throughout the Western world in the late 1900s.

HarriKoskinen

Harri Koskinen refines the Finnish tradition and raises it to new heights by updating its design idioms – reverently, perhaps, but still bringing it into the digital era. I see his version of the old streamlined minimalism as more confident and, above all, removed from all moralisation and insinuation. Koskinen’s style is more welcoming for a wider public, and perhaps less idealistic as to the ability of his contributions to change the world. Quite simply, he has more fun and adopts a humbler attitude towards his surroundings.

He makes use of the history of the twentieth century, or what is these days called vintage. Koskinen has the courage to improve upon his esteemed predecessors, thanks – as with so many others in his generation – to the fact that he has harnessed the power of digital technology.

Henrik Vibskov
Henrik Vibskov is a creator of the new Nordic identity that fits so well with the philosophies of the founders of the Röhsska Museum in the late nineteenth century. Vibskov was born in a rural setting, close to the birthplace of the Danish success story and its most famous export: bacon and eggs. He studied at Central Saint Martins College of Art and Design in London, following in the footsteps of many other ground-breaking, thought-provoking and revolutionary fashion designers, such as Alexander McQueen and John Galliano. His combination of such an international context with a highly local inspiration and creative process is what makes Vibskov so unique. All of Vibskov’s family come from the countryside to attend his spectacular fashion show performances. As an example, his brother, a bearded provincial vicar, participates in the fashion shows as an extra.

HenrikVibskov

Vibskov’s graduation collection from Saint Martins utilised a gingham-like pattern of red-and-white pig faces, perhaps referencing the Danish flag. His ‘Pig Suit’ is preserved at the Designmuseum in Copenhagen. His answer as to why he choose pigs was: “There are more pigs in Denmark than people.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Utställningar | 972 Comments

Vivienne Westwood – Chaos Point

Vivienne Westwood är en av vår tids mest betydelsefulla designer. Under snart tre decennier har hon överraskat modevärlden med sin ständiga djärvhet och sitt avantgardistiska formspråk. Röhsska museet kan stolt presentera en kreation från höst/vinter-kollektion 2008, Chaos Point, som en del i samlingen och museets utställningar.

Vivienne Isabel Swire föddes den 8:e april 1941 i Derbyshire, England som dotter till arbetarklassparet Gordon och Dora Swire. Familjen flyttade 1958 till Londonförorten Harrow där Vivienne utbildade sig till lärarinna och senare gifte sig med Derek Westwood. Efter ett kort äktenskap träffade hon Malcom McLaren, en student vid Croyden Art School som skulle komma att bli hennes sambo och arbetspartner. Tillsammans med McLaren öppnade paret en klädbutik på Kings Road i Chelsea, London som de kallade Let it Rock. Vivienne som inte har någon utbildning i sömnad eller design, annat än en termin vid Harrow College of Art i silversmide, började plocka isär gamla teddyboy-kostymer för att få fram mönster och lärde sig på så sätt att hantera hantverket, en unik teknik som hon har använt sig av genom hela sin karriär. Genom att syna förgånget mode och återinföra det på dagens catwalk har hon många gånger lyckats skapa en stilbildande silhuett för säsongen. Hon arbetar inte som andra designers med pappersmönster utan draperar och nålar rakt på modellen vilket gör att kläderna anpassas efter kroppen.

vivienne westwood profile

Butiken på Kings Road har flera gånger fått byta namn och inriktning i takt med tidens och modets utveckling. 1972 döptes den om till Too Fast to Live, too Young to Die då paret Westwood och McLaren sökte sig till rockvärlden och den svarta underklassen och lanserade mörka läderkostymer och t-shirts med pornografiska tryck vilket gav upphov till bråk med rättsväsendet. De såg sig som arvtagare till dadaisterna och surrealisterna. Som vapen mot etablissemanget använde de sig av pornografi och sexuella avvikelser. Den största inspirationen genom Westwoods karriär har varit just sex och sexualitet. ”Jag tycker om att leka med tanken om sexualitet och jag tror inte på någon form av ortodoxi. En man skulle aldrig kunna vara sexig utan att ha feminina inslag”, säger hon.

Uppmärksamheten och spänningen kring motståndet drev paret till att gå steget längre och att än mer utforska den tabubelagda S/M-världen och lät butiken kort och gott få namnet Sex. I sortimentet kunde man nu se höga stilettklackar, kedjor, gummidräkter och sönderriva t-shirts, allt med syftet att chockera och provocera. Här, i kritiken mot den så kallade goda smaken och med en hel del ”dra åt helvete”-attityd, började punkens tankar födas. Det är också vid den här tiden, runt 1974, som parets arbete började skiljas åt då McLaren blev manager för den amerikanska rockgruppen The New York Dolls. Året därefter kom berömmelsen för de båda då de skapade det mytomspunna punkbandet Sex Pistols med medlemmar från det forna bandet The Strand. Viviennes uppgift blev att skapa deras scenkläder vilka var lika provocerande och aggressiva som hennes tidigare design.

Runt 1980 skilde sig Vivienne Westwood från punken. Trenden hade ebbat ut och blivit för kommersiell, och Sex Pistols hade varit upplöst sen ett par år tillbaka. Vivienne har senare uttalat sig om den här perioden med: ”På den tiden betraktade jag mig fortfarande inte som modeskapare. Vi sökte efter revolutionära motiv att visa upp för etablissemanget. Resultatet blev punk.” Brytningen med punken innebar också att butiken på Kings Road för sista gången fick en ny identitet och ett nytt namn – World End. Butiken ser likadan ut idag som när den gjordes om, med inredning som ger en känsla av ett sjörövarskepp och 1981, i samband med öppnandet visade Westwood/McLaren sin första podievisning som de döpte till Pirate. De unga modellerna gick ut på catwalken och dansade med varsin freestyle och kollektionen handlade om guld, skatter och äventyr. Samma år förlovade sig Prinsessan Diana med sin Charles och The New York Times rapporterade från London med orden ”The Princess and the Pirates”.

Året därpå samarbetade Malcom McLaren och Vivienne Westwood för sista gången då de visade sin eko-inspirerade kollektion Nostalgia of Mud. Visningen ägde rum i Paris, vilket endast hade gjorts av en brittisk designer tidigare, Mary Quant. Parets gemensamma arbete hade successivt börjat lösas upp, han hade börjat fokusera mer på musiken och hon var bestämt upptagen med sin design. Efter uppbrottet fortsatte Vivienne att jobba i samma anda med konceptuella kollektioner och har än idag namn på sina visningar, vilket är unikt. Resultatet har också haft ett stort un-derhållningsvärde för modepressen genom åren.

Vivienne Westwood fortsatte arbeta genom 1980-talet med varierande framgång. En av hennes mest uppmärksammade visningar var hennes kollektion Mini Crini från 1985 där hon designade korsetter och korta krinoliner för att deklarera sin kärlek till kvinnlighet och som en motpol till dåtidens stora trend: Power Dressing. Inom modevärlden hade två läger av uppfattningar om henne bildats, där den ena sidan såg henne som en galenpanna som endast designade icke bärbara kreationer och den andra geniförklarade henne. År 1989 listade den legendariske moderedaktören John Fairchild på Women’s Wear Daily henne som en av de sex viktigaste designerna i världen i hans bok Chic Savage. Hon var den enda kvinnan på listan.

Vivienne Westwoods styrka ligger i att hon mer än väl kan sin historia. Alla hennes visningar har en tydlig koppling till dräkthistorien, där hovmodet många gånger fått ligga som förlaga. Hennes relation till det brittiska kungahuset kan te sig något tvetydig med tanke på hennes förflutna från punken och hennes på samma gång, besatthet av drottning Elisabeth II. När hon 1992 blev tilldelad ”Officer of the British Empire” av drottningen, skapade hon rubriker genom att avslöja att hon inte bar några underkläder vid utdelningen. Trots detta blev hon några år senare, 1996 än en gång ärad av drottningen som gav henne den adliga titeln Dame.

sarahjessicaparker

Under de senaste åren har Vivienne Westwood bland annat blivit uppmärksammad när en bröllopsklänning designad av henne fick spela en stor roll i filmen ”Sex and the City”. Klänningen som filmens huvudperson Carrie Bradshaw har tänkt gifta sig i med Mr. Big, beskrevs som: ”A dress so special, it could bring a wedding tear from even the most unbelieving of women”. Westwood som inte är rädd för att säga vad hon tycker, gick ut från biografen efter tio minuter in i filmen och beskrev sen Patricia Fields kostymarbete som tantigt och tråkigt. Hon lär sedan ha skrivit till filmens producent och bett om att få vara med i arbetet till uppföljaren av filmen.

CHAOS POINT

Vivienne Westwood är idag ett av världens största modeimperium med fyra olika kollektionslinjer: Gold Label, Red Label, Anglomania och Man. I Gold Label tar Westwood alltid sin kreativitet till sin spets i ett skimmer av lyx och innovativa sömnadslösningar, dock ständigt med en grund i brittiskt skrädderi. Gold Label är den mest svårburna kollektionen hos Vivienne Westwood, men också den mest intressanta och trendsättande.

Vivienne Westwood

I slutet av februari 2008 i Paris, visade Vivienne Westwood upp sin Gold Label-kollektion för hösten samma år. Kollektionen fick namnet Chaos Point, samma titel som Ervin Laszlos bok från 2006 om hur situationen för den globala miljön ser ut och om vilka miljöhot vi står inför. Som avslutning på visningen kunde man se den klänning som nu finns i Röhsskas museets samling och är utställd i Barockkammaren på museet. Klänningen är en så kallad ”Show Piece” – det vill säga ett objekt som är gjort som sammanfattning för själva modevisningen för att påvisa den stilbildande silhuett som kollektionen karaktäriseras av. Den har även setts i reklamkampanjen för Gold Label-kollektionen hösten 2008 och Vivienne Westwood har själv poserat i den basker som modellen bär. Med Chaos Point – kaosets kärna, tar Vivienne Westwood återigen ett politiskt ställningstagande i sitt skapande. Den här gången är det människans brutala inverkan på miljön hon vill lyfta fram och slå ett slag emot. På flera av modellerna i visningen och på Vivienne Westwood själv kunde man se den så kallade AR-symbolen som är en viktig grundsten i kollektionen. AR står för Active Resistance to Propaganda, alltså aktivt motstånd mot propaganda.

Inför arbetet med Chaos Point besökte Vivienne Westwood en grupp barn på Portland School i Nottingham, England. Hon berättade en historia för dem om soldater i krig, i ett land med mycket djungel. Soldaterna hade tröttnat på att kriga och bestämde sig för att stanna kvar i djungeln med sina motståndare som de nu hade blivit vänner med. I djungeln fick de insikt om livets mirakel, att inte ta mer än man behöver. Först då kan jorden ge outtröttligt av sig själv och avslöja sina djupaste hemligheter. Soldaterna hade nu blivit en ny sorts krigare – nämligen frihetens krigare och deras uppgift blev att åka tillbaka till staden för att upplysa andra människor om deras filosofi. Väl i staden var frihetskrigarna förklädda i sina uniformer, som de hade målat med allt som de älskade, såsom fjärilar, ormar och magiska blommor. Med det här upplägget satte Vivienne Westwood barnen i arbete. Hur barnens tolkning av hur frihetskrigarna skulle se ut och vara krigsmålade utgjorde sedan grunden för kollektionen Chaos Point. Tyget som syns i klänningen är en direkt kopia av vad barnen ritade, och deras version av hur en frihetens krigare och miljökämpe ska se ut. Vivienne Westwood själv, undrar hur det kan komma sig att det i alla barn gömmer sig ett geni.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Historia, Utställningar | 342 Comments

The Fringe Projects #9 (2009)

Danske Henrik Vibskov (1972) och Svenske Andreas Emenius (1973) är en extraordinär duo – båda tidigare studenter vid Central Saint Martins College of Art and Design, London. Tillsammans har de skapat The Fringe Projects, en serie om tio projekt, vilka alla innehåller fransar – för att utforska de taktila, visuella, auditiva och estetiska gränserna inom konst. Varje projekt innefattar flera olika konstnärliga discipliner. Vad är värdet av en tofs eller frans? Det kan uppfattas som en trivial utsmyckning. I detta fall representerar fransen – The Fringe, något som kan översättas till bården/kanten, det vill säga ett sätt att synliggöra ett arbete i gränslandet. Det är just i marginalen, i periferin, som de flesta konstnärliga innovationer sker.

Henrik_Vibskov_Andreas_Emenius1
Vibskov och Emenius använder erfarenhet, form, rörelse, färg och ljud för att skapa en personlig värld. Obenägna att inrangera sig under konventioner och traditioner gör de vad de för stunden känner för – det som springer ur deras fantasi – de söker således medvetet efter en rörig, oklar estetik, som ett slags motgift för den tillrättalagda tillvaron som samhället idag kännetecknas av. Man kan beskriva deras arbete som en visuell form av ’Grunge’ – den musikstil som under tidigt 1990-tal använde ett till synes kaotiskt ljud som en reaktion på den polerade och överproducerade musik som skapades under 1980-talet.

The Fringe Projects verkar vara Vibskovs och Emenius anti-uttalande mot modevärldens expresståg – som kräver en ny kollektion varje halvår, kommersiella produkter och stenhårda deadlines. Vibskov och Emenius söker sin autonomi i den fria konsten. Fransarna representerar för dem lekfullhet, experiment, fri kreativitet och transformation. Men en frans är också något oavslutat och perifert. Den lätthet med vilken Vibskov och Emenius navigerar gränsöverskridande mellan olika konstnärliga discipliner är befriande. Det är få konstnärer som med en sådan säkerhet behärskar performance, musik, video, fotografi, mode, möbeldesign och grafisk design – och klarar av konststycket att integrera dessa med varandra.

Varje projekt har fransen som gemensam nämnare, i övrigt är det relativt oklart vad det hela handlar om. Men varför skulle det inte vara intressant för det? Är det inte mycket mer spännande att lämna den väl upptrampade stigen bakom sig? Är inte det vad konstens utveckling är i behov av? Bra konst har ofta en viss tvetydighet. Den utmanar betraktaren, lämnar dig osäker, ändrar ditt perspektiv och ser inte heller alltid ut som konst traditionellt gör.

Henrik_Vibskov_Andreas_Emenius2
I The Fringe Projects # 9 manövrerar konstnärerna ett fordon, som i själva verket är en lådbil, men som har skapats med största allvar – i form av en 5 meter lång dragster. Det finns historiskt sett många fascinerande exempel på konjunktioner och korsbefruktningar mellan den fantastiska uppfinningsrikedomen inom konst och visionära vetenskapliga uppfinningar. När Fritz Lang 1929 regisserade Frau im Mond, skildrar han resan till månen i en raket snarlik den riktiga raket som faktiskt skulle föra astronauter till månen 1969. Ett annat exempel är Science Fiction författarna H.G. Wells och Jules Verne – som båda är undantagen från regeln när det kommer till att namnge månens kratrar efter upptäcktsresande och forskare. Vilket bör ses som en hyllning till det vetenskapliga och konstnärliga gränsland dem som författare verkade i. I The Fringe Projects # 9 är också poängen med fransen att den mjukar upp fordonets hårda yttre och karaktär. Samma effekt har de prickiga spandexdräkterna. The Fringe Projects är som den bästa vänskapen – där både ärlighet och humor är centralt, men där dessa beståndsdelar ligger så nära varandra att man ibland inte kan skilja det ena från det andra.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Utställningar | 335 Comments

Fashion Innovation på Nobelmuseet – Forskarens och modekreatörens gemensamma landskap

Universum expanderar - en svart kärna med transparenta nebulosor i rymdsvarta plastband som rör sig runt kroppen.

Universum expanderar - en svart kärna med transparenta nebulosor i rymdsvarta plastband som rör sig runt kroppen.

December är Nobelmånad. Inte minst i media. Allt som rör sig runt festligheterna är i fokus. Vetenskapliga analyser varvas med ett ökande mediabrus runt festernas utformande och gästernas klänningar. En symbios mellan internationella forskarresultat till mänsklighetens bästa och det som har ansetts representera det ytligaste och mest efemära i samhället: modet.

Ändå har dessa två uttryck mycket gemensamt. Man kan hoppas att förståelsen för detta är anledningen till att Nobelmuseet på nobeldagen öppnade utställningen Fashion Innovation. Modestudenter i första årskursen vid Beckmans Designhögskola har tolkat året nobelpris i form av gestaltningar av de sex priserna. Projektet vill utforska den kreativitet som förenar nobelpristagare och modeskapare.

Bland de modeutställningar som just nu pågår i Stockholm är denna lilla miniutställning den mest intressanta. Med träffsäkert fokus – kanske omedvetet – har Nobelmuseet hittat den tankebana som länkar ihop dessa olika roller: forskarens och kreatörens. Det gemensamma inspirationslandskapet för båda heter nyfikenhet, innovation, ifrågasättande, nyskapande visioner och fantasi.

En ren konceptuell dräktutställning av detta slag är inte vanlig i vårt land. Därmed känns den också nyskapande. Närmast påminner den kanske om Nationalmuseums utställning ”Sverige i tio skepnader” som visades 2005 då svenska nationella värderingar visualiserades i dräktform.

Tomas Tranströmers tankar och ord svävar fritt och låter fantasin spela.

Tomas Tranströmers tankar och ord svävar fritt och låter fantasin spela.

Sex kreationer står nu på museet. Kreationer som även, enligt projektmålet, har till uppgift att vara ”förslag på hur högtidsklädseln kan förnyas och förhålla sig till en tidsenlig klädsel”.

Resultatet är i flera fall imponerande. Fysikpriset som handlar om upptäckten av universums accelererande expansion har gestaltats i en kreation med en svart kärna som omges av svävande transparenta plastband. Likt nebulosor rör de sig i mjuka former runt kroppen, ljusreflekterande i magiskt rymdsvart. Fantasieggande och tekniskt mycket skickligt, förmodligen med stort stöd av handledaren Kumi Edström Kawaji.

Runt kreationen som tolkar poeten Tomas Tranströmers litteraturpris svävar tankens och ordets frihet. Här gestaltas möjligheten att från en intellektuell och fokuserad strikt verklighet låta orden breda ut sig, skapa fantasibilder. Ord som ”i förtätade och genomlysta ordbilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

Gestaltningen av fredspriset knyter ihop den enade styrkan hos kvinnor i deras kamp för en bättre tillvaro.

Gestaltningen av fredspriset knyter ihop den enade styrkan hos kvinnor i deras kamp för en bättre tillvaro.

Den till synes oskuldfulla tolkningen, helt i vitt, av årets fredspris (till tre afrikanska kvinnor för deras fredsbyggande arbete och icke-våldskamp för kvinnors tillvaro) har en explosiv kraft. Här samlas den enade styrkan då kvinnor med övertygelse, mod och politisk intelligens kämpar mot etablerade mönster och manliga maktstrukturer.

Medicinprisets upptäckt om kroppens aktivering av medfödd immunitet har gestaltats i en poetiskt vacker helsvart klänning där en yttre innovation av fiender (svartfärgad cornflakes) angriper den mänskliga kroppen. På samma gång vill tolkningen väcka tanken på en invasion av det etablerade högtidsmodets och frackens traditioner.

Lek med orsak och verkan i den internationella makroekonomin är utgångspunkten för kreationen som speglar ekonomipriset. Jämställdhetstänkande i en unisexinspirerad power-suit tolkar årets kemipris (upptäckten av kvasikristaller). Även män kan stråla av glitter.

Som helhet inspirerar kreationerna den reflekterande betraktaren att försöka förstå vad de olika priserna representerar och varför just dessa forskare och poeter har tilldelats priset.

Men i mina ögon är utställningens största styrka att den lyft fram och testat förmågan hos unga kreatörer att sätta sig in i de djupa, vetenskapliga rön som ligger bakom priserna. Och sedan, med sin egen kreativitet, söka kärnan i budskapet och visualisera det i form av den mänskliga ram som kanske är den mest talande av allt: klädedräkten. Mera reflekterande frågeställningar runt detta saknades dock tyvärr i den inledande intervjun med studenterna på öppningsvisningen.

Beckmans lärarteam skall också nämnas då det gäller utställningens kreativa resultat. Martin Bergström, Carita Brodd, Pär Engsheden och Göran Sundberg är några namn som säkert förmedlat både kreativ inspiration och teknisk kunnighet till studenterna.

Flera liknande (och nyskapande) projekt vill vi gärna se i vårt land.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Utställningar | 126 Comments

Fashion Stories av Lars Wallin

fashion stories lars wallinFör att fira 20 år som designer bjuder Lars Wallin och Prins Eugens Waldemarsudde in till en jubileumsutställning som pågår fram till den 18 september. Utställningen består av drygt 150 kreationer och skisser som Wallin skapat under åren. Den lämnar många intryck, såväl om Wallin själv som om den svenska marknaden för couture. Wallin, som startade sin karriär vid Beckmans designskola, har under åren utvecklats till att bli den designer som gemene man förknippar med premiärer, röda mattor och extravaganta couture-klänningar. Det som är slående när man stiger in i den tematiska utställningen är just hur det intrycket bekräftas och sköljer över en.

Wallin verkar under åren inte ha varit rädd för att utmana, och enligt eget huvud skapat sig en uppfattning om vad svensk couture-design kan och inte kan innefattar. Till skillnad från den strikta och traditionella värld ifrån vilken haute couture växte fram, och så småningom formaliserades, har Wallin tagit ut svängarna och inte tycks sig vara styrd utav konservativa och centraleuropeiska influenser. I det här sammanhanget gör sig Wallin sig som allra bäst, i sin provokativ och inkluderande syn på det mest exklusiva av moden.

En annan genomsyrande aspekt är den lokala kontext inom vilken Wallin under sin karriär har verkat. Charlotte Perrelli, Agneta Sjödin, Carola och alla andra storheter inom landets kändiselit, som det uttrycks i utställningstexten, blandas friskt med designade smörkartonger och sovrumskollektioner. Det är därefter kryddat med en och annan kunglighet, och en aftonklänning som vann första pris i tävlingen Miss World. Även fast Wallins kreationer inte ger intryck av ett splittrat skapande, utan snarare en medveten utveckling inom vilket Wallins kännetecken lätt känns igen, går detsamma inte att säga om hans kundkrets.

Lars WallinMen det säger desto mer om den svenska marknaden för exklusivt mode avsett för en handfull snarare om Wallin själv. Den fråga som är ack så lockande att framöver få svar på, är vad Wallins kreativa uttryckssätt kommer kunna åstadkomma i en annan kontext än den svenska. Givet hans produktiva och målinriktade karriär hitintills kommer säkerligen det bjudas ett elegant svar på den frågan vid nästa högtidstillfälle.

Dela:
  • Facebook
  • Bloggy
  • del.icio.us
  • Maila artikeln!
  • Google
  • LinkedIn
  • Pusha
  • TwitThis
  • Skriv ut artikeln!
Posted in Utställningar | 242 Comments